Cyniskt så det förslår

Jag föll för hans pondus och det liv han kunde erbjuda mig«, inleder Bathina Philipson SVT-serien om sig själv. Hon är gift med den 35 år äldre bilmiljonären Aje Philipson och tillbringar dagarna med att hämta och lämna kläder på kemtvätten och vara smakråd när hennes väninna köper Cadillac.

Public service gör en Hollywoodfruar, kan man tänka och vingla lite över logiken i det. Men programidén är mer avancerad än så. Bathina ska besöka familjer som lever på andra sätt, i andra samhällsklasser.

Okej. Bathina sminkar sig framför backspegeln, spiller kaffe i bilaffären, råkar nästan skrapa lacken, berättar att hon är »lite tokig och galen«. Klipp.

Kör ut till by utanför Örebro och plingar nyfiket på hos en familj med villa, Volvo och vovve. Där står varje stol korrekt placerad mot ikeavita väggar och skrubbade hörn. Mamman nyper bort kärnan i snittblommorna så att de inte ska färga duken, pappan gillar »nya, moderna kläder«. De tycker om att förnya sig, nu har de provat på det här med matkasse och slutat åka på all inclusive. Klipp.

»Allt är så perfekt!« väser Bathina in i kameran och himlar med ögonen. Klipp.

På vardagskvällen plockar Örebro-familjen fram mellanmjölk och skinkmackor och sitter knäpptysta runt soffbordet. Till helgen fredagsmyser de tillsammans med chips och Coca-Cola i soffan med välvikt filt. Pappan är mellanchef på pappersfabrik. Klipp.

Bathinas hemmaliv. Lagar mat med familjen Catenacci (kungakocken), alla vimlar, skrattar, pussar barnen, har det lite »high chaparral« som Bathina uttrycker det. Klipp.

»Vill du inte bara dra ibland? Från allt det här perfekta?« frågar Bathina pappan som är klädd i skyddskläder på pappersfabriken.

Jag kan inte påminna mig att jag någonsin sett en mer cynisk framställning av en helt vanlig familj. Det kan inte finnas EN tittare som skulle tveka över vilket liv som är att föredra.

SVT:s nya serie blir ett inlägg i debatten om onämnd rikedom. Den som väcktes när SvD:s helgmagasin publicerade texten om en Östermalmkvinnas helg, närmast parodisk i sin omedvetenhet. Malin Ullgren skrev i DN om nyspråket som inte låtsas om pengarna som förutsättning, på Politism räknade Elin Lucassi ut kostnaden för tryffelpizzahelgen.

Kanske tänker SVT att Bathinas invandrarbakgrund, de åtta syskonen och mamman med hijab i modulvilla i Uppsala, ska väga upp. Det gör den inte. Den blir en exotisk it-egenskap i det flärdfulla umgänget. »Så fort en arab får se guld bara, åh, det glimmar«, fnissar Bathina.

Korsklippningen i tv-serien levererar helt andra sanningar. Vem som helst får så klart leva det där URTRÅKIGA livet, men varför skulle man välja det?

Vi, de 99 procent av befolkningen som tjänar mindre än 65 000 kronor i månaden, tittar in genom fönstret till den procent som dragit vinstlotten och undrar varför inte vi också valde någon som hade ett liv att erbjuda. Ett vackert, gott och lyckligt liv.

Den typ av liv som blir allt vanligare i livsstilsunderhållningen.

Vad gör den sanningen med oss?

En av fördomarna Bathina fångat upp om medelklassen är att de är ständigt missnöjda.