Kritisk rasteori – ideologin som splittrar USA

Den konservativa skribenten John O’Sullivan har myntat vad han kallar ”politikens första lag” – alla organisationer som inte är uttalat högerinriktade kommer förr eller senare att bli vänstervridna. För många på högerkanten av amerikansk politik framstår O’Sullivans lag som uppenbart sann. 

Företag, mediaorganisationer och universitet har sedan mordet på George Floyd och Black Lives Matter protesterna 2020 uttalat sig positivt om så kallad Critical Race Theory (CRT). Till exempel uppmanade Bank of America i höstas sin personal att begrunda sina ”vita privilegier,” och med utsökt ironi informerade American Express sina anställda att kapitalismen själv är rasistisk – en bekräftelse av O’Sullivans lag, tyckte högern. 

Något förenklat är syftet med CRT att analysera sociala och rättsliga maktstrukturer. Begreppet utarbetades under sent nittonhundratal av amerikanska professorer som Derrick Bell och Kimberlé Crenshaw, och är utformat kring begrepp som ”vit överhöghet” och ”strukturell rasism.” 

CRT var länge en smal idéinriktning inom universitetsvärlden, men har populariserats och blivit en brännhet politisk fråga i USA. Många inom vänstern försvarar den som en nödvändig kritik av Amerikas rasistiska förflutna och samtid, medan ex-presidenten Donald Trump har kallat CRT för ”opatriotisk propaganda” och Republikanerna i flera stater har startat en kampanj mot denna ideologi i statliga skolor.

Ursprungligen relevanta och intressanta idéer och tankar kan tas för långt och förvrängas, särskilt när de evangeliseras av bristfälliga filosofer och författare. Amerikanen Ibram X Kendi skrev en bästsäljare som instruerar människor i hur de ska bli anti-rasister. Den fick ett enormt genomslag, men Kendi är inte intellektuellt imponerande. Han har en manikeisk världsbild som reducerar varje tanke och policy till antingen rasistiskt eller anti-rasistiskt – för honom finns inget neutralt. 

Trots bokens undermåliga tankegods donerade Twitters dåvarande VD Jack Dorsey tio miljoner dollar till Kendis Center for Antiracist Research vid Boston University. 

Walt Disney Company har introducerat mångfaldsträning som uppmanar anställda att dekolonisera sina bokhyllor och uppfostra ”rasmedvetna barn”. Disney har också skapat ”affinitetsgrupper” vars syfte är att personal som tillhör minoriteter tillsammans ska uppnå ”kulturellt autentiska insikter”. Affinitetsgrupperna är inte formellt segregerade, men man förväntas sålla sig till sin egen ”rastillhörighet”. För latinamerikanska finns gruppen ”Hola” och för svarta finns ”Wakanda”.  

Men det är i skolorna som debatten om Critical Race Theory är hetast. National Education Institution, USA:s största lärarfack med 2,3 miljoner medlemmar, har klubbat igenom en resolution som säger att det är lämpligt att CRT inkluderas i läroplaner. North Carolinas största skoldistrikt har en inlett ett arbete mot ”vithet i utbildningsutrymmen”. 

Buffalo Public Schools lär ut att alla vita personer är rasister – och ett skoldistrikt i San Diego höll ett seminarium där lärarna anklagades för att de ”upprätthåller rasistiska idéer, strukturer, och policys”. En skola i New York, Lower Manhattan Community Middle School, har lagt fram en plan för hur barnen ska delas in i grupper efter rastillhörighet under två temadagar mot rasism. Asiatiska och vita elever ska separeras från svarta och latinamerikanska elever för att ”fira och främja jämlikhet”. Ett önskvärt ändamål, men en underlig metod, kan man tycka. 

Då föräldrar på gräsrotsnivå börjat reagera mot dessa rasseparatistiska idéer som förs över på eleverna har Republikanerna insett att CRT är en kulturfight de faktiskt kan vinna. I Virginia segrade nyligen Republikanen Glenn Youngkin i guvernörsvalet, vilket hans parti inte gjort sedan 2009. Fox News sände ständigt från Virginia och gjorde en poäng av att CRT skulle läras ut obehindrat i skolorna om Demokraterna segrande. I valkampanjens slutspurt lovade kandidaten Youngkin att förbjuda CRT i statliga skolor från hans första mandatsdag. Att Republikanerna vann guvernörsvalet ses därför av många kommentatorer som en reaktion mot CRT.

Aktivisten Chris Rufo har varit ledande i högerns försök att motarbeta CRT. Han har arbetat med Republikaner i flera delstater för att förbjuda ideologin i skolundervisningen. När Donald Trump var president bjöd denne in Rufo till Vita Huset efter att ha utfärdat förbud för federala myndigheter att bedriva mångfaldsträning i ämnen som strukturell rasism och vita privilegier. President Biden upphävde förbudet men Rufo har fortsatt sin kamp på delstatsnivå – sju delstater har redan infört lagstiftning mot CRT, och ytterligare andra har lagt fram liknande lagförslag. 

Chris Rufo har en uppenbar propagandistisk tendens. Han säger öppet att han vill göra CRT till ett slagord mot vänstern. Därför försöker han omdefiniera termen så att den blir så luddig och bred som möjligt – hans mål är enligt honom själv att få allmänheten att omedelbart tänka ”CRT” då de läser något stolligt i tidningen. 

Problemet med att med ett sådant brett begrepp vilja censurera CRT i skolundervisning är uppenbart. Det kommer då också oundvikligen att omfatta även rimliga tankar och teorier. Det finns till exempel otvivelaktigt ett visst mått av sanning i föreställningen om strukturell rasism i USA. Enligt den klassiska invändningen mot censur, kanske bäst formulerad av filosofen J.S. Mill, kan även missvisande idéer innehålla en sanningshalt.

Stephen Blackwood, initiativtagare till Ralston College kan sin Mill. För flera år sedan insåg han att universiteten sviker sina studenter. I stället för att sträva efter sanning och värna yttrandefrihet, har universiteten förkastat denna ambition med rötter i Upplysningen och blivit ideologiskt korrumperade och ensidiga. Blackwood beslutade sig således för att starta ett nytt universitet i Savannah, Georgia, och nästa år ska det öppna. Det är dags, har Blackwood förklarat, att bygga nya universitet, fria från ”censur, cynism och korruption”.  

Även om Ralston College endast erbjuder ett fåtal kurser och ett masterprogram har Blackwood och Ralston fått stöd av flera framstående professorer, såsom Harold Bloom, Hilary Putnam, och Roger Scruton. Cambridgeprofessorn Arif Ahmed ska hålla en kurs om Ludwig Wittgenstein. 

Grundtanken bakom Ralston är att den bästa strategin mot en ideologiskt trångsynt utbildning är att erbjuda ett högkvalitativt och öppensinnat alternativ.

Det kan verka lite underligt att ett projekt mot ideologisk trångsynthet framför allt lockar konservativa tänkare. Ralstons fakultet är rekryterat ur den konservativa tankevärldens dramatis personae – med namn som författaren och skribenten Heather Mac Donald, självhjälpsgurun och professorn i psykologi Jordan B. Peterson och konstkritikern och författaren Roger Kimball. 

Blackwood skriver i nätmagasinet The Federalist att Ralston inte ska vara ”den konservativa David mot vänsterns Goliat”, men att han överhuvudtaget formulerar det så visar att Ralston lutar konservativt. Dessutom är The Federalist en högerkonservativ tidskrift som helt och fullt stöttade Donald Trump – ett egendomligt val av publikation för att avsäga sig den konservativa etiketten. 

Oavsett ideologisk tendens kommer det att ta många år innan Ralston College kan utmana de amerikanska elituniversiteten på allvar, och än längre innan man kan erbjuda ett likvärdigt alternativ. Men med en konservativ grundhållning kommer Blackwood åtminstone inte att behöva oroa sig för en vänstervridning av Ralston – han har koll på John O’Sullivans första lag.

***

Läs även: 1619-projektet använder historia som politiskt slagträ

Lyssna även på: Identitetspolitiken - en rå maktstrid

Teckna en prenumeration på Fokus här.