Varför är folk så kränkta jämt nu för tiden?

Kränktheten tycks drabba oss alla, förr eller senare. Antingen är man kränkt, eller sekundärkränkt, alltså för någon annans skull, eller vad jag skulle vilja kalla för tertiärkränkt – det vill säga kränkt över de första två kategoriernas kränkthet. 

Journalisten och författaren Lars Åberg riskerar hela tiden falla in i den där fällan i sin nya bok Mest kränkt vinner. Det är en av de två saker som gör kränktheten svår att skriva om, att man lätt blir offer för den själv, eller åtminstone anklagas för det. Den andra svårigheten är att man behöver sortera noggrant; det är frestande att avfärda hart när all kritik, alla invändningar mot sexism, rasism och så vidare som simpel kränkthet, fast det kanske faktiskt finns substans bakom. 

Men Åberg har inte fel i sin grundtes, som är att vårt samhälle blivit alltmer känsligt för oförrätter, somliga av dem inbillade eller kraftigt uppblåsta.  

”Känslan är det nya kapitalet, som kan växlas in som olika former av påverkan”, skriver han. Det är sant att den som är arg, upprörd och högljudd i sin upprördhet numera ofta lyckas tillskansa sig fördelar på grund av sina känslor av harm. Bara den som blivit utsatt har rätt att definiera vad som är kränkande, och det går absolut inte att säga emot. Åberg citerar Lunds universitet: ”Det du kan uppleva som ett helt okej beteende kan vara kränkande för en annan person och tvärtom.”  

Det blir svårt att navigera i ett samhälle präglat av den sortens tänkande. Majoritetssamhället står ofta handfallet, och hanterar ilskan genom att exempelvis kanalisera den i certifieringar, utbildningar, kurser och föreläsningar – dessa har vuxit till en hel industri, som många kan leva gott av. Huruvida de där projekten faktiskt gör någon skillnad är dock mer oklart, och förmodligen är det svårt att bevisa.  

Kränktheten diskuteras oftast där den är undantag, menar Lars Åberg. Det vill säga, många av dem som upplever sig kränkta i Sverige (eller i USA, kränkthetens högborg) är faktiskt inte det i någon allvarlig mening. Deras mänskliga rättigheter har inte inskränkts, de har inte utsatts för grova förseelser eller våldsdåd.  

Snarare handlar det om saker som att någon har kommenterat deras vikt eller skrivit något på en kultursida som de inte höll med om; att de har fått läsa en upprörande text i skolan; att någon i deras närhet har uttryckt en konservativ åsikt gällande kön. Eller, som i fallet med Konstfack och Vita havet – en undervisningssal har ett namn man tycker är stötande. Samtidigt kränks människor varje dag världen över genom krig, fattigdom och avgrundsdjupa orättvisor. 

Den kränkthet som blossat upp de senaste decennierna måste ju ha sitt ursprung någonstans, men var är inte helt lätt att veta. Man kan konstatera att det moderna västerländska samhället ofta befinner sig i ett enda stort skav där till synes inkompatibla livsstilar, trosåskådningar och ideologier ska sammanleva.  

Å ena sidan statsfeminism – å andra sidan religionsfrihet med allt vad det innebär av annorlunda perspektiv vad gäller kvinnors roll, status och klädsel. Vi har oerhört svårt att komma överens om vilka kränkningar man får stå ut med i ett demokratiskt samhälle. Svensk lag tillåter att heliga skrifter bränns, den djupt troende tar fruktansvärt illa vid sig. Vem har rätt? 

Sociala medier är kränkthetens paradis, det är ofta där dreven och kampanjerna uppstår, vare sig det rör sig om stötta äldre herrar, politiska aktivister eller unga studenter som är sugna på att cancellera någon.  

”Innan det fanns insändarsidor och nätplattformar fick man bita ihop kring upplevelser”, som Lars Åberg skriver. Och även på insändarsidornas tid, vill jag hävda – då fanns tid till eftertanke medan man först skrev ner sina invändningar, sedan hämtade kuvert och frimärke och promenerade till brevlådan. Numera är det ju bara att klicka på ”sänd” eller, än värre, ”publicera”.  

Jag tror att Lars Åberg är något på spåren när han konstaterar att ”den grundläggande besvikelsen över samhällsutvecklingen gör att man känner sig förorättad.” Ett brustet samhällskontrakt skapar osäkerhet och missnöje hos befolkningen, som måste ta vägen någonstans.  

Eller, annorlunda uttryckt: ”Den verkliga radikalismen finner man numera i besvikelsen. Den stora kränkningen ligger i känslan av förlust. Det är detta saknaden ytterst handlar om: att inte tappa bort sådant man minns.”  

Kränktheten är också skön att fly in i för att slippa diskutera verkliga problem. Det som borde kränka oss orkar vi inte ta itu med, menar Lars Åberg – sådant som gängvåld, skjutningar och växande utanförskapsområden. Istället fastnar vi i symboliska strider och meningslösa proxykrig i sociala medier, vi låter någon influencer löpa gatlopp för ett klumpigt uttalande eller jagar en politiker från sin position på grund av ett plumpt skämt eller en ångrad och botgjord ungdomssynd. 

Det finns en revolutionär kraft i kränktheten: ”I hårdhänta klassamhällen tvingas de fattiga revoltera när de saknar röst i offentligheten” men det är ganska sällan så är fallet i Sverige. Här blir den istället ett varumärke. 

Mest kränkt vinner har många viktiga poänger, och Åberg är en skicklig berättare och god stilist. Samtidigt hade jag önskat mig ett lite mer stringent upplägg, lite färre utvikningar och anekdoter. Ärendet är som sagt angeläget och Lars Åberg är kunnig, erfaren och berest nog för att kunna tala om kränktheten i ett globalt perspektiv.  

Om han frångått kåseriets långsamhet och tendens till omtagningar hade den här boken blivit ännu mer givande. 

***

Läs även: I skogens mörker

Läs även: Därför råder det "Truls-feber"