Dandyfilosof får Amerikaångest

KändisfilosofenBernard-Henri Lévy gav sig ut på en roadtrip genom USA i ­Tocquevilles fotspår. Här berättar han varför han tycker att Bush är »ett bortskämt barn«, men ändå älskar den amerikanska medborgarskapstanken.

Gud är död, men jag är åtminstone snygg i håret. Så lyder en ­numera berömd rubrik på en artikel om författaren, filmaren och filosofen med den välfönade frisyren. Bernard-Henri Lévy, eller BHL, som han kort och gott kallas i Frankrike, är lite too much i mångas ögon. En mörk kavaj och kritvit skjorta, alltid uppknäppt i halsen, har blivit hans signum.»Paris vackraste dekolletage« har det hetat i de franska medierna. Dandy, narcissist, kändisfilosof. Kärt barn har många namn. Han är ­mannen som den franska skvallerpressen älskar att driva med. Gift med en känd skådespelerska rör han sig i jetsetkretsar och umgås med den franska elitens crème de la crème – politiker, näringslivstoppar och kändisar. Bernard-Henri Lévy har de senaste 30 åren varit en av Frankrikes ledande intellek­tuella, och hans inflytande över politiken är stort. I sin senaste bok ger han sig på att tolka dagens USA, med den franske filosofen Alexis de Tocque­villes verk »Om demokratin i Amerika« från 1831 som förebild. Under ett års tid reste Lévy runt kontinenten i Tocquevilles fotspår, och resultatet blev den nyutkomna boken »American Vertigo«.

American Vertigo (den amerikanska yrseln, svindeln), är det vad du upplevde i USA?

– Det är den ofrånkomliga yrseln hos en resenär som möter kapitalismens galenskap, våldet, fängelserna, fattigdomen … den amerikanska drömmens många baksidor. Men vad som slog mig ännu starkare var att amerikanerna ängsligt rannsakar sig själva för att ta reda på vilka de egentligen är. Tvärtemot den gängse bilden av amerikanen som dominant och själv­säker fann jag ett hårt prövat folk som är väldigt öppet för att lyssna på vad omvärlden tycker.

I vilken sinnesstämning gentemot det ­amerikanska folket befann du dig inför resan?

– Det är en gammal kärlek. Jag tillhör en generation av fransmän som har formats av den amerikanska kulturen.

Men i din generation är det ju många som har en helt annan bild av USA:s kultur.

– Ja, men inte jag. Jag uppmärksammade tidigt det osunda i den franska anti-amerikanismen. Den representerar det sämsta i den franska tankevärlden. Till och med när jag demonstrerade mot Vietnamkriget minns jag att jag var medveten om vikten av att skilja på kritik av en regerings politik å ena sidan, och landets invånare, dess kultur och dess värden å den andra.

Men dagens anti-amerikanism, är inte den framför allt anti-Bush?

– Om det hade varit så enkelt. För jag håller med om att George W Bush ­beter sig som den amerikanska drömmens ­dödgrävare. Men utöver fiendeskapet mot George W Bush uppfattar jag, särskilt i Frankrike, en systematisk demonisering av USA.

Det finns väl också anti-franska stereo­typer i USA?

– Det stämmer. Men det finns definitivt färre frankofobiska klichéer i USA än vad det finns anti-amerikanska i Europa.

Var inte den här resan lika mycket en ­betraktelse över Frankrike som över USA?

– Absolut. När jag kom till en stad som Dearborn, där majoriteten av befolkningen är araber, hur skulle jag då kunna undgå att tänka på de franska förorterna? När jag intresserar mig för den amerikanska integrationsmodellen har jag samtidigt den franska ditons styrkor och svagheter i åtanke.

Och USA har lyckats bättre än Frankrike i just den frågan?

– Jag tror att vi har mycket att lära av varandra när det kommer till integration. Det sätt på vilket franska regeringsföreträdare hanterat krisen i förorterna borde inspirera den amerikanska polisen som alltför ofta uppvisar en otrolig våldsamhet. Och vice versa. USA:s välkomnande inställning där de etniska skillnaderna anses berika samhället skulle vi må bra att inspireras av även i Frankrike.

Samtidigt, oroar du dig för »minoriteternas diktatur« och »apartheid-tendenser« i USA. Det är verkligen inte lugnande.

– Jag hävdar inte att USA är betryggande. Tvärtom säger jag att USA är ångestframkallande. Eller som Sartre säger: I USA finns inte längre någon ilska, bara yrsel. Det är svindeln hos ett land som känner hur marken rämnar under dess fötter. Men när man drabbas av yrsel behöver man något att hålla i, en fast punkt, och det har amerikanerna. Det är den amerikanska modellen, medborgarskapstanken som är unik i världen och som fungerar i alla händelser. Den amerikanska demokratin är en demokrati som för tillfället övervinner sina egna demoner.

Du ser med något som liknar ömhet på president Bush. Hur kommer det sig?

– Jag skulle knappast kalla det ömhet. I stort säger jag att han är ett bortskämt barn och en dumskalle. Däremot kallar jag honom varken barbar eller en reinkarnation av Hitler. Jag tror inte heller att han är i färd med att förstöra den amerikanska demokratin, som fortfarande vilar på en stadig grund.

Du pratar ändå om en destruktivt moralisk upplösning i USA.

– Det stämmer. Men samtidigt, och som alltid är fallet med USA, så framkallar den också en absolut motpol. När man ser landets megachurches, dessa religionens snabbköp där du matas full med den nya tidens gud: en pratkvarn som är allestädes närvarande i de nya amerikanska religionerna, kan man tro att brytningspunkten är nära.

Och kriget i Irak, hur ska man tolka det? Som den amerikanska imperialismens dödsryckning?

– Nej. Jag tror inte heller att denna idé om ett imperium finns i den amerikanska logiken. Det är vår historia, Europas historia. USA har inte, till skillnad från Europa, något kolonialt förflutet, tvärtom vann man sin frihet genom att befria sig från ett imperium, det brittiska. Jag har sagt det hundratals gånger: Irakkriget är ett misstag som har fått katastrofala konsekvenser, men det är inget kolonialt krig. Det starkaste beviset för det är att amerikanerna vill avsluta kriget så fort som möjligt.

USA är, med dina egna ord, en befriande skapelse. Är det fortfarande ett av de länder där det är lättast att andas?

– Det är vad jag säger. Men att resa i USA, som jag har gjort, är att ständigt överraskas. Det är både på gott och ont. Jag har besökt detta land under fyrtio års tid och jag har upptäckt att jag i grund och botten inte har vetat någonting. Amerikanerna brottas ständigt och jämt med sin självuppfattning, och självbilden är i ständig förändring. Det är ett land vars befolkning konstant byter åsikt.

Du berättar om hur en trafikpolis hotar med böter, men kommer på bättre tankar när ni börjar prata om Tocqueville.

– Vad man än tycker om det är Tocqueville en del av det bagage som medelamerikanen bär med sig. Det förvånade mig, men det är egentligen ett ganska angenämt faktum att en fransk tänkare har ett så stort inflytande över den amerikanska folksjälen, inte sant?

Du är beredd att slå vad om att Hillary Clinton en dag kommer att bli USA:s president. Hur kommer det sig?

– Därför att jag hoppas att så blir fallet… Hillary Clinton representerar allt som är bra med den amerikanska politiken. Hon har, precis som sin make, en presidents utstrålning.