Curlad till stordåd

En morgon vaknar Billy Idol och inser att han har överlevt åttiotalet. Det är februari 1990 och inspelningen av albumet »Charmed Life« är äntligen färdig. Ett två år långt drogrus har klingat av. Nätterna då han stått naken i studion och känt de blinkande lamporna förvandla kontrollrummet till ett svävande rymdskepp är över. Han lever.

Samma dag tar han sin Harley-Davidson och kör mot Sunset Boulevard med vinden i håret. Luften doftar av jasmin och honung. Han är klädd i blå denim för att matcha himlen. En sekund senare ligger han i en blodig hög på vägen, påkörd av en bil. Högerbenet är mosat under knäet, arm och revben brutna. I England skriver tidningarna att Billy Idol är död.

Brittiske Billy Idol blev en av musikkanalen MTV:s första stjärnor. Han kallades punkare, men var egentligen den perfekta popstjärnan – en manlig Madonna som förstod musikvideoålderns behov av tydlig estetik och lekfullt chockbeteende.

Han inte bara strömlinjeformades som artist av MTV:s sändningsregler och genomslagskraft; hans karriär byggdes av kanalen.

Sitt ironiska artistnamn – en drift med idolskapets krav på gott uppförande – hämtade han från en besviken kemilärare i skolan som kallat honom »idle« – slö. Och med sin permanenta krusning på överläppen dansade han sig igenom åttiotalet på en diet av kokain, GHB, ecstasy, opium, amfetamin och quaaludes. Hela resan är noggrant skildrad i självbiografin »Dancing With Myself«, som kommer på svenska i höst.

Billy Idol är inte den första rockstjärnan som har återuppstått från de döda för att ge ut en bästsäljare om sina hedonistiska år. Skillnaden är att han skriver bättre än många andra. Boken är författad utan spökskrivare av en person med uppenbar känsla för dramatik som levt efter devisen omedelbar behovstillfredsställelse. Det är en »The Dirt«, heavy metal-bandet Mötley Crües frispråkiga supaknulla-biografi, skriven med brittisk wit.

Men Billy Idol är inte bara relevant som författare och decenniesymbol utan förtjänar också upprättelse som låtskrivare. Under mitten av åttiotalet var han en av världens största rocksångare, och det enkla svaret på frågan varför, är låtarna. Med sin långa rad hits, som startade med »Dancing With Myself« och kulminerade med »Cradle of Love«, skapade han en på pappret tveksam genrehybrid av synthpop, glammig goth och femtiotalsinspirerad höftvickarrock. Men låtarna är fantastiska, nu som då.

Trots att medierna framhärdade i att kalla honom den siste punkaren hade musiken inte mycket med punk att göra. Musikaliskt var han långt mer influerad av The Beatles än The Clash eller Sex Pistols. Det var rockabillysväng med handklapp och dov Elvissång i tidsenlig new wave/danspop-förpackning.

Punkestetiken fanns i hans musikvideor, men även de kretsade framför allt kring den amerikanska masskulturens symboler. Det var stjärnbanér och Hollywoodskyltar, Marilyn Monroe, krucifix och eld, ögon, läppar och långbenta gogodansare. Kandelabrar och vindruvsklasar, ögon och läppar. Och en påtänd vitblonderad sångare som stoppade micken innanför byxlinningen, juckdansade bland studiokulisser och stönade om mer sex i högre fart.

Han kom till USA första gången tre år gammal med en banjo i knäet, en present från hans irländska morföräldrar. Som femåring med punkig attityd vägrade han att delta i skolans morgonhälsning till den amerikanska flaggan. När familjen återvände till England tvingades han ta fiollektioner av sina uppåtsträvande medelklassföräldrar och jobba extra på faderns golfklubb.

Billy Idols tonårsuppror handlade inte om att omstörta samhället utan om att slippa ha tråkigt. Han mötte punken i London under sjuttiotalets mitt, började hänga med Sex Pistols på The 100 Club och hoppade av universitetet. Genom att lära känna nyckelpersoner som Siouxsie Sioux och Johnny Rotten och se till att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt kunde han så småningom bilda egna punkbandet Generation X.

Något större politiskt engagemang går inte att skönja i boken. Billy Idol närmar sig sina ungdomsår likt en etnolog som allmänt redogör för tidsandan och rockkulturens utveckling. Han älskar rockmyten, men är också en 59-årig farbror som gör noteringar om vädret och intresserar sig för historia. Winston Churchill är hans barndomsidol, de brittiska sjöfararna likaså. Kampen för att färdigställa ett album (och få iväg skivan till pressarna) jämför han med taktiken under det amerikanska inbördeskriget: »Let the thing be pressed«, telegraferade president Lincoln till general Grant 1865.

Samtidigt som den nya tv-kanalen MTV lanserades, i augusti 1981, började Billy Idol spela in sitt första soloalbum. Han snabbskrev »White Wedding« om sin systers bröllop. Hon gifte sig höggravid, vilket ingen i familjen hade några invändningar emot, men Billy Idol fantiserade ihop ett scenario där han trädde in som systerns räddare efter att släkten fördömt hennes lössläppta »shotgun wedding«. MTV, som var i desperat behov av innehåll eftersom inte tillräckligt många artister ännu gjorde musikvideor, spelade videon en gång i timmen.

Låten »Dancing With Myself«, som redan var en klubb- och radiohit, fick också den en video, regisserad av respekterade skräckfilmskaparen Tobe Hooper som gjort filmerna »Motorsågsmassakern« och »Poltergeist«. Videon blev ett relativt fredligt zombieslagsmål eftersom den måste anpassas till MTV:s censurkrav.

När nästa album, »Rebel Yell«, exploderade hade Billy Idol redan utvecklat en paranoid beroendepersonlighet, döpt till Zool av de hårt prövade bandkollegorna. Han fick våldsamma raseriutbrott, gjorde sig ovän med branschfolk och konsumerade sprit, kokain och Heidi Fleiss-anställda i vansinnestempo. 1984 tog han en överdos »väldigt starkt persiskt brunt heroin« och var nära att stryka med.

När åttiotalet var över hade han knarkat bort relationen till sin stora kärlek Perri och missat sina barns första år i livet. Men mamma och pappa fanns kvar. Och Billy Idol var fortfarande en glad gamäng, lagom klädsamt ångerfull.

Tiden på sjukhus efter motorcykel-olyckan beskriver han som lugn och harmonisk, trots att han förlorade en stor roll i Oliver Stones film om The Doors och i slutändan fick nöja sig med en biroll. Han blev beroende av smärtstillande och njöt av sin morfinbubbla. Ron Wood skickade ett flak Guinness i kryapådig-present. I rummet bredvid låg Sammy Davis Jr och dog i cancer.

Efter olyckan räddades Billy Idol åter-igen av sin mamma som vårdade honom hemma. Varje dag läste hon Bibeln tillsammans med sin 35-årige son. När tidningarna fick höra detta och skrev att den förre rebellen var »born again« tvingades han dementera med att de måste ha hört fel: »I’ve got back into porn again.«

Två månader efter mc-kraschen i Hollywood spelade Billy Idol in sin bästa musikvideo, »Cradle of Love«, som regisserades av en ung David Fincher. Det är en oemotståndlig liten skrythistoria om Billy Idol som sexuell förlösare, där en ung Lolita ringer på hos sin pryda kostymgranne och frågar om hon får spela en kassett. Killen ser sedan förfärat på när låten får henne att strippa, spilla vin och kräla runt på golvet. Problemet med att Billy Idols ben fortfarande var gipsat löste Fincher genom att bara låta honom synas från midjan och upp i lägenhetens väggtavlor.

I videon till albumets nästa singel »L.A. Woman« haltade Billy Idol runt stödd på en käpp. MTV vägrade att spela videon innan en bild av en korsfäst Marilyn Monroe-kopia klipptes bort. Käppen fick följa med också på den efterföljande världsturnén med »Charmed Life«. Turnén blev nedtonad. Det mest utlevande som hände var att bandet blev utslängda från ett Londonhotell efter att någon rivit sönder ett inramat foto av den mimande pojkduon Milli Vanilli.

Billy Idol fortsatte att hänga sig kvar. Han överlevde till och med en period som cyberpunkare under det tidiga nittiotalet. Med håret i futuristiska spikes och skinnvästen utbytt mot fladdrig kostym gjorde han det legendariskt usla tjugo spår långa albumet »Cyberpunk«. Skivan blev grundligt utskrattad för sina pretentioner, men i boken jämför han sin cyberkamp med Napoleon och hävdar stolt att han var den första artisten som hade sin mejladress på ett skivomslag. Några år senare fick han en liten revansch med en roll i Adam Sandlerfilmen »The Wedding Singer«.

Billy Idols självbiografi »Dancing With Myself« blottar en särskild sorts destruktivitet, som föds ur livsfeghet snarare än ångest. Det handlar om att fly för att det är kul och enkelt, inte för att man måste. Han skriver om en stabil medelklassuppväxt och grundtryggheten lyser igenom. Den är svår att tolka som annat än orsaken till att han, trots sitt grundliga knarkande, fortfarande är vid liv. Han har inga djupare själsliga sår. Hans karriär och leverne är en iscensatt pojkrumsfantasi.

Efter en spelning på Peace & Love i Borlänge 2012 ropade han »Thank you for making my life so fucking great!« till publiken. Samma tackformulering återkommer i boken. Billy Idol haltar fortfarande, men livet är fantastiskt.

I sommar gör Billy Idol två Sverigespelningar. Den 27 juni på Fästningshörnan i Varberg och den 28 juni på Gröna Lund i Stockholm.