Upplysningen är grejen

Denna läsare försöker anglosaxiskt uttryckt ”vira mitt huvud” runt Johan Lundbergs imponerande lunta Individens födelse men lyckas inte alltid. Är månne för både obildad och otålig. 
 
Icke desto mindre är boken med undertiteln ”Klaner i litteraturen från Aiskylos till Karen Blixen” intressant, lärorik och spännande i sina spaningar efter de vådliga, kvinnoförtryckande klaner, stammar och fejder som framträder genom den västliga historien från antiken till modern tid.  

Dagens islamism värnar ibland maffialikt klanens eller släktens makt utan störande ideal som demokrati, kvinnofrigörelse, vetenskap, meritokrati och nationalstater. Med noll respekt för regler och Rousseaus allmänvilja, la volonté générale. Lundberg nämner det tragikomiska exempel på hur FN-anställda i New York följer eller struntar i parkeringsreglerna. Västerlänningar lyder, ”diplomater från bland annat Tchad och Egypten” gör det sällan.

Embryon till den romerska rätten förekom tidigt. Den gode Aiskylos (525–456 f Kr) har jag sånär glömt från ungdomens blygsamma filosofipoäng, men här återges och dissekeras Orestien och De skyddssökande. Vilka berättar om klanernas blodshämnder, destruktiva spiraler och kannibalistiska hämnder. Men med ansatser i demokratisk riktning, lagreglering och nationsbildande.

Att Lundberg skriver ”f Kr” i stället för ”f.v.t” (före vår tideräkning) är kanske ingen slump med tanke på kristenhetens betydelse. Ty man slås av hur stor betydelse kyrkan, om så katolsk eller protestantisk, har haft när det gäller bekämpande av kusinäktenskap och bisarra klanseder som leviratäktenskap. Alltså när en änka måste gifta om sig med sin döde mans bror. Eller sonoratäktenskap: en änkling äktar den avlidna fruns syster eller kusin. Förekommande under antiken men också i de isländska sagorna. 

Dessa norröna berättelser utgör ett rätt knöligt avsnitt smattrande av namn på gammal isländska och en något oklar blandning av dikter, kväden, fantasier och vederlagd historia. Men att hederskultur, tvång och incest ligger för handen är det ingen tvekan om. 

Lyckligtvis för åtminstone mig följer sedan mer välbekanta verk och kontexter. Som Dantes Den gudomliga komedin och Shakespeares Hamlet och Romeo och Julia. Dante ”gav uttryck för sina antipatier gentemot klankulturen i 1200- och 1300-talens Florens /… / för att komma till rätta med ett klanvälde som inbegrep tvångsäktenskap och hedersförtryck.”  

Vi får därtill veta mer om den romerska rätten, ungefär ”land ska med lag byggas” med oberoende domare i stället för sedvanerätt och svågerplikt. 

Apropå svågerplikt – att gifta sig med brorsans änka – lär jag mig äntligen att Onans spillande av sin säd på en klippa bröt mot denna plikt. Varvid väntade honom, med Lundbergs formulering: ”ett oblitt öde. Inför ’de äldstes åsyn’ ska hans svägerska dra av honom skon, spotta honom i ansiktet och skrika: ’Så gör man med den som inte vill föra sin brors släkte vidare!’ Därefter ska hans släkt leva vidare under det föga aktningsvärda namnet Barfot.” Biblisk mobbning! (Efternamnet lever faktiskt fortfarande kvar i Tyskland och Danmark, råkar jag veta.)

Flera överraskningar väntar. Jag har för länge sedan läst Sigmund Freuds Vi vantrivs i kulturen och Friedrich Nietzsches Så talade Zarathustra, men inte helt begripit att dessa i skönlitteraturen skulle ”kanaliseras i gestaltningar av de drömmar som frodades i vissa konservativa miljöer om en feodal nyordning”. Ej heller har jag förknippat Karen Blixen med en inte plan- men klanenlig suktan efter forna tider.

Lundberg om Blixen: ”Föraktet mot småborgerliga idéer om äktenskaplig lycka är inte att ta miste på i den klichémässiga framställningen av en ihåligt materialistisk och individualistiskt bekvämlighetsorienterad kärnfamiljsidyll i total avsaknad av resning och storslagenhet”.

Annars spelar just kärnfamiljsidealet en stor roll som kontrast till släkt och stam. Redan de isländska sagornas par och personer som lät sig kristnas och vigas kom att lämna sin biologiska släkt bakom sig. Att prioritera det monogama äktenskapet och kärnfamiljen framför klanen leder så småningom till olika former av skråväsen där man (män, antar jag) förenas i framför allt hantverksyrken. En annan sorts gemenskap än släktens. ”Och som följd av förändringen från kollektivism till individualism utvecklades efter hand grunderna för ett kritiskt tänkande”, heter det.

Det kan låta som en stadig progression, men det blir ingen raksträcka från barbari, ursvenskt eller inte, till civilisation. Vi bjuds på ett mångtusenårigt böljande mellan syn och skiften vad beträffar kollektiv, individ, makt, klass, samt kön.

Här finns ett antal uppiggande passager om kvinnor. Som: ”den förhållandevis höga status som kvinnan kom att åtnjuta i exempelvis det medeltida England. Att ogifta kvinnor fick rätt att äga mark och boskap, samtidigt som änkor uppmuntrades att inte gifta om sig inom släkten, innebar att arv inom familjen försvårades. Egendom kunde därigenom lättare tillfalla kyrkan. Därmed togs samtidigt viktiga steg på vägen mot klansamhällets söndervittrande.”

Den kristna kyrkan och dess synoder tycks mig allt listigare och ju mer jag läser skönjer jag som gammal vänstermänniska profiten som mål och det prästerliga patriarkatet som medel. Ett av dem, åtminstone. Nästan muntert förvånad blir jag över att författaren via framför allt Edith Wharton och Henry James förtäljer om klanmentaliteten hos amerikansk överklass i New York under sent 1800-tal. Tvångsgiften, bördsstolthet, kollektivet framför individen och ”hotet” från nyrika, obildade familjer. Typ Djursholm?

Kort sagt är Upplysningen grejen. ”Människans utträde ur sin självförvållade omyndighet”, som Kant skriver. Och då menar jag inte Dagens Nyheters förmyndarmalliga slogan ”För en upplyst värld.” Punkt.

***

Läs även: Martin Jonols: Den här romanen ger mig lust att läsa mer

Läs även: Lotte Lasersteins lysande måleri