Därför är Hilma af Klint så fascinerande

Det är en sällsam framgångssaga. En utställning på Moderna museet i Stockholm 2013 inledde segertåget och allt sedan dess har museer och gallerier runt om i världen köat för att få visa den tidigare okända svenska konstnärens verk. Till utställningen på Guggenheim i New York 2018-2019 vallfärdade 600 000 besökare – rekord för museet. Hilma af Klint har inspirerat till böcker, till en opera och till en dokumentärfilm. Reproduktioner av hennes verk sitter på varje hipsters värd namnet vägg. Och nu är hon alltså trippelaktuell med utställningen De tio största på Moderna museet, Lasse Hallströms spelfilm Hilma och fullbordandet av den Catalogue raisonné, en påkostad tryckt katalog i sju volymer med sammanlagt nästan 1600 verk, som ges ut av Bokförlaget Stolpe.

Under Hilma af Klints livstid 1862-1944 var det få som visste vem hon var. Vad är det som gör henne så relevant i vår tid? Pionjärskapet, såklart. Att hon målade abstrakt före kända pionjärer som Kandinsky, Malevitj och Mondrian. Och det i en tid när den allmänna uppfattningen om kvinnliga konstnärer var att de saknade geni.

Konstakademien hade visserligen öppnat sina portar för kvinnliga studenter 1864. Eller rättare sagt bakdörrar, de kvinnliga studenterna var hänvisade till fruntimmersavdelningen eftersom man trodde att deras närvaro skulle inverka menligt på de manliga studenternas koncentration. Hilma af Klint studerade där 1882-1888, samtidigt som bland andra Hanna Hirsch (senare gift Pauli) och Eva Bonnier. Kvinnorna ansågs äga talang för att kopiera och vara ämnade för att måla porträtt och landskap, ingen förväntade sig att de skulle skapa något nytt och eget.

Då målade alltså Hilma af Klint som en av de allra första konstnärerna abstrakt. Och inte i något litet försiktigt trevande format utan med stort självförtroende på enorma dukar som mäter 2,4x3,2 meter.

Många har, precis som jag, stått bergtagna inför de stora målningarna, uppfyllda av förundran och vördnad. Andra har skeptiskt rynkat på näsan åt det underliggande ockulta budskapet. För hon målade sina verk inspirerad och vägledd av andevärlden.

Tillsammans med sin älskade väninna och kamrat från Konstakademien Anna Cassel och tre andra spiritistiskt intresserade kvinnor bildade hon 1896 gruppen De fem. Under en tioårsperiod träffades de regelbundet för att hålla seanser under vilka de kom i kontakt med höga mästare från den andliga världen. Dessas budskap var många och snåriga och dokumenterades noga i anteckningsböcker samt genom automatiskt ritande under trans. En fascinerande samling bilder blev det, som vi nu kan ta del av i den första volymen Spiritualistic drawings 1895-1910 av den tryckta katalogen hos Stolpe förlag. Automatiskt ritande var en spännande men också tålamodsprövande process. Ofta förtvivlade de och hade svårt att tolka andarnas budskap.

Till slut tog Hilma af Klint mod till sig och ställde frågan till de höga mästarna i andevärlden:

"Är det min uppgift att jag ska MÅLA i mysteriernas tjänst?" Svaret var ja.

Hon skulle i bild föra ut deras budskap till mänskligheten, det som mänskligt språk hade visat sig vara för fattigt för att kunna kommunicera. År 1906 inledde hon arbetet med Urkaos, den första abstrakta/ockulta bildserien och året därpå färdigställde hon De tio största, de kanske mest spektakulära av hennes efterlämnade verk, som nu kan beskådas på Moderna museet. I anteckningar skrev hon att arbetet med tavlorna hade skett mediumistiskt, att bilderna var givna till henne av de höga mästarna och att hennes hand varit styrd av dem.

Visst låter det flummigt. Men De fem var långt ifrån ensamma vid denna tid om att påverkas av esoteriska tankeströmningar. Det sena 1800-talet var i mycket en förändringarnas tid. Sverige gick från ett feodalt ståndssamhälle till klassamhälle. Industrialiseringen trängde ihop människorna i städerna, där varor började massproduceras för att säljas i stora varuhus till hugade konsumenter. Hjulen tycktes snurra allt snabbare och den nya materialismen födde bland många en existentiell ångest.

Tro och vetenskap bröts mot varandra. Darwins evolutionslära satte den bokstavstroende kristendomen i gungning och allt fler människor sökte andlig tröst på andra håll. Spiritismen firade framgångar med seanser, ojabräden och bordsskakningar. Den nya livsfilosofin teosofin hämtade inspiration från österländsk visdom och vann alltfler anhängare på båda sidor av Atlanten. En filosofi som för övrigt österrikaren Rudolf Steiner lite senare vidareutvecklade till antroposofin. Hilma af Klint skulle under olika perioder av sitt liv omfamna alla tre rörelserna.

Samtidigt bevisade nya vetenskapliga rön som elektromagnetismen, röntgen, bakteriologin och radioaktiviteten att det förelåg en verklighet bortom vad vi människor med våra fem begränsade sinnen kunde uppfatta. Varför, tänkte allt fler, skulle det inte på samma sätt kunna gå att utforska den andliga, esoteriska världen?

Dessutom. Artonhundratalets kvinnor var på de flesta områden marginaliserade, men inom de nyandliga rörelserna intog de ofta ledande positioner. Kvinnor ansågs nämligen mer mediala än män, och därmed inom detta område värda att lyssna på.

Så när Hilma af Klint fastade och mediterade för att på så vis koppla bort överjaget och försätta sig i ett tillstånd av mottaglighet – ett tillstånd vi idag ofta brukar benämna flow – var det på många sätt rimligt att tro att inspirationen kom från andevärlden. I en tid då omgivningen inte tillerkände kvinnan något geni framstod det kanske till och med som mer sannolikt att få ett stort uppdrag därifrån än från någon mecenat i konstvärlden.

Bara de redan invigda fick se de abstrakta verken under hennes levnad. Hon bad sin brorson Erik af Klint som ärvde dem att vänta i tjugo år efter hennes död med att visa dem för offentligheten. Det skulle som vi vet dröja ännu längre. Och kanske är det som sig bör. För kanske är det just nu, drygt hundra år efter deras tillblivelse, när världen återigen tycks upp och ner och ingen längre vet vad som är sanning eller lögn, som hennes tempelmålningar (som i sin helhet kan avnjutas i andra volymen The paintings for the Temple 1906-1915 av den tryckta katalogen) behövs som mest. Kanske är det just bortom orden, i förundran över en fascinerande bildvärld, som vi kan återfå vårt framtidshopp och skymta en högre mening med livet.

***

Anna Laestadius Larsson är författare, bland annat till Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint (2017). Toppbilden är hämtad från omslaget till hennes bok.

Läs även: Därför är spiritismen på väg tillbaka

Läs även: Hilma af Klint var först – av alla