Dags att skrota byggherrarnas fuskhus
Om romarna för 2000 år sedan kunde bygga badhus som höll i hundratals år, borde inte stockholmarna låta sig nöja med badhus som förfaller efter något årtionde.
Bild: Wikicommons
Eriksdalsbadet på Södermalm i Stockholm ska utredas igen. Det 25 år gamla badhuset är så förfallet att staden överväger att riva det och bygga nytt, eftersom det blir mindre kostsamt än att totalrenovera. I en tid som är närmast patologiskt besatt av begreppet hållbarhet är det minst sagt anmärkningsvärt att våra institutionsbyggnader inte är byggda för att stå längre än ett par decennier.
Eriksdalsbadet är inte vilken anläggning som helst, det är den svenska nationalarenan för simidrott, med en publikkapacitet på nästan 4000 åskådarplatser. Ett prestigebygge med andra ord, som kostade 400 miljoner kronor att bygga 1999 i dåtidens penningvärde, då Stockholm drömde om ett sommar-OS 2004.
I dag är vi vana vid att byggnader förfaller efter bara något årtionde, trots att vi är omgivna av byggnader från äldre tider av högre kvalitet som motstått tidens tand betydligt bättre än det som byggts från de så kallade rekordåren och framåt. Kanske tänker någon att ett badhus utsätts för större påfrestningar än andra typer av byggnader och därför inte kan förväntas ha en längre livslängd än 25 år. Då kan det vara värt att erinra sig några andra badanläggningar i huvudstaden, för att sätta saken i perspektiv.
Centralbadet på Norrmalm i Stockholm omfattar 3500 kvadratmeter och uppfördes 1905. Arkitekt var Wilhelm Klemming. Den påkostade byggnaden i jugendstil inköptes 1965 av Stockholms stad som avsåg att riva det som en del i den då pågående citysaneringen, men planerna hann inte verkställas förrän en tillnyktring skedde och i Cityplan 1977 fastslogs att kvarteret i stället skulle renoveras. Staden inskränkte sig dock till en fasadrenovering, och det var först när byggnaden under 1980-talet övergick i privat ägo som en genomgripande renovering genomfördes.
Sturebadet vid Sturegatan är ännu äldre, invigt redan 1885, i italiensk renässansstil, kompletterat med en simhall i jugendstil 1902. Även Sturebadet hotades under en period av rivning, men räddades besynnerligt nog av en eldsvåda 1985, efter vilken ägaren Stockholms Badhus, bestämde sig för att rekonstruera interiören så troget originalet som möjligt. I dag är de över hundra år gamla Sturebadet och Centralbadet av Stockholmarna uppskattade oaser av skönhet och avslappning. De bevisar att badhus inte behöver byggas för en livslängd om ynka 25 år.
Nu kanske någon invänder att det föreligger en påtaglig storleksskillnad mellan å ena sidan Sturebadet och Centralbadet och å andra sidan Eriksdalsbadet med dess 50-metersbassäng och tusentals åskådarplatser. Låt mig då komma med ännu mer drastiska exempel.
Caracalla är den romerske kejsare vars porträtt antagligen är lättast av alla att känna igen. Han ser nämligen fullkomligt rasande ut på alla avbildningar. Det är förmodligen en rättvisande bild, av en krigare som säkrade envåldsmakten genom att, enligt legenden, mörda sin egen bror Geta med en gaffel i deras moders åsyn. Han lät också sina trupper under flera dagar plundra och bränna Alexandria, som straff för att stadens invånare obetänksamt låtit sätta upp en skämtsam teaterföreställning om just Caracallas brodermord.
Caracalla var dock inte bara våld och död: för eftervärlden är han mest känd för den magnifika badanläggning som invigdes 216 efter Kristus och vars ruiner alltjämt bär hans namn. Caracallas thermer får Eriksdalsbadet att blekna i jämförelse: anläggningen var över 300 meter lång på varje sida och kunde rymma 1600 badgäster åt gången, vilket beräknas ha gett en daglig kapacitet på över 6000 badgäster. Anläggningen hade en serie bassänger i olika storlekar och temperaturer och vattenförsörjdes med en egen akvedukt.
Forskare har beräknat att för att Caracallas termer skulle bli klar inom byggtiden på sex år infördes 2000 ton byggnadsmaterial om dagen. Detta utan tillgång till modern teknik. Detta storslagna komplex var i bruk ända in på 500-talet, det vill säga under mer än tre århundraden. Det kom ur bruk först 537 då ostrogoterna belägrade Rom och som ett led i sin belägring förstörde den akvedukt som försåg badet med vatten.
Caracallas termer var inte ens det största publika badhuset i Rom. Ett knappt århundrade efter att Caracallas termer stod färdiga överträffades de av den anläggning som uppfördes av kejsaren Diocletianus. Detta bad, som kunde ta emot dubbelt så många badande som Caracallas, användes flitigt i mer än 200 år. Även för Dioceltianus termer blev ostrogoternas belägring dödsstöten. I dag rymmer de centrala delarna av anläggningen, vars övriga delar ligger ruiner, kyrkan Santa Maria degli Angeli, vars inredning skapades av Michelangelo och som råkar vara den svenske kardinalen Anders Arborelius titelkyrka i Rom.
Vilken relevans har då dessa antika badanläggningar för oss i dag? Om man för tvåtusen år sedan, med dåtidens teknik och byggnadsmaterial, kunde uppföra badanläggningar för dagligt bruk av tusentals badgäster under flera hundra år, ska då vi i dag låta oss nöja med badhus som förfaller efter 25 år?
Idén om att byggnader inte behöver hålla längre än 30 år är ett arv från modernismen. Le Corbusier och de andra ideologerna menade att staden skulle bytas ut successivt, med ungefär tre decenniers intervall. Det var en ideologi som väl passade de byggherrar som gärna valde de snabba och billiga lösningarna, men som illa har tjänat de som ska bo och verka i städerna. När vi nu sitter med facit i hand och den modernistiska epokens fuskbyggen förfaller, har vi möjlighet att välja en annan väg.
Om nu Erikdalsbadet behöver byggas om, och om vi tar alla högtravande ord om hållbarhet på allvar, bygg då en anläggning som är tänkt att stå i 300 år, eller längre, så länge inte barbarerna står utanför stadsportarna.
***
