Brandfackla i öknen

Temperaturen är uppe i nästan 40 grader utanför lastbilen som långsamt letar sig fram genom Black Rocks ökenlandskap i Nevada. Uppdelad i två packlådor med den schablonsprayade texten »The Grand Flat Piano« vilar en värdefull last – en 25 meter lång keyboard som snart ska hålla sin första konsert under den årliga Burning Man-festivalen, en infernalisk hybrid av konst, fest och galenskap.

Resan påbörjades egentligen redan i januari i ett blåfruset Göteborg, när Olle Bjerkås, kreativ entreprenör med bakgrund inom lajvrörelsen, och Jon Wingborg, ingenjör som jobbar med att utveckla en ny sorts lättviktsplåt, sammanfördes av en gemensam bekant för att äta spagetti bolognese och spåna idéer.

De hade båda besökt Burning Man tidigare, Olle 2009 och Jon året innan, och blivit totalt överrumplade av den intensiva upplevelsen och gränslösheten i det kreativa klimatet – allt var tillåtet och alla bidrog till varandras upplevelser. De planerade att återvända men ville först hitta det för festivalen ultimata uttryckssättet.

– Vi ville göra något storslaget som skulle vara tillgängligt för många. Vi kom fram till att ett gigantiskt piano är ett konkret sätt att skapa deltagande, berättar Olle Bjerkås.

Någon månad senare presenterade de sin idé för festivalledningen, tilldelades ett stipendium på 5 008 dollar och plötsligt hade pianot blivit ett av festivalens officiella konstverk.

De firade med att ta på sig varsin lustig hatt och påbörjade byggandet.

1 000 arbetstimmar senare, den 14 juli klockan fyra på morgonen, skruvade duon och några av de många personer som hjälpt till igen den sista lådan. Fem timmar ytterligare och pianot var på väg över Atlanten.

Konstfestivalen Burning Man är som en neonfärgad version av Thomas Mores »Utopia«. I slutet av augusti varje år vallfärdar 40 000 människor till en torrlagd flodbädd i Nevadaöknen. Här bygger de ett alternativt samhälle där kommers är förbjudet, och utbyta gåvor, medskapande och »radikalt självuttryck« är påbjudet. En vecka senare avslutas allting med att en jättelik människofigur i trä bränns upp. Sedan återvänder alla hem och lämnar öknen lika orörd som när de kom.

Isadora Wronski är kampanj­ansvarig på Greenpeace och åker i år på sin första Burning Man tillsammans med Olle Bjerkås. De två har tidigare gjort några mindre projekt som fokuserat på del­tagarkultur där besökarna förväntats kliva ur åskådarrollen och bli medskapare.

– Verkligheten är så begränsande. Men i denna typ av kultur skapar man ett rum där vardagsgränser inte behöver finnas. Många har redan backpackat och rest över halva världen på jakt efter kickar men letar fortfarande efter en djup upplevelse. Det gäller att inse att man kan få en sådan var som helst bara man är med och skapar den.

Men att döma av Burning Mans hemsida, tusentals fansidor och ett antal rese­reportage verkar denna djupa upplevelse ofta stanna vid ett vältrande i det spektakulära. På festivalen vimlar det av folk som ivrigt griper chansen att kasta av sig alla kläder eller köra runt i en golfbil pimpad till en dödskalle, och bland konstverken finns otaliga eldsprutande jätteskulpturer med webbadresser såsom totallyawsomewow.com. Någon skulle säkert förklara en del av denna utlevelse med att deltagarna gillar droger.

Faktum är att festivalledningen inte fördömer narkotika. Men samtidigt inbjuder man den lokala polisen att närvara och många ögonvittnesskildringar poäng­terar att droger inte är vanligare än på en ordinär musikfestival. Isadora Wronski ser fascinationen för det sensationella som en symbol för friheten att få göra något utöver det vanliga.

– Men det kan ge lika mycket att skapa ett tehus för reflektion, eller att vara med under förberedelserna och bygga konstverken tillsammans.

Det faktum att en stor andel av Burning Mans deltagare kommer från Silicon Valley sätter också sina spår.

På ökenfestivalen hoppas de få uppleva något mer varaktigt än bara en expressiv urladdning. De kan lika gärna åka dit för att inspireras av ett samtal kring genteknik som av ett gigantisk kuddkrig. Fred Turner, författare till boken »From Counterculture to Cyberculture« och knuten till Stanford University, publicerade nyligen en artikel som visar hur festivalens tankar kring medskapande och gåvoekonomi går igen i framgångsrika teknikföretag. Han menar att den tillåtande atmosfären speglar idealbilden, eller myten, av hur arbetskulturen ser ut i Silicon Valley.

– I båda fallen jobbar individerna kreativt och använder teknologi i processen. Öknen vid Burning Man kan jämföras med Googles högkvarter i Mountain View. Kanske inte hettan men synlig­heten. De anställda arbetar för att bli synliga för varandra, för att vara kreativa och tekniska. På Burning Man hyllar man samma kultur.

Som exempel nämner han Googles försök att ge de anställda 20 procents fri tid att använda till egna projekt. Där litar företagsledningen på att det finns en annan, ibland starkare, motivationskraft till att utföra ett arbete än en ekonomisk vinning. Precis som under Burning Man är det feedback från kollegor, känslan att skapa något av värde eller rent av glädjen i att lösa en uppgift tillsammans som motiverar.

Mathias Gullbrandson är grundare av kommunikationsbyrån The Story Lab som har gjort konceptet med deltagarkultur till en affärsrörelse.

– Man brukar ofta särskilja deltagarkultur och åskådarkultur. Konstnären Joseph Beuys sa på 70-talet att varje människa är en konstnär. På samma sätt kan man säga att varje människa är kreativ. Som det ser ut nu är vi i mycket reducerade till konsumenter. Men inom deltagarkulturen släpper vi loss allas skapandekraft och blir båda delarna, medskapare och konsumenter.

Just nu sitter Mathias i planerings­fasen för det Burning Man-inspirerade projektet Borderland som kommer att äga rum nästa år i Skåne. Under en sensommar­vecka kommer Ravlunda skjutfält att förvandlas till en hybridfestival som sammanför spelteori, virtuella världar med konst och musik. I mindre skala än den amerikanska förlagan, men även här är det besökarna som står för innehållet.

– Tanken är att skapa en plats där del­tagarna får hjälp att förverkliga sina drömmar, säger Mathias Gullbrandson.
På Borderland ska man kunna testa prototyper för dot com-ekonomiska prognoser, nya musikprojekt eller framtidens höghus. Förhoppningen är att idéerna och nätverken som bildas ska leva vidare efter att veckan avslutats.

– Politiken i dag är så fokuserad på att särskilja hur man tycker olika och sen ta beslut och instifta lagar. Det analytiska beslutsfattandet är samhällets sätt att lösa problem. Men vi tror att ett mer designorienterat angreppssätt kan funka bättre. Att kavla upp armarna, utröna vilka de möjliga vägarna är och testa olika lösningar.

Hur lockande denna korsning mellan näringsliv, politik och kultur än låter i teorin har liknande projekt fortfarande svårt att hävda sitt existensberättigande.

– Man har länge förespråkat upplevelseindustrin som nya motorn i Sverige, miljontals kronor satsas, men man har inte anpassat strukturerna för det, säger Mathias Gullbrandson.

Olle Bjerkås är inne på samma spår. Trots de senaste årens fokus på genreöver­skridande kulturprojekt menar han att det är den vita kubens estetik som råder.

– Konstsverige är lite efterblivet och stöder sällan nya konstformer. Här ska det vara traditionella verk som tavlor och etablerad scenkonst. Jag ser vårt projekt som en uppmuntran till andra att förverkliga sina stora idéer. Till slut hade vi nog lyckats få ihop pianot även utan Burning Mans stöd.

Burning Man är det radikala själv­uttryckets högborg. Men också utopin har sina begränsningar. Även den mest fri­sinnade festival visar sig ha en ledning med ett visst kontrollbehov. Dagarna innan denna artikel går till tryck utrycker man en begäran att få kontrollera alla bilder som ska publiceras. En begäran som Fokus, i Burning Mans sanna anda, högaktningsfullt skiter i.