Bra bråk i Börshuset

Det finns caféer uppkallade efter honom i Kina och Slovenien, skrev Per Wästberg. Akademiledamoten tog i från tårna för att övertyga den amerikanske författaren Tim Parks att poeten Tomas Tranströmer minsann inte bara var älskad av svenskarna utan av hela världen. Wästberg svarade på ett ilsket blogginlägg som Parks skrivit för The New York Review of Books i fjol, samma dag det blev klart att Tranströmer tilldelades Nobelpriset i litteratur. Parks hade egentligen inte något emot Tranströmer, men valet visade hur fånigt priset var. En liten grupp svenskar kunde på sin höjd ha trovärdighet att belöna just svensk litteratur, men att de skulle ha möjlighet att ha koll på världslitteraturen? Ha!

Tim Parks sällade sig därmed till de kritiska röster som varje år chikanerar Svenska Akademien och, får man ändå säga, deras mödosamma arbete. I samma stund som författaren, förlagen och fansen korkar upp champagnen kommer invändningarna.

Mario Vargas Llosa var för höger.

Doris Lessing för ålderstigen (hon skulle fått priset för länge sedan).

Orhan Pamuk för politisk.

Elfriede Jelinek för konstig.

…

Fel fel fel.

Förr hände det allt som oftast att Akademien belönade de sina. Det bråkades när akademiledamoten Verner von Heidenstam tilldelades priset 1916, samma sak hände med Pär Lagerkvist 1951. För att inte tala om det helvete som bröt lös 1974 när Harry Martinson och Eyvind Johnson fick dela på priset, och exempelvis Olof Lagercrantz anklagade Akademien för »återfall i nationalism och provinsialism«.

För sisådär tio år sedan var det akademiledamoten Lars Gyllenstens tur att anklaga de hätska klandrarna tillbaka. Deras tarvliga och arroganta kritik hade, enligt Gyllensten, drivit Harry Martinson till harakiri. En sax på Karolinskas psykavdelning, och sen var det över.  Martinson var skör.

Själv deltog Lars Gyllensten inte längre i Svenska Akademiens arbete i protest mot att man inte visat tillräckligt stöd för den mordhotade Salman Rushdie. Kerstin Ekman slutade också dyka upp.

Knut Ahnlund är ett kapitel för sig. Sedan han i oktober 2005 önskade utträde ur Akademien för att Elfriede Jelinek förärats med Nobelpriset, har han axlat rollen som institutionens mest anlitade vedersakare.

Den som vill höra historier om maktfullkomna ledamöter, gå till Knut!

Sammanställt på det här viset skulle man kunna tro att Svenska Akademien har problem med det egna varumärket.

I själva verket är det precis tvärtom.

Vad vore en i minsta detalj bibehållen inrättning från 1700-talet i dessa genommedialiserade dagar om det inte vore för allt ståhej.

Nog är man medveten om saken.

Nog insåg Horace Engdahl vilken krutrök hans häromåret avlossade amerikasalva skulle orsaka (»USA är alltför isolerat, för trångsynt«). Nog insåg Peter Englund löpsedelspotentialen i sin kommentar om Björn Ranelids medverkan i »Let´s Dance« (»Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.«)

Nu återstår att se vilka meningsutbyten som uppstår kring årets Nobelpris.

Säkert är att de inte hindrar utan gynnar Akademiens bestånd.

När den här artikeln skrevs visste vi inte vem som skulle tilldelas Nobelpriset i litteratur. Sedan det blev klart att det blev den kinesiske författaren Mo Yan har det mycket riktigt blivit storbråk. Konstnären Ai Weiwei är en av många som upprörs över att Mo Yan inte tagit ställning mot kommunistregimen. Weiwei säger att valet "är vanhedrande också för tidigare pristagare". Han konstaterar: "Nobelpriset i litteratur har nu urartat." (DN 12/10).