Dansa med stjärnorna

Tre kvart från centrala San Francisco, efter en tur på pendeltåget till Rockridge och ytterligare en liten bit på buss 49, ligger Berkeley-distriktet Claremont, alldeles vid Oaklands stadsgräns. En nordkalifornisk fristad av bohemisk trevnad. Här välkomnas besökare av omsorgsfullt utsnidade bungalows, vars mörka trygga fasader omhuldas av lövträd och dignande tallar som böjer sig över lummiga trädgårdar.

I ett av dessa hus, det mest Berkeley-drömska i kvarteret, bor den hyllade amerikanske författaren Michael Chabon, med sin fru Ayelet Waldman – även hon författare – och deras fyra barn. Claremont har Berkeleys högsta andel vita invånare, och det är lätt att anta att många anställda på stadens prestigefulla universitet bor i krokarna. Sex stationer bort, i problemens Oakland, blev afroamerikanske Oscar Grant mördad av polis den 1 januari 2009. Det är det första Michael Chabon nämner efter att han hälsat välkommen. Klockan är elva på förmiddagen, han har nystruken medelhipp skjorta och bakelitglasögon. Solen lyser in i det öppna Christopher Loomis-designade träköket.

– Oscar Grant är det mest uppenbara, senaste exemplet på att denna korridor mellan Berkeley och Oakland knappast är någon utopi. Det finns en fruktansvärd ojämlikhet här. Å andra sidan är många delar av USA helt monokulturella, med total brist på mångfald. Här i Bay Area är man ständigt nära alla tänkbara sorters människor. Svarta, vita, asiater, latinamerikaner, homosexuella, straighta, transpersoner, rika, fattiga. De från medelklassen. Vad man än gör – går på bio, handlar, åker till skolan – så är det i sällskap av detta spektrum av människor.

Michael Chabon, som talar med en nyfiken, nasal stämma, kan sitt East Bay. Hans känslor för regionen är så starka att han ägnade sin senaste och åttonde roman – »Telegraph Avenue« – åt just Berkeley och Oakland, städerna som binds samman av gatan i bokens titel. Romanen är hans mest naturalistiska och nutida, efter en mängd genremässiga eskapader – från det episkt historiska i »Kavalier & Clays fantastiska äventyr« som belönades med Pulitzerpriset 2001 – till durkdriven science fiction i »The Yiddish Policemen’s Union«.

»Telegraph Avenue« handlar främst om vännerna Archy Stallings och Nat Jaffe, deras skivbutik, familjer och kulturella tillhörighet. Men boken är egentligen lika mycket en skildring av det afroamerikanska nollnolltalets East Bay, liksom en passionerad berättelse om afroamerikansk musik. Jazz, soul, funk, blues, r&b (och så en dos progressiv rock). Att Chabon är en musiknörd av rang var ingen nyhet för den lätt fanatiska skara beundrare som följt honom under åren, men genom den stora framgången med »Telegraph Avenue« blev det känt för desto fler.

En som kan sin Michael Chabon, och som slukade de musikaliska referenserna i »Telegraph Avenue« med en tvillings bekanthet, var den brittiske stjärnproducenten Mark Ronson. Det var hösten 2012 och han var mitt uppe i planeringen av sitt fjärde soloalbum »Uptown Special« – en hyllning till flera genrer som Michael Chabon också visat sig föredra. Ronson kunde inte hålla sig utan ringde författaren med en fråga. Ville han skriva låttexterna till »Uptown Special«? Det som blivit den här vårens kanske mest spelade skiva i USA.

– Jag kände mig skärrad över uppgiften. Att få arbeta med Mark och alla andra musiker på albumet, som Kevin Parker från Tame Impala och Andrew Wyatt från Miike Snow, det var fantastiskt. Men jag gick in i projektet med en rädsla över att sabba chansen, så jag bad Mark om instruktioner. Det tog ett tag innan han förstod att det gick att säga till mig när han inte gillade en viss textrad.

Eftersom Mark Ronson inte sjunger själv på sina album ville han att texterna skulle handla om andra människor som berättar historier. Så Michael Chabon frammanade ögonblicksbilder från Las Vegas och Oakland. Västkustmiljöer, med en lite dekadent känsla. Hur mycket nytta hade han då av sitt romanskrivande när låttexterna skulle till? Han ler, förnyar sin vänligt närvarande blick, och skakar sedan på huvudet.

– Det var en ganska värdelös kunskap. Den första texten jag skrev, version ett till låten »Crack in the Pearl«, låg nära mitt fiktionsskrivande och var alldeles för ordrik. Efter det var jag tvungen att göra mig av med vissa grepp, och bara försöka glömma det där litterära tonfallet. När man skriver låttexter måste man försöka hålla saker enkla, och låta dem rimma. Och då faller man lätt in i klichéer, som att rimma »desire« med »fire«, det engelska språkets kanske bästa rim. Men när jag skriver böcker är klichéer fienden.

Vi sitter i köket, där Ayelet Waldman plötsligt dyker upp med nytvättat, blött hår och hämtar något förstrött ur en besticklåda. Båda skriver mycket hemifrån, och sedan ett tag samarbetar de på ett manus till den planerade men för tillfället pausade HBO-serien »Hobgoblin«, där magiker slåss mot nazister under andra världskriget (detta det senaste i en lång rad av manus som Michael Chabon har skrivit för Hollywood). I Ayelet Waldmans författarskap är hennes förflutna som advokat centralt. För Michael är det alltid musiken, direkt eller indirekt.

– Musik är bokstavligen del av min skapandeprocess, eftersom jag i princip inte kan skriva längre om jag inte har något spelandes i bakgrunden. Vid en viss tidpunkt insåg jag att om jag inte lyssnade på musik när jag skrev, blev jag distraherad. Och det var en distraktion som jag fram till dess alltid hade upplevt, utan att veta vad jag skulle göra åt den. Låtar med sång eller ord är dock det mest distraherande som finns när man skriver.

Att gå från en lång karriär präglad av den ensamma men allenarådande författarrollen till multisamarbetet på »Uptown Special«, var inte en helt smärtfri acklimatisering. Ändå var Michael Chabon inte någon novis inom rockbandsdynamik när Mark Ronson bjöd in honom. Som tjugoåring i 1980-talets Pittsburgh hade Chabon en kort karriär som frontfigur i postpunkbandet The Bats. Och sedan en lokal punkhistoriker återutgav bandets enda demo på vinyl i fjol, så går det numera att höra Pulitzerpristagarens ylande stämma på Soundcloud.

– Vi hade en enda spelning på en klubb samma natt jag fyllde 21, vilket jag firade på scenen. Tre-fyra dagar senare gick vi in i en sjaskig studio ute i Pittsburghs förorter och spelade in den där demon. Strax efter det lämnade jag Pittsburgh för gott. Mina bandkompisar skickade kassetten dit jag hade flyttat i Paris. Sedan stoppade jag undan den delen av mitt liv.

Han tänkte inte bli en sådan som hellre vill, än kan.

– Om jag spelat eller sjungit lika väl som jag skriver, skulle det vara svårt att stå emot musik som en väg i livet, för min koppling till den är så stark. Men det finns så många exempel på när en kreativ person som är skicklig inom ett fält ger sig på ett annat, och väldigt få gör det väl. Jag kommer bara att tänka på tre musiker som har skrivit bra böcker: Nick Cave, Leonard Cohen och Bob Dylan.

Flera av Michael Chabons tidigare romaner har översatts till svenska, ändå är han märkligt okänd i Sverige. Trots att Chabon kan sägas vara en stilistisk släkting till såväl John Irving som Philip Roth, författare nordbor brukar slänga sig över. Hur det kommer sig att han ännu inte slagit igenom i Norden vet han själv inte. Fast när han besökte Helsingfors för några år sedan hamnade han faktiskt på förstasidan av en finsk tidning. Dock med en rubrik han minns som »Amerikansk författare på besök – totalt okänd i Finland«.

När det blir dags för fotografering går vi ut genom köket, genom trädgården som har lämnats lätt vildvuxen, förbi den specialbeställda jätteleksaksställningen där Michael Chabons alla barn kastat sig genom åren, och in i hans skrivarstuga. Där finns bokhyllor med science fiction-klassiker, några japanska retrosamlingsdockor, ett designerskrivbord som inte ser ut att ha använts på rätt länge, och en skrivmaskin. Pappret som sitter fastklämt i valsen är ett original av »Ghost World«-karaktären Enid – tecknat av Chabons vän Daniel Clowes, en annan känd East Bay-kulturprofil. Jag frågar om det är här »magin« sker, och han svarar: »I teorin i alla fall.« I själva verket är det tydligt att det är i hans inbodda musikrum. En vit, specialbeställd Ikura-stereo står som på ett altare, ovanpå några hundra vinylskivor. Han plockar fram Big Stars klassiker »Third«, sätter nålen på låten »Nighttime«, och säger »lyssna«.

En stund senare passerar vi Telegraph Avenue, och låter oss uppslukas av den brokiga folksamlingen.

»Uptown Special« släpptes den 13 januari och har i dagsläget sålt över 300 000 exemplar i USA.

Fakta | »Uptown Special« slår rekord

Mark Ronson, född 1975, är en av Storbritanniens verkliga monster-producenter. Han ligger bakom album med artister som Adele, Amy Winehouse, Nas, Rufus Wainwright, och Lana Del Rey, och har även släppt fyra hyllade studioalbum.

Det senaste albumet, »Uptown Special«, kom i januari i år. Dess mest spelade singel »Uptown Funk«, med sång av Bruno Mars, är en av två av albumets elva låtar som Michael Chabon inte har skrivit låttexten till. »Tyvärr«, säger han själv. Låten har blivit ett fenomen och satt rekord för högst antal strömningar globalt på en vecka – 15 miljoner.

Fakta | Skriver romaner, filmmanus och låttexter

Michael Chabon, född 1963, har kallats en av de mest hyllade amerikanska författarna i sin generation.

Debuterade 1988 med »Mysterier i Pittsburgh« och har sedan dess gett ut ytterligare sju romaner, varav den femte »Kavalier & Clays fantastiska äventyr« belönades med Pulitzerpriset 2001. Dessa två romaner finns utgivna på svenska, samt novellsamlingen »En modellvärld och andra noveller« (1993).

Två av romanerna har filmats i Hollywood: »Mysterier i Pittsburgh« och »The Wonder Boys«, med Michael Douglas och Tobey Maguire i huvudrollerna. Chabon har också skrivit manus till »Spider-Man 2« och sci-fi-filmen »John Carter«, samt texter till Mark Ronsons hyllade skiva »Uptown Special«.