Cruzifierad
Ta med dig en Oscar tillbaka!«
Så hade polisen på gatan hemma i Madrid skrikit åt henne när han såg att det verkligen var Pe som skyndade sig mot flyget, mot Los Angeles, mot galan. Pe. Det var så alla kallade henne där hemma. Nu satt hon på Kodak Theatre och gjorde sitt bästa för att inte drabbas av en panikattack. Efteråt mindes hon kvällen mest i glimtar. Hur hon som väntat inte lyckats hålla tacktalet så kort som de stipulerade 45 sekunderna, hur hon gråtit i en halvtimme efteråt och därefter hamnat på olika efterfester, hur Jack Nicholson plötsligt dykt fram ur mörkret och ryckt statyetten ur händerna på henne och dansat omkring med den. Hon tyckte att det kändes som att hon hade tagit någon väldigt konstig drog. Dagen efter vinsten ropade spanska löpsedlar: »Hollywood kröner Penélope«. Spaniens premiärminister Zapatero kallade den ett bevis »för vår filmkonst och vår kultur«. Den spanska kungafamiljen telegraferade sina gratulationer. Det här var den första statyetten till en spansk skådespelare och trots att det fanns vissa som muttrade (David Parkinson i The Guardian) att akademin bara ger priser till utlänningar när det gäller »bästa biroll«, och reserverar huvudrollspriserna till skådespelare från engelsktalande länder, så var spanjorerna stolta över priset. För Penélope Cruz själv var det en senkommen upprättelse som skådespelerska. Under hennes drygt tio år i Hollywood hade det dittills skrivits mer om henne i skvallertidningar än i filmtidningar. Hon hade så svårt att greppa att hon faktiskt vunnit den där statyetten, att hon tog som vana att bära med sig den när hon gjorde saker och ting för att påminna sig själv. När hon gick och badade låg den kvar på stranden, inlindad i en handduk.
Snabbt klipp sju år framåt, till sommaren 2016, då filmen »Ma ma«, regisserad av spanjoren Julio Medem, går upp på svenska biografer. Penélope Cruz har inte bara huvudrollen utan är även medproducent. Titeln tycks vara en dubiöst ordvitsig lek med dubbeltydigheten i det spanska ordet för bröstcancer, Cáncer de mama, och Cruz roll som heroisk mamma till en fotbollsspelande son. Hon lämnas av sin man medan hon får reda på att hon har, just, elakartad bröstcancer. Samtidigt får en fotbollstalangscout hon just träffat veta att han förlorat hela sin familj i en bilolycka. Det blir upptakten till en »kärleken övervinner allt«-historia dem emellan (ivrigt påhejad av en sjungande gynekolog). Intrigen kan låta som en skruvad komedi av Pedro Almodóvar, men det är i själva verket en hulkig melodram som kritiken haft svårt att se någon större behållning i. Till exempel skrev Jonathan Holland på Hollywood Reporter: »Bortsett från Cruz strålande skådespeleri är det väldigt lite i den här nedslående filmen som känns äkta, och somligt av det är skrattretande.«
Sånt händer, i och för sig. Det är få skådespelare som har möjlighet eller fingertoppskänsla att bara vara med i filmer som blir bra. Men för Penélope Cruz tycks det svårare än för de flesta andra. Och det trots att det stått klart sedan 2006 – då just Pedro Almodóvar gjorde henne till huvudnumret i sin film »Volver« (»Att återvända«) – att hon verkligen kan skådespela. Här spelar hon Raimunda, en strävsam kvinna med en mörk bakgrund som kommer ikapp henne, med en sådan skärpa och naturlighet att man nästan skulle kunna tro att det är Raimunda som spelar Penélope Cruz. Det borde ha varit hennes stora språng från att vara filmstjärna till att bli stor skådespelerska. Men det är som att hennes skådespelarkvaliteter inte efterfrågas så mycket. För Hollywood verkar det räcka med att hon är filmstjärna bara.
Snabbt klipp igen, tillbaka till 80-talet och arbetarklassförorten Alcobendas strax utanför Madrid. När lilla Pe gick och la sig ansträngde hon sig varje kväll för att drömma sitt öde till verklighet. Det låter som någonting ur en magisk realismroman, men det var verklighet för henne, och är det fortfarande har hon berättat för The Guardian: »Mina drömmar kändes nästan för stora, drömmarna om att bli en artist, en skådespelerska eller dansare. Det var min ritual varje kväll, att gå till sängs och drömma om min framtid, och jag känner att det är så jag skapat vad jag gör nu.«
Hennes pappa beskrivs ibland som järnhandlare, ibland som bilreparatör. Kanske var han både och. Hennes mamma hade en frisersalong, där Penélope brukade hänga. Hon brukade låtsas göra sina läxor medan hon i smyg iakttog sin mammas kunder. Hon tänkte på vad de berättade om sig själva, och vad de gömde. Vilka hemligheter de delade, och vilka de ville behålla för sig själva. Senare tänkte hon på alla dagar i mammas frisersalong som hennes första scenskola.
Som femtonåring tog hon sig ensam in till stan och bluffade sig in på en bio som visade Almodóvars »Bind mig, älska mig!« (hon hade fortfarande inte åldern inne). Det var den kvällen hon bestämde sig för att bli skådespelerska. Hon sökte upp en agent som lät henne göra en audition men skickade hem henne igen: »Du är för ung, kom tillbaka om några år.« Hon kom tillbaka nästa vecka. Två år senare hade hon slagit igenom som sjuttonårig sexsymbol i Bigas Lunas »Jamón, Jamón« (»Ät mig!«). Hon åkte till New York för att dansa balett och för att göra auditions. Förutom replikerna till dem kunde hon ännu bara säga två saker på engelska: »Thank you« och »How are you?«
I Hollywood var hon till en början mest känd för de kärleksrykten som ständigt omgav henne. Hon spelade mot Matt Damon, Christian Bale, Nicolas Cage och Matthew McConaughey och tidningarna skrev om romanser med var och en av dem. Vad som var sant och inte är svårt att veta säkert, eftersom Penélope Cruz, antagligen på grund av den här sortens uppmärksamhet, avslöjar extremt lite om sitt privatliv i intervjuer. Att hon därefter hade ett tre år långt förhållande med Tom Cruise, som vid den tiden fortfarande var något av en överhunk i Hollywood, är däremot klarlagt. Hennes rolltolkningar fick mindre utrymme i spalterna.
Penélope Cruz hade uppenbar star quality, men regissörerna visste inte riktigt vad de skulle göra med henne. Hon var exotisk och »främmande«, vilket Spanien- och Latin-amerikaforskaren Ann Davies också konstaterar i sin studie om henne från 2014. Hennes tydliga spanska brytning och utseende gjorde att hon aldrig kunde passera som »vanlig« för en amerikansk publik. Därför fick hon alltid representera the other, det som avvek från normen. Ann Davies diskuterar hur hon fick den rollen också i den mediala offentligheten, då hon sågs som den mörka, främmande fresterskan som förförde Tom Cruise och därmed orsakade skilsmässan mellan honom och den blonda, kontrollerade, naturligt engelsktalande Nicole Kidman. Hon kom också till USA under ett sent 90-tal då den nord-amerikanska populärkulturen hade ett genuint intresse för »hispanic culture« (ofta latin-amerikansk snarare än spansk egentligen). Ricky Martin, Jennifer Lopez och Shakira låg högst på topplistorna, och skådespelare som Salma Hayek och Antonio Banderas slog igenom. Penélope Cruz fick under den perioden spela otaliga eldiga, passionerade, potentiellt farliga »latina chicas«.
»Det kunde ha blivit slutet för Penélope, men jag räddade henne«, har Pedro Almodóvar sagt till tidningen Vanity Fair.
»Att återvända« var inte den första filmen Penélope Cruz gjorde med Almodóvar, men det var den första där hon fick chansen att spela ut sitt register. Och att ha huvudrollen i en Almodóvarfilm kräver sin skådespelare. Det innebär att man måste gestalta en komplex person, komisk och tragisk på samma gång, ofta lite knäpp, men framför allt tredimensionell. Penélope Cruz lyckades storartat.
Woody Allen såg den och tyckte hon var häpnadsväckande, unik. Sedan specialskrev han rollen till henne som den geniala, hysteriska, galna, farliga, omoraliska spanska konstnären María Elena i »Vicky Cristina Barcelona«, en film som inte skyggade för många kulturella klichéer i övrigt heller. Det var för den rollgestaltningen hon vann sin Oscar.
Två starka skådespelarinsatser i filmer av två starka regissörer, båda med förmågan att göra konstfilm som samtidigt lyckas vara kommersiell. Borde inte vägen ligga öppen för fler komplexa roller efter det?
Kanske inte ändå, med tanke på vilka Hollywoodproduktioner hon spelat i på senare år. »Pirates of the Carribean 4«? »Zoolander 2«? »Grimsby«? »Sex and the City 2«?
K
anske är förklaringen så enkel som att Hollywood inte är så där vansinnigt intresserade av bra rollgestaltningar av tredimensionella människor. När det handlar om så mycket pengar som det gör med riktigt stora filmer så blir riskminimering en viktigare faktor. Och filmstjärnor konstrueras i en bred medial dramaturgi, över ett helt fält av mediala plattformar, där filmerna bara är en. Då gör manusen enklast i att utnyttja och förstärka de förväntningar publiken har på stjärnorna redan innan den kom in i salongen. På det sättet spelar nästan alla Hollywoodstjärnor en sorts cameoversioner av sig själva – eller kanske snarare – av sina offentliga personor.
I fallet Penélope Cruz har man fått bygga det kring hennes mest uppenbara drag – hennes ungdomliga skönhet och hennes spanska annorlundahet, ofta i kombination. Men hon fyllde 42 nyligen, och det där med ungdomlig skönhet kan man av naturliga skäl inte lita på att det ska fortsätta funka hur länge som helst. Dessutom: ju äldre kvinnliga skådespelerskor blir, desto färre blir rollerna.
Kanske är en film som »Ma ma« ett utslag av just detta: att hon inte hade så många bättre erbjudanden att ta ställning till. Den erbjöd henne trots allt en möjlighet till att göra det som hon drömt om sedan hon gick ut ur den där biosalongen i Madrid för 27 år sedan, det som hon jobbat med sedan dess och lärt sig behärska till mästerskap. Att skådespela.
»Ma ma« har svensk
biopremiär den 17 juni.
