JACK ❤ ENNIS

För 12 år sedan bröt ­»Brokeback Mountain« ny mark. Kärlekshistorien mellan två män i en kommersiellt framgångsrik mainstreamfilm med storstjärnor var unik. I svallvågorna av Ang Lees Oscarsvinnare blåste nya kulturella vindar i USA. Bioaktuella »Call me by your name« står för ytterligare en skiftning. Regissören Luca Guadagnino berättar om sin Oscarstippade film.

I wish I knew how to quit you, säger Jake Gyllenhaals hjärtebrutna rollfigur uppgivet till Heath Ledgers i en scen i »Brokeback Mountain« (2005) och tittar ut över bergen i stor cowboyhatt. De bråkar, ansiktena är tärda. Att bara träffas sporadiskt under så många år är smärtsamt. Citatet absorberades omedelbart in i västvärldens populärkultur, filmen blev ett internationellt fenomen och signalerade startskottet för en ny kulturell era i Hollywood. Den skulle förändra attityder över generationer och integreras in i den sociala dialogen. I stället för stereotyper i marginalen, aidssjuka, huvudpersonens bästa vän etcetera, fick den breda mainstreampubliken, utanför storstädernas redan erfarna ögon, se något nytt: två män som älskar varandra på samma sätt som en man och en kvinna gör varje dag på vita duken.

Men trots filmens banbrytande kraft har det inte förrän nyligen burit frukt i högprofilerade filmer som nått ut till en bred publik. 2015 och 2016 slog »Carol« och »Moonlight« världen med häpnad. 2017 blev ett år av ytterligare förändringar. En dryg månad innan »Moonlight« vann pris för bästa film på Oscarsgalan hade »Call me by your name« världspremiär på Sundance film festival. Genast jämfördes den med »Brokeback Mountain«, »Carol« och »Moonlight«. Men Luca Guadagninos hudlösa film går sin egen väg. I de tidigare filmerna var sociala krafter i samhället bromsklossar för kärleken. I »Call me by your name« finns något tyst radikalt. Kärleken förnekas inte, skammen och det sociala stigmat är inte konflikten. Hindren är huvudpersonernas egna impulser, de vacklande känslorna. Och tiden; sommarens viktlösa oändlighet, den som kommer att ta slut när höstlöven faller. Regissören Luca Guadagnino tar tempen på kärlekens och begärets nyanser.

–»Call me by your name« handlar inte alls om förbjuden kärlek. Jag är själv en man som tycker om män, och att det skulle vara förbjudet att älska, och älska med, en man är helt främmande för mig, säger Luca Guadagnino på ett hotellrum i Toronto.

I centrum av italienarens unisont hyllade film står brådmoget intellektuella och flerspråkiga 17-åringen Elio (Timothée Chalamet). Platsen är norra Italien den soldränkta sommaren 1983. Elios pappa professorn (Michael Stuhlbarg) har bjudit in den amerikanska 24-åriga arkeologistudenten Oliver (Armie Hammer) till deras hus. Sakta vaknar ett brinnande begär och en förälskelse blommar ut mellan ynglingarna. Elio är omfamnad av omgivningens varma gester, förståelse och trygghet, pappan ger kärleksfulla visdomsord till sin son.

Guadagnino menar att familjen är filmens grundpelare. En familj som överför kunskap, kultur och skönhet. Hur allt förflyttas genom generationer. Filmen blir en dans runt en plats där alla samlas och kärlek och begär kan frodas. Precis som i sina filmer »I am love« (2009, med den banala svenska titeln »Kärlek på italienska«) och »A bigger splash« (2015) riktar Guadagnino in sig på det sexuella begäret.

– Filmen inleds med grekiska statyer och kodifierade idéen om skönhet och form. Mer än något annat fångar filmen hur man riktar inre begär utåt. Jag har alltid varit intresserad av viljan att uppfylla en stark åtrå på en gång.

Det sexuella uppvaknandet, den första förälskelsen och den unga kärlekens mysterium, den mellan två av samma kön, har naturligtvis skildrats många gånger. Med »Call me by your name« försöker Guadagnino undvika de många klichéer som ofta förknippas med uppväxtskildringar.

– Alla generationer har sina klichéer. Jag blir för det mesta rastlös när jag ser uppväxtskildringar. De förlitar sig ofta på en berättelses förväntningar.

I »Call me by your name« ges en komplex bild av kärleken. Men till skillnad från i »Brokeback Mountain« skönjes det i »Call me by your name«, liksom i »Carol« och »Moonlight«, en glimt av bitterljuvt hopp. I slutscenen gråter Elio framför brasan – men ett bord dukas upp bakom honom som antyder att livets godheter fortsätter att dukas fram – medan Sufjan Stevens »Visions of Gideon« spelas. I Elios ansikte anas till slut ett leende, han sneglar in i kameran. Passionen har släppts fri och kommer att fortsätta i hans liv. Guadignino har redan pratat om en uppföljare med huvudpersonerna. Att huvudpersoner straffas, förskjuts till kanten eller dör har genom åren i stället varit mer regel än undantag i filmer med queertema, som i »A single man« (2009), »Boys don’t cry« (1999) och »Philadelphia« (1993).

Just »Philadelphia« var storfilmen med gaypersoner i centrum som nådde ut till en bred mainstreampublik innan »Brokeback Mountain«. Till skillnad från »Brokeback Mountain« fokuserade den inte på kärleken och kritiserades för den frånvarande fysiska kontakten mellan Tom Hanks och Antonio Banderas rollfigurer och för sitt ängsliga behov att behaga storpubliken. Aids och homofobi stod i centrum. »Call me by your name« utspelar sig i början av 80-talet i Italien men decenniets kyliga homofobvindar gör sig inte påminda. Aidsepidemin hade precis börjat. Guadagninos film handlar om den lilla världen, inte den stora världen.

– Jag själv skulle ha varit i samma ålder som Elio 1988. Jag minns tydligt, i alla fall från mitt italienska perspektiv och min generation, att aids var något amerikanskt. Elio är en ung knopp som försöker blomma. Det är filmens ämne.

»Brokeback Mountain« hade långt större inflytande än »Philadelphia«. På samma sätt som litterära romantiska tragedier skildrade den de euforiska och förödande erfarenheterna ur ett gayperspektiv. Den kristalliserade förändringar som redan höll på att ske i samhället. Sättet att tänka, attityder och perspektiv ändrades gradvis i USA och fördes in i vardagens samtalsämnen. Filmen nådde ut till landsbygdens Amerika och blev favorit- och satirämne i pratshower. Cowboymodet plockades upp av modeindustrin och representationen av hbtq-personer i tv ökade. Samkönade äktenskap i hela USA infördes så småningom, fastän andra lagar i många stater som skyddar eller hjälper hbtq-personer inte förbättrades.

I filmens värld hade den erfarna publiken på 80-talet sett vissa förändringar med »Min sköna tvättomat« (1985), »Mala noche« (1986) och »Begärets lag« (1987). 90-talets »På drift mot Idaho« (1991), »The crying game« (1992), »Happy together« (1997) hade betydelse i räckvidd och djup. Fast förankrade i hbtq-personers verklighet med nya ordförråd berättade de nya typer av berättelser.

En film som i backspegeln anses vara en milstolpe var »Maurice« (1987). Filmens skapare James Ivory har anmärkningsvärt nog också skrivit manuset till just »Call me by your name«, efter romanen av André Aciman. (Ivory regisserade också bland annat kostymklassikern »Ett rum med utsikt«, 1985.)

»Brokeback Mountain« var däremot en nyckelfilm i sin egen samtid, men gav inte den omedelbara effekt som många trodde i Hollywood. Det sköljde inte in en våg av filmer med hbtq-perspektiv för en bred publik, trots succéer som »Milk« (2008) och »The kids are all right« (2010). Men den sådde frön som långsamt blommade ut samtidigt som synliggörandet av samkönad kärlek fortfarande är laddat och förtryck är utbrett. Få filmer har brutit igenom indiefilmsbruset. Men »Blå är den varmaste färgen« (2013) vann Guldpalmen i Cannes och strömmar av spännande röster gjorde sig hörda i filmer som »Tangerine« (2015), »Främling vid vatten« (2013), »Keep the lights on« (2012), »Jag dödade min mamma« (2009), »Pariah« (2011) och »Weekend« (2011).

2017 var ett uppseendeväckande år. Tillsammans med »Moonlights« historiska Oscarsvinst och de stora framgångarna med »Call me by your name« har kvalitativa filmer från ett internationellt smörgåsbord serverats. Från »God’s own country« till »120 slag i minuten«, från »The wound« till »En fantastisk kvinna«. En passande, om än ironisk, ingrediens i en bakåtsträvande Trumpera.

– Jag tror att Trump är en bitter människa. Han har inte det poetiska hoppet att se hur vackert det är att älska, oavsett kön och läggning. Så min film kanske också är politisk.

I en tid av motsägelser förändras attityder långsamt. »Brokeback Mountain« var epokgörande och ändrade till viss del sättet att tänka och prata. »Call me by your name« sträcker fram den redan framräckta handen ytterligare några centimeter. Båda filmerna lyckas få blodet att pulsera hos en bred publik. Men kärlek är tidlös, obestämbar, och ska inte behöva andras bekräftelse. Den mystiska kärleken som människan försökt att greppa sedan urminnes tider.