Daniel Gustafsson: ”Översättning är inte bara ord”

Numera talas det mycket om att litteraturen är på tillbakagång. Men vill man bli motbevisad så är det bara att läsa något som passerat Daniel Gustafssons dator. Denne översättare är litteratur: han översätter från ungerska och engelska, han skriver egna romaner, han undervisar i litterär gestaltning vid Valand i Göteborg och Konstfack i Stockholm, han är en av drivkrafterna bakom Stockholms litteraturmässa. Plus förmodligen någonting han glömmer bort att berätta om. Vad han än gjort i livet handlar om litteratur.  

– Jag har hållit på att skriva sedan jag var 12. Först blev det små deckarböcker. Sedan poesi. Den första bok som verkligen grep mig var Oliver Twist. Jag läste den när jag gick i mellanstadiet under en sommar på Rhodos. Vi var ett gäng i min klass som började läsa klassiker tidigt, vi hade ett jättebra skolbibliotek i Enköping där jag växte upp. 

Krångligare var det inte. Jag träffar Daniel Gustafsson honom i hans pyttelilla arbetsrum vid Liljeholmen i Stockholms utkant. Miljön passar honom. I litteratur-Sverige är Daniel Gustafsson en diskret men konturskarp person. Han översätter Ungerns främsta författare men vill inte uttala sig om läget i landet. Vill man ha något djärvt utspel i litteraturdebatten kommer han nog att säga att han gillar långa meningar. Och möjligen blir han en aning sur om någon kritiserar skrivarkurser. Men i sitt arbete är han intensiv.  

Som översättare ger han liv åt helt olika berättarstilar. Som romanförfattare är hans språk flödande, medvetet överdrivet och spännande. Om jag skulle rita av honom så skulle han bli en kropp av bokstäver. Mitt i talet om litteraturkrisen är Daniel Gustafsson ett exempel på att litteraturen lever och kanske ännu viktigare – att litteratur är roligt.  

– Boken jag fick översättarprisen för består ju av en enda mening. Utmaningen är att fånga flytet i den. Jag gillar den sortens litteratur: Thomas Bernhard, Marcel Proust Thomas Mann. Författare som skriver på det flödiga sättet. 

Vid årets bokmässa fick Daniel Gustafsson Författarförbundets och Natur & Kulturs pris Årets Översättning för Herscht 07769. Samma bok gav honom också Kulturhuset Stadsteaterns internationella pris. Arbetet med av László Krasznahorkai undergångsskildring från en påhittad östtysk stad var ett kraftprov. Romanen är en lång böljande text där rytmen måste vara perfekt för att läsaren ska hänga med. Om språkets rytm talar han gärna, om priset är han fåordigare: ”Sjukt mycket erkännande" mumlar han. Men framgångarna till trots var valet av yrke ingen självklarhet.  

– Jag ville skriva så jag läste skapande svenska på Uppsala Universitet under 90-talet och så debuterade jag som poet – så klart! I Ungern hamnade jag eftersom min förra fru hade ungerskt påbrå och jag tvingade henne att söka stipendium där. Och så följde jag med och läste ungerska för utlänningar. Sedan ville jag förvalta det där. 

Daniel Gustafsson försökte först med en bok av Nobeltipsade Peter Esterhazy men det var för svårt. Men ett förlag behövde översätta en ungersk succé – Attila Bartis Stillheten. De två översättare från ungerska till svenska som brukade anlitas fann boken vulgär, full med svordomar och sexskildringar. Så Gustafsson fick jobbet, satte igång och fastnade direkt.  

– Ungerskan är inte ett indo-europeiskt språk. Likt finskan, samiskan, estniskan finns där inte så mycket prepositioner och pronomen utan allt byggs in i orden. Istället har man ändelser. "På bordet" blir "bordet på". Man limmar ihop orden.  

För Daniel Gustafsson är översättning hantverk snarare än teori. Han låter som en språkets flyttkarl när han beskriver uppgiften som att möblera om i meningarna.  

– På ungerska är det inte konstigt med långa meningar. Man kan säga att något är skrivet "i telegramstil", alltså har alltså korta meningar. Det är dåligt. Här i Sverige finns ju någon idé om att svenskan inte tål långa meningar med inskjutna bisatser, det blir krångligt. Det har kanske att göra med våra språkreformer: tanken på ett enkelt myndighetsspråk finns inte i Ungern och politikerna kan uttrycka sig så att det nästan är obegripligt för gemene man – det betraktas som ett tecken på bildning! Ja, det finns många språkliga nivåer på ungerska.  

Det finns det förvisso också i Daniel Gustafssons två egna romaner Odenplan och Fine de Claire. När han började skriva sin debutroman hade han ingen berättelse, så han valde en stil. Han ville han använda "det konstfärdiga, fetischistiska sättet att skriva". Det blev en frihet att överdriva och töja på materialet. Romanen föddes ur samma språkglädje Daniel Gustafsson visar i sina översättningar. 

– Översättningarna och mina egna böcker är kommunicerande kärl. Jag hade skrivkramp ett par år men översättningen var en väg in i skrivandet. Som översättare lär man sig mycket om språk – framför allt sitt eget!  

Ibland hörs påståendet att översättare är ett yrke som inte har någon framtid. Antalet utgivna översättningar minskar för vart år och AI är här. Men om översättningarna upphörde skulle det svenska språket bli fattigare.  

Gustafsson andra roman heter Fine de Claire, vilket är namnet på en sorts ostron och mycket riktigt börjar romanen på franska atlantkusten. Huvudpersonen är en nutida kvinna som är lite kantstött av livets allaproblem med män, barn och yrke. Som läsare tror man att det går att gissa fortsättningen. Men Daniel Gustafsson är en alldeles för nyanserad och dessutom alldeles för skrivglad för att göra en berättelse som lunkar på i kända spår. Här finns en annan berättelse om en märklig kapten som fraktar ostron med samma besatthet som kapten Ahab jagar valar i Moby Dick. Det är lager på lager av spänning och civilisationskritik, nästan lika komplicerat som hos de ungerska författare Gustafsson gillar. Till och med Unabombaren får plats.  

Att ha komplicerad ungersk litteratur som specialitet kan kännas lite konstigt med tanke på hur det ungerska intellektuella klimatet förändrats de senaste åren. Daniel Gustafsson bor inte längre i Ungern och blir ganska dyster när han har kontakt med gamla vänner där. Ett tag var han efterfrågad som kommentator av den ungerska utvecklingen men det tackar han numera nej till.  

– Folk är slutna och har gett upp hoppet om förändring, det gäller även bland de oppositionella. Det absurda blir normalt. När jag var där förra sommaren blev jag illa berörd. I början försökte jag skriva artiklar om vad som händer, men nu håller jag mig till litteraturen. Jag är inte så bra på att analysera och det är deprimerande. Men jag kan hålla fram rösterna när jag översätter. 

Om Ungern är ett dystert exempel på hur omvärlden tränger in i texten finns också det motsatta. Just nu håller Gustafsson på med en bok av den irländske författaren Sebastian Berry, känd för sina romaner från det amerikanska inbördeskriget. Nu gäller det en deckare och Daniel Gustafsson måste lära sig nya saker. Språkliga och tekniska. 

– Översättning är inte bara ord, det finns så mycket som reflekteras in från världen i texten som man måste gå in i och ta reda på mer om. Man kan tala om det spatiala översättandet. Jag har varit betjänt av att ha bott i Ungern. Jag vet att en ungersk stol på en ungersk restaurang inte ser ut som en stol på en svensk restaurang. Om man inte kan det där finns det risk att texten bara blir kulisser. Jag fick en gång uppdraget att översätta en bok som utspelas i djungelmiljö men tackade nej. Jag hade aldrig varit i djungeln så det hade blivit saker jag sett på bio. 

Och bio är visserligen bra. Men texter – det är livet.  

Jag tror Daniel Gustafsson tycker det är skönt att intervjun är över. Äntligen kan han börja skriva igen. 

***

Läs även: Gert Wingårdh: "Det ska finnas ett inslag av trolleri eller magi i arkitektur"

Läs även: Att filma det som skaver