Brusande bokflod

I Mikael Niemis nya roman »Fallvatten« drabbas Norrbotten av en tsunamiliknande katastrof. Dammarna i Lule älv brister efter en lång regnhöst, och flodvågen forsar fram utan att någon kan göra något för att stoppa den. Allt sveps med, urskillningslöst.

Det är måhända inte särskilt rättvist att jämföra Niemis fiktiva naturkatastrof med den bokflod som så här års drar in över litteraturlandet Sverige. Men det är likväl frestande. Titel efter titel manglas ut i en rasande fart.

Pluralismen bland titlarna borgar för bredd, floden strömmar inte i en enskild riktning. Lyfter man fram en trend, väljer man automatiskt bort en annan. Det är deckarna som skrivs i par, det är bloggarna som ger ut hemmafix och mattrix i bokform, och det är tv-kändisarna som skriver romaner med bilder av sig själva på omslaget. Att skilja agnarna från vetet här kräver sin entusiast med oändligt tålamod.

Även i den mest spretiga av bokhöstar finns det kategorier som består. »Män som minns« är ett konstant inslag. I höst gör bland annat Lasse Berghagen, Pär Wästberg, Stig Larsson och Marcus Birro det. Förlaget stoppade Herman Lindqvists memoarer när de redan hunnit ut på bokdiskarna – och hösten 2012 har hunnit få sitt första litteraturdebacle.

Lite roligare är det när män minns i en avancerad, fiktiv form, som i P C Jersilds roman »Ypsilon«, en lekfull skildring av en åldrande författare som möter och ställs till svars av sina egna romanfigurer. Den är autofiktion när den är som bäst. Att Robert Gustafsson ger sig på samma tilltag när han intervjuar Kapten Klänning & Co i »Herrarna i hagen«, boken om »killarna, männen och framför allt herrarna i Robert Gustafssons liv«, försätter mig däremot i panikartad hyperventilation.

Sådana stunder är det värt att minnas att bokflodens genus inte blott är manligt. Äntligen kommer en ny titel av kanadensiska geniet Anne Carson på svenska; »Makens skönhet«, ytterligare en korsning av roman, poesi och essä ur Carsons hand, den här gången om äktenskap och kärlekens förmåga till förlåtelse. Äntligen andra delen, »Sörja för de sina«, i Kristina Sandbergs trilogi om jämtländska Maj som gör klassresa och blir hemmafru till den oberäkneliga Tomas.

Och slutligen, äntligen ska Nina Björk en gång för alla få reda ut och förklara vilka de här skitdrömmarna hon anser att vi privilegierade medelklassmänniskor när vid vår barm är, när hon tar sig an uppgiften att ta det breda greppet om samtidsdrömmarna i boken »Lyckliga i alla sina dagar«.

Det finns alltid några titlar i en bokflod som mer än andra förtjänar att undslippa ödet att bara rinna ut i glömska och drunkningsdöd, några som bör spolas upp på den litterära stranden för att sedan stanna där. För att verkligen bli lästa. Här är böcker att hålla koll på i höst.

De omistliga

Jonas Gardells lika vackra som brutala skildring av hur aids kom till Sverige bör inte missas av någon. »Kärleken« är första delen i en trilogi med det hjärtskärande tydliga namnet »Torka aldrig tårar utan handskar«. En Gardell i litterär högform. Och bland svenska tidsskildringar ska naturligtvis inte den redan kritikerrosade Karolina Ramqvists roman »Alltings början«, om 70-tals- och 90-talsfeminismen, glömmas bort.

Bland de övriga förmodat politiskt  färgade böckerna finns såväl Nina Hemmingssons poesidebut »Det var jag som kom hem till dig« och Jeanette Wintersons självbiografiska »Varför vara lycklig när du kan vara normal?« som självklara val.

Mattias Hagberg, som skrev en remarkabel essä om konservatorn och äventyraren David Sjölander häromåret, kommer nu med »Rekviem för en vanskapt«, om Storstina – en gigantisk samisk kvinna som blev ett uppvisningsmonster i 1800-talets början. Hagberg visade redan i »Herredjuret« hur den vetenskapliga besattheten kan se ut, och det blir inte mindre medryckande den här gången.

Orkar vi en gång till?

Det börjar kännas som en vana nu, att en ny del av Karl Ove Knausgårds »Min kamp« ligger på bokdiskarna, säsong efter säsong. Även om Knausgård utmärker sig som en av de bästa stilisterna bland männen som minns dröjer sig en stilla undran kvar: Har vi inte ätit oss mätta på hans kött nu?

Samma fråga kan ställas om landsmannen Erlend Loes nya roman »Fvonk«. Redan i den förra romanen, »Stilla dagar i Mixing Part«, kändes det som att den underfundiga, lättuggade men roligt smarta stil som är Loes var på fallrepet.

Extrem produktivitet är alltid lite misstänkt. Det var längesen jag riktigt längtade efter en ny bok av Joyce Carol Oates, och samma avslagna känsla har jag inför »Dykvinnan« – ytterligare en psykologisk spänningsroman från pennan i ständig rörelse. Samma sak gäller för övrigt Göran Greider som denna höst är aktuell med två böcker på olika förlag; »Makten och vreden« samlar essäer, kritik och reportage medan »Och dagarna är som små sekler« är en samling dagboksanteckningar. Vem suktar efter någon som redan är överallt och hela tiden?

Det finns också skäl att ställa sig frågan om världen – eller snarare de redan bågnande hyllorna i svenskarnas kök – verkligen behöver nya kokboks-alster signerade Per Morberg och Plura Jonsson?

Tv-profilernas skrivklåda

Programledaren Josefine Sundströms romandebut »Vinteräpplen« var en fin och ofta drabbande skildring av tre kvinnoöden i tre generationer i Österbotten, och det är därför med viss förväntan jag ser fram emot hennes nya bok, »Boel och Oscar«, om vänskap över generationsgränserna i ett samtida Stockholm.

Hon har sällskap av fler kollegor i höstens utgivning; Ulrika Jonsson romandebuterar med »Bara vara Martha«, Carin Hjulström närmar sig kriminallitteraturen med »Kajas resa – en roman om ett brott« och Agneta Sjödin följer upp genombrottsboken »En kvinnas resa« med »En kvinnas hjärta«. Alla fyra ges dessutom ut av Forum – förlaget som uppenbart har en förkärlek för kvinnliga tv-profilers skönlitteratur.

De svenska elefanterna

Det är alltid spännande att se vad elefanterna inom svensk litteratur hittar på. Av Theodor Kallifatides »Brev till min dotter« kan man nog förvänta sig det vanliga; finstämd prosa om exilen, språket, hemlandet, kärleken. Mer nyfiken blir man onekligen på vad Jan Guillou, författaren till den numera legendariska driftkuckun »Stora machoboken«, ska göra med sin nya huvudperson, den homosexuella konstnären Sverre, i romanen »Dandy«. En som brukar leverera är Kjell Espmark. I sin senaste bok skrev han om hur vi formar våra minnen för att de ska passa våra liv, och med boken »I vargtimmen« rannsakar han våra sanningar. Det går heller inte att komma runt att Lars Norén är tillbaka med sitt första skönlitterära prosaverk sedan 70-talet, »Filosofins natt«. De lite yngre mans-elefanterna hör också till flödet, med nya romaner av Jerker Virdborg, Johannes Anyuru och Jens Lapidus.

De svenska elefanterna av kvinnligt kön är färre i år – 2011 var generöst med Kerstin Ekman, Majgull Axelsson och Elsie Johansson – men Inger Alfvén skriver oförtröttligt ny relationsroman, »Allt vi aldrig gjorde med varandra«, och det gör också Linn Ullman i »Det dyrbara« och Louise Boije af Gennäs i »Blå koral«. Och Susanna Alakoski sällar sig till skaran »kvinnor som minns« med sin dagboksroman »Oktober i Fattigsverige«.

Debutanterna att ha och inte ha

Sami Saids »Väldigt sällan fin« och Golnaz Hashemzadeh »Hon är inte jag«, är två sinse-mellan helt olika men båda synnerligen begåvade
romandebuter som på sina särskilda vis skildrar erfarenheten av att växa upp i Sverige utan att ses som svensk.

Susanna Lundins debutroman »Hindenburg« var favorittippad på förhand, men luften gick ur bubblan en aning när romanen (som är döpt efter kraschade luftskeppet med samma namn) visade sig falla i den alltid farliga debutantgrop som heter »experimentell obegriplighet«.

Kärringarna mot strömmen

Danska giganten Suzanne Brøgger är aktuell med brevromanen »Brev till prinsen av Mogadonien«, en underhållande, vass och samtidigt lätt tröttsam skildring av kulturens förflackning i det fiktiva rike som av allt att döma är helt synonymt med Danmark. Agneta Pleijel och Bodil Malmsten sysselsätter sig båda med litteratur i sina nya böcker. Medan Pleijel samlar sin egen litteraturkritik är Malmsten mer hands on när hon delar med sig av sitt skrivande liv i boken med den slagkraftigt enkla titeln »Så gör jag!«. Herta Müllers essäsamling »Alltid samma snö och alltid samma farbror« – en sån genial titel! – bör inte heller missas.