Dålig stämning

De valde stället med omsorg. En av dem invände att han inte hade helt lätt att koncentrera sig i stimmiga lokaler, men den här krogen var inte längre vad den varit. Precis som de fyra medelålders männen hade den sin hippa unga konstnärsnimbus drygt tre decennier bakom sig. Barstolarna var kvar, men ommålade till anonymitet. Männen satte sig vid ett bord, lade upp boken de skulle tala om framför sig, fick menyn och kände igen en och annan maträtt, nu omnämnd som »klassiker«. Men det var nya tider och de beställde den nya tidens mat och var sin alkoholsvag öl.

Samtalet kom i gång snabbt. Mycket fanns att minnas från krogen där de satt, men en av sällskapets två jurister, som sysslade med brottmål, påminde redan efter andra klunken om att faran när man träffades så här var att man aldrig började tala om boken. Den andre advokaten, som sysslade med affärsmål, frågade vari faran bestod. Den förste sa:

– Kvinnor jag pratar med säger att bokcirkelmän mest sitter och snackar om annat, och att nästan aldrig alla i gruppen har läst ut boken.

En av dem, han var ekonom, blev full i skratt. Affärsjuristen, som tidigt deklarerat att han inte hunnit läsa hela, men nästan halva, blev tyst, lyfte upp boken – Geir Gulliksens »Berättelse om ett äktenskap« – och sa att han skulle läsa ut den redan samma kväll.

– Vad tycker ni om språket? frågade brottmålsadvokaten.

Hans entusiasm drev i gång diskussionen. De sveptes snabbt in i samtalet, pratade om hur imponerade de var av författarens grepp: Att en kort inledande dialog mellan två sedan en tid separerade makar – som slutade med att den ena inte visste hur två som en gång älskat varandra så mycket inte längre gjorde det – avslutades med att den andre, berättaren, sa att han därmed tyckte sig ha rätten att skriva hur han trodde det hela gick till.

Efter en så suggestiv öppning var det ju, enades bokcirkel-männen om, omöjligt att lägga romanen ifrån sig. För att inte tala om det som hände redan på bokens tredje eller fjärde sida: att kvinnan – som berättaren älskar och har barn med – stöter ihop med en man som hon blir omedvetet attraherad av. Det hade något ödesbestämt över sig, tyckte en av cirkelmännen. Det var drabbande.

Ekonomen begrundade bokens motto: ett Dylancitat, om att det fanns två sorters människor; några av oss är fångar, andra fångvaktare. Var det så alla äktenskap var? Var det de känslofållor alla vuxna tvåsamheter var dömda att hamna i?

Bokcirkelsamtalet liknade inte riktigt något annat samtal de haft med varandra. Det var ju just en roman de diskuterade, och de kunde resonera generellt och personligt utifrån människorna i romanen och deras situation. Öppet och nyfiket, utan att det blev för privat. Det var behagligt och stimulerande. De betraktade två uppdiktade personer och fick i samtalet syn på frågor som intresserade dem: Mannen i romanen, berättaren, gillade man honom eller inte? Till det man tyckte om hörde att han hade en så fri bild av kärleken, att den skulle vara tillåtande och generös. Var det inte så man alltid ville att det skulle vara? Var det inte så man suttit på just den här krogen och pratat, när man var tjugo? Men det dagermanska – det var ekonomen som briljerade med den termen – i den här romanen var ju gestaltningen av hur det fria idealet blev sin värsta fiende. Det förvandlades till en besatthet. Ett gift. Det fick bedrövliga konsekvenser. När huvudpersonen insåg att hans älskade hellre ville åka skidor med den nya bekantingen vågade han inte ens ge utlopp för sin oro över att förlora henne. Trots att han kände svartsjuka, trodde han inte på den. Svartsjuka fanns det ingen plats för i ett lyckligt äktenskap. I stället för att säga: stanna hos mig, lämna mig inte, fanns det då bara ett sätt att bete sig på. Det var att uppmuntra sin hustru att gå hela vägen, uppmana henne att vara otrogen med skidåkaren. Till och med lova henne att han i så fall skulle suga av älskaren, bara för att visa att han var beredd att underkasta sig vad som helst för att fortfarande få i sig av hennes smaker.

Bokens Dylanmotto fick sin innebörd i takt med att samtalet fortskred. Skildringen av hur det egentligen inte var en annan man utan den alltmer fångvaktande partnerns besatthet av att bete sig på något annat sätt än det som fångvaktarrollen föreskrev som förstörde kärleken och äktenskapet var intressant. Obehaglig också, förstås. Kärleken och friheten förpackad till passiv aggression och kontrollbehov. Stunden runt bordet pockade på ett avståndstagande, och det levererades av brottmålsadvokaten.

– Mannens beteende är ju höjden av manipulation. Han tar ifrån henne hennes liv, försöker kontrollera hennes affär också, jag förstår att hon sticker, sa han.

Affärsjuristen upplyste om att romanen uppenbarligen var mer självbiografisk än de trodde, och att den redan fått ett efterspel, inte rättsligt, men i form av bittra anklagelser och förnekelser i öppen offentlighet. Författaren är känd poet i Norge tillika Knausgårds förläggare och har anklagats av sin exfru för att blottlägga hennes privatliv.

Bokcirkelns samtal förändrades drastiskt. Fyra telefoner halades upp, fingrar sökte upp Googleappar och knappade in namn. Textlänkar kom upp, men nu var det bilderna man ville se. Jodå. Där fanns hon. Jaså. Det var såhon såg ut. Snygg, och på ett annat sätt än man tänkt sig i boken? Man förstod att han älskade henne och inte ville förlora henne. Men herregud. Kolla. Det gick ju att ringa människan, mejla henne också!

»Det känns som att bli kidnappad av en roman«, sa hon i en artikel. Vad hjälpte det att författaren i en annan text sa att det var en roman, men inte en roman om hans förra äktenskap. Exfrun sa: »Jag var gift med en författare, det finns ingen etik som skyddar mitt privatliv.«

Bokcirkelns bokprat övergick i en tystlåten men målmedveten skvallerjakt. Telefonerna levererade. Efterrätten kom. Kunde man googla på skidåkaren också? Hur såg han ut? Skulle hans verkliga uppenbarelse göra berättarens sexuella fantasi mer eller mindre begriplig? De hittade honom inte.

Men hur kunde författaren vara så låg att han utlämnade sina barns mor så att hon kände sig utpekad och kränkt? Eller var det kanske hon som var ömhudad? Kunde hon inte ha låtit hans konstnärliga skildring av sin förlust få förbli just det konstnärliga verk det var?

Vad i boken kunde vara litterära extrapoleringar och vad kunde vara dokumentärt råmaterial? Fast vad spelade det egentligen för roll? Skvallret och snaskandet var kanske inte att förakta, men att vetskapen om att det var påtagligt verkliga personer och deras liv som skildrades i boken påverkade läsningen och bedömningen av den.

Fenomenet är inte nytt. Under 2000-talet har författare tydligare och mer igenkännligt börjat fylla sina böcker med verkliga, levande eller döda personer, ibland namngivna. I stället för att använda stråk av verkliga människor som förlagor för att skapa egna litterära gestalter tycker många som skriver att de kan förmedla mer »autenticitet« genom att »skriva sanningen rakt upp och ner«. Carina Rydbergs briljanta »Den högsta kasten« tog ett försiktigt steg in i genren. Maja Lundgrens »Myggor och tigrar« ett rejält. Martina Haags »Det är något som inte stämmer« hymlade aldrig med att den i stora delar var rent dokumentär.

Hur dokumentär Augustpristagaren Lena Einhorns senaste bok »Madeleine F« är ska nu avgöras i domstol. Romanen, som handlar om »Magdi« vars småannonser i en tidning får en annan kvinna att söka upp henne, är spännande. Men det är bokens tunga stoff, skildringen av hur Madeleine utsattes för övergrepp av sin styvfar under barndomen, som fått en nära vän till Lena Einhorns familj att stämma författaren för förtal av avliden. Enligt Tomas Tjajkovski är det hans avlidna syster som boken kretsar kring, och boken pekar enligt Tjajkovski ut hans egen far som våldtäktsman. Einhorn och hennes juridiska ombud har förkastat uppgifterna. Varken fadern eller Tjajkovskis syster kan identifieras utifrån boken, säger de. I maj tas tvisten upp till förhandling.

Men vilka fler skulle vi i framtiden kunna se framför oss i en domstol? Horace och Ebba? Fredrik och Filippa? Mona och Bosse? Vilka ouppklarade svekfullheter väntar på sin berättelse? Att förläggarna letar med ljus och lykta kan vi utgå ifrån.

Har också författarna på allvar börjat tro att det är spektakulärt skvaller och namns nämnande som krävs för att väcka vår läslust? Eller är författare mer sårbara nu än förut? Lider de värre av kärleksförluster och svek? I så fall ska de få ett gott tips. Läs boken »1913 – århundrades sommar« av Florian Illies, en uppenbart välgrundad skildring av verkliga, senare mycket berömda kvinnor och män.  De lever intensivt. Franz Kafka, Robert Musil, Marcel Proust, Alma Mahler, Thomas Mann – alla håller på att dö av olycklig kärlek eller uppslitande passioner. Men på den tiden verkar de ha skrivit brev till sina älskade, eller dagböcker. När de satt sig för att skriva sina stora verk ville de uppenbarligen skapa helt andra, egna världar, befolkade av människor som lånade drag av verklighetens men aldrig ställde sig i vägen för den fiktiva berättelsen.

Kanske för de visste samma sak som brottmålsadvokaten: faran är att läsarna aldrig börja prata om boken.