Bolling: Succéfilmen ”Don’t look up” har fått allt om bakfoten
Varför tror så många att klimathotet förminskas och tystas ner av etablissemanget när det i själva verket förhåller sig tvärtom? Anders Bolling har sett en film som skjuter bredvid målet.
Bild: TT NYHETSBYRÅN
Om det fanns ett pris för förmågan att skjuta bredvid målet skulle jag nominera Netflix senaste storsuccé, filmen Don’t Look Up.
Den välrenommerade regissören Adam McKay har gjort klart att filmen är en allegori över hur vi hanterar den globala uppvärmningen, det som numera brukar kallas klimatkrisen. Det är uppenbarligen också så många som kommenterat filmen sett saken.
Miljöengagerade människor har applåderat att Hollywood äntligen riktat strålkastarljuset på vår strutsmentalitet i klimatfrågan. Aktivister har ”blivit hörda”. Somliga har sagt sig känna sorg eller ilska över att bli påminda om vår självupptagenhet.
En och annan kritiker har tyckt att filmen inte håller måttet rent konstnärligt, vilket gjort många debattörer (och även McKay, tydligen) syrak. Hur har man mage att alls kritisera en film med ett så angeläget budskap, ungefär.
Intrigen är, för dem av er som till äventyrs inte känner till den, att en asteroid med potential att slå ut allt liv är på väg mot jorden och de två forskare (Leonardo DiCaprio och Jennifer Lawrence) som gjort den fasansfulla upptäckten ignoreras eller misstolkas när de slår larm. Medierna skojar bort det, och presidenten (Meryl Streep) och hennes bisarrt omogne son, tillika stabschef (Jonah Hill), tystar ner det.
Det är inget fel på de satiriska nålsticken mot medier och politiker. Men det filmen huvudsakligen vill berätta är snarast motsatsen till hur klimatfrågan hanteras i verkligheten av olika grupper på alla nivåer.
Nästan varje inflytelserik politiker i västvärlden och i stora delar av världen i övrigt, liksom alla stora medier, ledande organisationer och, jo, storföretag talar om klimathotet – hela tiden och i alla sammanhang.
Det finns snart sagt inte ett samhällsproblem som inte någon forskare med klimatvänlig finansiering kopplat till den globala uppvärmningen, i regel också uppsnappat och spritt av medier.
Chefen för verklighetens FN säger att det är ”code red for humanity”. Ingen ledare i världen ens antyder att han kanske tar i lite. Desto fler medier gör förstasidor av det.
Åtta av tio unga mellan 16 och 25 har ångest för att de tror att världen snart går under i en klimatapokalyps, och nära hälften av dem tvekar inför att sätta barn till världen på grund av klimatet, enligt en stor Lancetstudie gjord i tio länder.
Och så framställer filmen Don’t Look Up det som om ingen vill prata om klimathotet.
Mycket i filmen är träffsäkert. Presidentadministrationens magnifika hyckleri, symbiosen mellan eliter, Elon Musk-kopian som får komma och gå som han vill i Vita huset. Att politiker, staten, medier, etablerad forskning och näringsliv har täta band är ett existentiellt dilemma i valfri kris (eller uppfattad kris). Titta bara på den vi är mitt uppe i.
Så ser det förstås ut även i klimatfrågan. Men konsensus är alltså den omvända mot den filmen beskriver: uppvärmningen är ett hot som inte får ifrågasättas.
Det ironiska är att den överhängande fara som i filmen får symbolisera klimatet är en rymdbumling på kollisionskurs, vilket på riktigt vore ett hot mot livet på jorden. Ingen seriös klimatforskare skulle likställa den globala uppvärmningen med ett sådant förintelsescenario.
Och ingen ledare skulle sitta på händerna om en ”planet destroyer” från rymden hade siktet inställt på oss. Bredvid målet, som sagt.
Anders Bolling är frilansskribent och tidigare reporter och redaktör på DN
***
Teckna din prenumeration här.
