Claes Hylinger är beroendeframkallande

Det är ingen slump att svenska bokförlag skyr ord som "litteratur" i sin marknadsföring, skriver förläggaren Gunnar Nirstedt på Dagens Nyheter kultursida (den 1 januari 2023). Det är nämligen berättelser som gäller. Och dessa är, påpekar skribenten, allt annat än någon oskyldig idé, begäret efter berättelser skapas på samma sätt som konsumtionsmönster: genom konstant exponering, förflackning och utrensning av det egensinniga och svåra, det aparta och prövande, det nyskapande och avvikande, till förmån för standardberättelser som berör.

Nirstedts artikel var läsvärd, och hade många poänger.  

Men det finns hopp. Man måste inte stirra sig blind på nuet. Det som har skrivits finns. Och den som har några böcker av Claes Hylinger i sin hylla brukar ofta gå och bläddra i dem. Ofta, av någon anledning, under mellandagarna. Kanske för att man har tid och vill på nytt vill läsa det man tycker om. Eller för att stämningarna i Hylingers böcker påminner om mellandagarnas. Eller för att Claes Hylinger helt enkelt är beroendeframkallande.

En av författarens böcker – den heter Kvällarna på Pärlan – börjar i en telefonkiosk i London. Någon frågar vem det är som ringer.

"Ja, ni känner inte mig, men jag recenserade er senaste bok."

"Så vänligt av er!"

"Och jag undrar nu om vi kunde träffas innan jag reser tillbaka till Göteborg i nästa vecka. Jag skulle vilja…"

"Är ni från Göteborg! Hur står det till med Göte Andersson?"

"Eh… Jag är rädd att jag inte känner honom."

"Inte? Jag trodde Göteborg var en så liten stad att alla kände alla. Jag undrar hur han mår. Är han frisk? Jag har hört att han inte varit riktigt frisk på sistone."

"Tyvärr kan jag inte svara på det…"

Läsaren får veta att berättaren bodde på ett hotell i Bloomsbury, fem minuters promenad från British Library, där han tillbringade några timmar varje dag med att läsa Stevenson, Emerson och Robert Graves…

Men låt oss börja från början.

Och början i denna 157 sidor korta pärla med titeln Kvällarna på Pärlan fortsätter med en badrumsscen från berättarens barndom. Femton rader. En fläck raklödder i ett handfat. Så känner man hela familjen och vet att den måste varit mycket bra att växa upp i. Och att berättaren är en själ som ser och hör mer än andra, också sniffar upp dofter bättre.

Vid Skanstorget i Göteborg låg en krog som hette Pärlan. Eller egentligen Skansens Pärla. Författaren Claes var en av stamgästerna. Ibland var han även på Kometen, på tvärgatan till Avenyn. Där, får vi veta på sidan 94, satt han en kväll och pratade med Barbro, en gammal väninna, och berättade om telefonsamtalet i London.

Hon fick då något avlägset i blicken och svarade tankfullt.

"Göte, det var längesen."

Väninnan berättade att Göte var en udda person, mycket begåvad, och numera jobbade på SAS.

Någon vecka senare ringde hon och sa:

"Gissa vad som hände idag! Jag gick rakt på Göte. Jag har inte sett honom på åratal."

"Jaså…"

"Har du lust att träffa Göte?"

Det hade jag och hon ordnade det.

De hamnade på Columbus på Andra Långgatan.

Själv hade jag precis flyttat dit, till Göteborg, till Andra Långgatan, när jag första gången läste berättelsen. Hylinger blev en geografisk men ännu mer andlig ciceron genom dagar och kvällar i rikets andra stad i allmänhet och hela tillvaron i synnerhet. Det precisa språket förstås, miljöerna, stämningarna, tonfallet. Vardagliga episoder, så skenbart enkelt berättade, dignande av mystik.

En annan bok av Hylinger, Det hemliga sällskapet, inleds med en dröm i vilken berättaren vaknar, ställer sig vid fönstret, tittar ut över kvarteret och funderar på spårvagnen han ska ta klockan tio och upptäcker en kamel bredvid gatlyktan. Det som sedan händer i drömmen är obehagligt, och berättaren är trött när han vaknar. Och den här dagen ska han också i drömlöst vakentillstånd ta spårvagnen just klockan tio. Han har blivit vald till vice ordförande i litteraturklubben och "vi hade ett viktigt arrangemang framför oss. Vi brukade ordna uppläsningsaftnar och diskussioner och ibland fyllde vi universitetets aula med intellektuella som debatterade romanens framtid."

En av Frankrikes ledande diktare, Fernand Cotice, en nobelpriskandidat, ska komma.

Fransmannen har en böljande elegant stil, får läsaren veta, och är omtyckt inte bara av litteraturälskare utan också hos gemene man. Ett nonchalant äventyrligt tonfall präglar hans stil. Tillsammans med Annika, som har litteraturklubbens vackraste leende och en lika vacker kappa och därför ofta fått sitta i kassan går de ut på stan för att köpa vin. Då säger Annika:

– Vår budget medger inte något annat än det gamla vanliga. Vino Tinto España. Det tycker jag förresten är gott.

      Jag ångrade i detta ögonblick att vi hade gjort henne till kassörska.

– Och förresten, tillade hon, har jag hört att Cotice inte alls är lika uppskattad längre. Hans stil är föråldrad och han upprepar sig.

– Vem har sagt det?

– Det minns jag inte, men det var nån som sa det.

En annan Hylingerpärla, Nya dagar och nätter, består av korta berättelser, reseminnen och verser. Det gör också Dagar och Nätter i Paris och Göteborg, trots att minnena där även utspelar sig i Trollhättan, Oslo, Åbo och Kivik.

Den som en gång har börjat läsa Claes Hylinger fortsätter. Och läser ständigt om. Eller bara bläddrar fram någon sida och blir genast på bättre humör, lyckligare rentav.

Läs även: Fullt av narcissism på Göteborgsoperan

Läs även: Läs Karin Boye i stället för att slösa tid på AI-chatbotar