Bortom stranden

Den italienska stranden. Så het. Så full av vackra lockar och lockande historia. Palmer och kastanjetter. Njutning och lärdom i ett.

Det generösa språket, doften från grytorna, kärleken i luften. La dolce vita.

Italiensk kultur har alltid varit bra på att upprätthålla mytologin och exotismen omkring sig själv. Från Romulus och Remus till Vergilius över Dante till Fellini. Dekadens, absolut. Men förhöjd, förfinad, beundrad av oss kyligt organiserade nordbor. Vi har gjort lämmeltåg till den italienska stranden. Letat pasta al dente längs esplanaden.

Romantiken sitter som en fastsvetsad gloria och skymmer machomän och brinnande soptippar. Trots Berlusconis tioåriga kamp för långbenta riksdagsvelinor. Trots Roberto Savianos kartläggning av hur korruptionen låter pengar styra över liv och död, soptippar och polisinsatser.

Vi har fortsatt rulla ut handduken på stranden, med en god bok av Umberto Eco i handen och kartan över Pompeji i tygväskan.

Just därför landar vårens italienska kulturimport mitt i vår svagaste punkt: på stranden.

Den debuterande författaren Silvia Avallones roman »Stål« har redan blivit en nationell storsäljare. I den lever tonåringarna Anna och Francesca i ett förfallet höghusområde intill stranden i bruksorten Piombino. Deras badparadis är en skitig hamnbukt där ingen turist skulle sätta sin fot. Där har de sin arena, visar upp sina unga kroppar i string och minimala trekanter och utmanar männen som gärna fingrar på lammköttet. Bland lytta kattungar och ruttnande konservburkar blir de av med oskulden i den outhärdliga middagshettan.

I »Stål« representeras det gamla Italien av Annas mamma, som varje dag kokar familjens pasta och är engagerad i socialist-partiet. Hennes son däremot, röstar på Berlusconi och drar kokain för att stå ut med arbetet på stålverket.

Den Sverigeaktuella prisbelönta filmen »Terraferma« regisseras av Emanuele Crialese och utspelar sig på en liten ö utanför Sicilien. Här störs den vackra turist-beachen av svarta illegala invandrare. De sköljs in av havet, döda och levande. På stranden landar den europeiska skam som ingen vill ha i blickfånget, allra minst de lediga stadsbor som betalat dyrt för en solstol med tillhörande parasoll.

Även på medelhavsön kontrasteras den gamla världen mot den nya. Fiskaren som vill fortsätta leva av havet och fortsätta rädda nödställda människor ställs mot sin son som vill dansa disko med turister på stranden. Flyktingar får hålla sig i Afrika eller sjunka, medan han lockar besökarna till ännu ett glas vodka och redbull medan solen går ned över de pittoreska klipporna.

Så blir vår italienska kulturvår en brutal berättelse om en dröm som inte är sann. Medan Romulus och Remus hänger kvar i ett vargjuver i ett museum på Roms kullar, förmiddagsstrippar Anna och Francesca med öppet fönster till de arbetslösa stålarbetarnas stora glädje.

Det handlar om ett liv som inte är ljuvt och om ett land som inte delar sin pasta med de sämre lottade. Lite bittert är det, men också befriande. Speciellt att genom Silvia Avallones raka, osentimentala språk kliva rakt in i något som känns lika pågående som en smältande glass på en övergiven strandstol.

»Terraferma« har premiär 27 april. »Stål« av Silvia Avallone har nyligen kommit ut på Natur & Kultur.