Därför är stockholmare mer woke än lantisar

– Det finns en bild av urbana besserwissrar som mästrar folk på landsbygden som röstar fel och inte vet något om den stora världen. Det nedlåtande perspektivet överdrivs ibland, men det har också en del sanning i sig, säger journalisten Lars Åberg.

För att vara uppriktig: det nedlåtande perspektivet finns på båda sidor. Fråga en slumpmässig grupp landsbygdsbor vad de tycker om storstadsbors inställning till vargfrågan, vindkraftsparker eller kollektivtrafik som alternativ till bilar. Sannolikheten är hög att svaret landar någonstans mellan "naiva" och "verklighetsfrånvända fanatiker". Eller helt enkelt att storstadsborna är woke.

Bevisföringen är ofta anekdotisk: Typiskt att det är på Stockholms kulturhus som biblioteket rensar ut Tintinböcker. Typiskt stadsbor att sätta sina barn i genusdagis. Klart det är på Konstfack studenterna kommer fram till att ”Vita havet” är ett rasistiskt namn på en utställningslokal.

Det hjälper inte att definitionen av woke ofta är som den amerikanske HD-domaren Potter Stewarts definition av obscenitet: "I know it when I see it." I fallet woke: Deplattformering. Könsneutrala pronomen. Black Lives Matter. Censurerade barnböcker. Genusvetenskap. Kvoterade bolagsstyrelser. Upprördheten över glassen Nogger. Normbrytande lucior.

Det går att definiera woke tydligare än så. Men innan vi lämnar Potter Stewart-definitionen: det är inte bara anekdotisk bevisföring som kopplar woke till storstäderna. Det finns indicier också. Den främsta är partitillhörighet.

Lotta Gröning, bosatt i Bergslagen, var kandidat för Liberalerna i riksdagsvalet 2022 och är en engagerad debattör i landsbygdsfrågor. Hon menar att woke framför allt är knutet till tre partier: Miljöpartiet, Centern och Socialdemokraterna.

– De har konsekvent flyttat fokus från landsbygdsbor och industriarbetare till stadsbor, kvinnor, tjänstemän. SD, å andra sidan, har brutit sig in på landsbygden just genom att inte vara woke, säger hon.

Håkan Boström, ekonomihistoriker och ledarskribent på Göteborgs-Posten, pekar ut Miljöpartiet och Vänsterpartiet; Socialdemokraterna har visserligen en woke falang, men också en stor grupp klassiska sossar utan något större intresse för identitetspolitik.

I valet 2022 var Miljöpartiet dubbelt så populärt i Stockholms kommun som i övriga Sverige och kraftigt överrepresenterat i Göteborg och Malmö. Överrepresentationen för Vänsterpartiet var ungefär lika iögonfallande. De partier vars woke-koppling är mindre utpräglad var även mindre tydligt kopplade till storstäderna. Socialdemokraterna fick färre röster där än i riket som helhet, och Centern var bara överrepresenterad i Stockholm.

Det går att nyansera bilden i oändlighet. Socialdemokraterna har några av sina starkaste fästen i storstäderna – dock inte i stadsdelar som brukar anklagas för att vara woke. Många politiska kommentatorer påpekar att Centerpartiets popularitet i de stora städerna är stor om man jämför med partiets historia som landsbygdsparti. V och MP tenderar att vara populära även i universitetsstäder, som visserligen inte räknas som storstäder (för det krävs 200 000 invånare) men ofta har en liknande demografi.

Men låt oss nöja oss med att konstatera att de partier som oftast utpekas som woke är mer populära i Stockholm, Göteborg och Malmö än i övriga Sverige. Det styrker bilden av stadsbor som mer woke än lantisar. Däremot förklarar det inte orsakssambandet. Blir man woke för att man flyttar till storstaden, eller flyttar man till storstaden för att man är woke?

Termen woke har funnits i den afroamerikanska vokabulären sedan åtminstone 1940, i betydelsen att vara medveten om samhälleliga orättvisor. På 2010-talet populariserades begreppet av aktivister och kändisar; Black Lives Matter spred hashtaggen #StayWoke, som Twitters dåvarande vd Jack Dorsey var snabb att trycka upp på en tröja. De som kallade sig woke menade av allt att döma samma sak som 1900-talets afroamerikaner: att de var medvetna om samhälleliga orättvisor.

Det tog dock inte lång tid förrän woke-rörelsens kritiker plockade upp ordet som samlingsbegrepp för politisk korrekthet och identitetspolitik. Lika snabbt slutade de utpekade att kalla sig själva woke. 2019 hävdade den brittiska journalisten Afua Hirsch att de som fortfarande använde begreppet oftast var högerorienterade kulturkrigare. Rebecca Solnit, en feministisk författare som brukar få äran för begreppet mansplaining, beklagade sig 2021 över att termen woke "kidnappats".

När ordet woke kom till Sverige var det via kritikerna.

– Jag har över huvud taget inte sett det användas i positiv bemärkelse i Sverige. Jag skulle vilja påstå att det fungerar som ett renodlat skällsord, sa nyligen historikern Björn Lundberg till Dagens ETC.

Det är inte helt lätt att definiera ett ord som avvisas av dem det är tänkt att beskriva. Men egentligen är woke inte mer av ett skällsord än borgare eller hippie. Termerna kan förstås användas i syfte att förolämpa, men de beskriver också verkliga politiska och kulturella fenomen.

I försöket att sätta fingret på detta fenomen har många dragit religiösa paralleller. I en essä med titeln ”The Great Awokening” jämför journalisten Matthew Yglesias 2010-talets woke-rörelse med 1840- och 50-talens religiösa väckelsevåg, the Great Awakening. Politikforskaren James Patterson går så långt som att kalla woke en religion för västerländska eliter, med sina egna trossatser och symboliska riter. Och vad man än tycker om den religiösa liknelsen är kombinationen övertygelser och riter ett bra ramverk för att förstå woke.

Trossatserna går att spåra tillbaka till efterkrigstidens universitetsvärld. Håkan Boström, som själv har tillbringat mer än ett decennium vid universitetet, förklarar: Samhällsvetenskap och humaniora hade länge samma utgångspunkt som naturvetenskaperna. Genom att mäta och studera världen kan forskare skapa en objektiv bild av den, oberoende av deras egen bakgrund och egna åsikter.

– Sen kom en motreaktion där den objektiva verkligheten avfärdades. Allt man kunde utgå ifrån var olika gruppers subjektiva perspektiv på tillvaron, som i sin tur formas av deras position i samhällets maktstrukturer.

Det Boström beskriver är kritisk teori. Dess ambition är att avslöja dolda maktstrukturer i samhället och bekämpa dem, bland annat genom att ändra hur människor talar om dem. Kritisk teori är nämligen konstruktivistisk; dess anhängare menar att språket formar verkligheten snarare än att bara beskriva den. Därav deras ilska över politiskt inkorrekt språkbruk – politiskt inkorrekta termer för chokladboll eller HBTQ-person uppfattas inte bara som ohyfsade, utan som ett sätt att aktivt upprätthålla samhällets strukturella rasism, sexism, etcetera.

Det kritiska perspektivet går att applicera på alla möjliga forskningsfält. I dag finns inte bara genusvetenskap och postkoloniala studier, utan kritiska säkerhetsstudier, kritiska djurstudier och kritiska växtstudier (där maktstrukturen som prioriterar människor högre än djur och natur skärskådas).

Samtidigt är det, ironiskt nog, just kritiskt tänkande som woke-rörelsen ofta anses sakna.

– Woke hänger ofta ihop med en nyfrälst attityd och en frånvaro av kritiskt tänkande. Anhängarna lutar sig visserligen mot normkritik och kritisk teori, men i själva verket har de ett väldigt okritiskt förhållningssätt. De släpper inte in andra perspektiv utan dömer ut dem som oinformerade, säger Lars Åberg.

Kritisk teori genomsyrar också woke-motsvarigheterna till religiösa riter. De kan gå ut på att uppmärksamma orättvisor, som när fotbollsspelare i den anglosaxiska världen började knäfalla inför matcher i ett symboliskt ställningstagande mot rasism. Gesten spreds hela vägen till USA:s representanthus, vars tidigare talman Nancy Pelosi knäföll tillsammans med sina demokratiska kollegor inför ett rejält medieuppbåd till minne av George Floyds död.

Riterna kan också gå ut på att sortera ut oönskat språkbruk. För att ta ett aktuellt exempel: Förlaget Puffin beslutade nyligen att ersätta ord som "tjock" och "ful" i Roald Dahls barnboksklassiker Kalle och chokladfabriken med formuleringar som "enorm" och "otäck".

Även som privatperson kan man använda språket för att demonstrera att man är woke, exempelvis genom att informera ens Twitterföljare om vilka pronomen de förväntas använda för att referera till en. Vill man gå lite längre kan man demonstrera mot föreläsare vars åsikter man ogillar eller kräva att kurslitteraturen vid universitetet ”avkoloniseras”, vilket brukar innebära att vita manliga författare avlägsnas från litteraturlistan.

Många av exemplen har anknytning till universitetsvärlden. Det är ingen slump. Universiteten är inte bara födelseplatsen för woke ideologi, utan nyckeln till att woke är ett storstadsfenomen.

"Stockholmare är smartare än lantisar", hävdade Anna Kinberg-Batra (M) i valrörelsen 1998. Själv har hon pudlat, men andra har försökt försvara hennes påstående med att utbildningsnivån är högre i städerna.

Mycket riktigt: tittar man på svenskar i åldern 25–64, då man rimligtvis kan förväntas vara en del av arbetskraften, är ungefär tre av tio högutbildade i bemärkelsen att de har en minst treårig eftergymnasial utbildning. I Stockholm är siffran 44 procent, och i en del av de välbeställda pendlingskommunerna – Danderyd, Solna, Lidingö, Täby – är den ännu högre. Totalt bor hälften av de högutbildade i arbetsför ålder i någon av de tre storstäderna eller deras pendlingskommuner. SCB konstaterar: "Den höga utbildningsnivån i Stockholmsområdet förklaras till stor del av att det där finns många arbetsplatser inom branscher som har en stor andel högutbildade."

Den som har läst vid universitetet är alltså mer benägen att söka sig till storstäderna, om vederbörande inte redan bor där. Hög utbildning går i arv: bland de elever som tog studenten 2017 hade 70 procent av dem vars föräldrar har eftergymnasial utbildning påbörjat en högskoleutbildning inom fem år, jämfört med 40 procent av dem vars föräldrar enbart hade gymnasial utbildning. Och bor man i närheten av ett universitet eller en högskola ökar sannolikheten att man kommer att läsa vidare ytterligare.

Precis som det inte går att sätta likhetstecken mellan storstadsbo och smart, går det inte heller att sätta likhetstecken mellan högutbildad och woke.

– När det kommer till kritan tror jag att woke är något väldigt få människor förhåller sig till, även i städerna. Men det finns en större samling frågor där woke symbolpolitik knyts samman med urbanisering och miljöfrågor. Folk ska ha en viss livsstil, bo i städer, köra elbil… och sen får man inte kalla glassen för vad man vill, man redigerar barnböcker för att undvika att folk blir kränkta. Man får inte ha skolavslutning i kyrkan för att folk blir kränkta. Det ska vara så PK, säger Lotta Gröning.

Om klimatfrågan bör räknas som woke är omdiskuterat. Det går att dra paralleller mellan kritiska djurstudier och veganism, eller mellan kritiska växtstudier och klimatfrågan. I någon mån är kritiken mot den antropocena tidsåldern i någon mån ett försök att ifrågasätta en maktstruktur där människan placeras i världens centrum. 

Samtidigt är klimatet minst lika mycket en naturvetenskaplig som en politisk fråga. Den går inte att koka ner till konstruktivism och maktstrukturer. Men frågan omges också av symbolpolitik som påminner om woke riter: plastpåseskatt, papperssugrör, stämplandet av skeptiker som okunniga och faktaresistenta "förnekare" – ett slags motsvarighet till religionens hädare.

Vad Lotta Gröning beskriver är en liten men inflytelserik minoritet där woke och klimatfrågan har blivit markörer för tillhörighet.

– Man kan nästan säga att woke är förutsättningen att komma in i vissa samhällskretsar, säger Gröning.

Vi börjar närma oss pudelns kärna: samhällseliten. 

Många har noterat kopplingen mellan woke och eliten. I boken How Woke Won (2022) skriver Joanna Williams: "De värderingar som förespråkas av woke hänger i dag ihop med en nybliven elit som är socialt och geografiskt rörlig, högutbildad och bra på sociala medier. Woke är måhända inte hur den här eliten väljer att beskriva sig själv, men woke idéer utgör grunden i etablissemangets beslutsfattande och företags uppdragsbeskrivningar."

Denna nya elit har varit i strålkastarljuset ett bra tag. Redan på 70-talet talade den amerikanske neokonservative journalisten Irving Kristol om "den nya klassen": högutbildade och inflytelserika personer som tagit intryck av 60-talets medborgarrättsrörelse och miljörörelse, och använde medier och rättsfall för att driva sin agenda. Richard Florida, forskare i urbana studier, skrev mer smickrande om ”den kreativa klassen” i sin bok The Rise of the Creative Class (2002). Storstadsområden med höga koncentrationer av IT-arbetare, konstnärer och sexuella minoriteter uppvisar högre grader av ekonomisk utveckling, menade Florida, eftersom de bidrar till att skapa en öppen och professionell miljö som fostrar kreativitet. Han driver numera konsultfirman The Creative Class Group, med flera Silicon Valley-företag på klientlistan.

Den nya eliten har tilldelats många fler namn: ”borgerliga bohemer” (David Brooks), ”anywheres” (David Goodhart), "brahminer" (Thomas Piketty) och ”Davos Man” (Samuel Huntington). Andra tänkare och tyckare använder den mer teknokratiska etiketten ”den kognitiva eliten”. I sin bok om meritokrati, The Aristocracy of Talent, beskriver Alan Wooldridge denna elit som en ganska självbelåten samling välutbildade och intelligenta människor med välbetalda jobb.

Enligt Lars Åberg medför det en viss självbild.

– De drivande i woke-rörelsen är människor som har universitetsutbildning i kombination med en självbild av att vara välinformerade, om inte något slags moderna samhällsbärare. De upplever att de står för den korrekta värdegrunden och därmed kan ta sig rätten att mästra dem som på något sätt avviker ifrån den. På det här sättet är woke en klassfråga, säger Lars Åberg.

Man kan ibland få intrycket att woke är en åsiktsaccessoar för den översta överklassen, som när Google bjöd in till klimatkonferens och brittiske prins Harry var en av de 114 gäster som tog privatplanet dit – för att hålla en barfotaföreläsning på stranden om att rädda planeten. Eller när presidentkandidaten Hillary Clinton avfärdade hälften av Donald Trumps sympatisörer som en "basket of deplorables". (Hon utvecklade definitionen: rasister, sexister, homofober, xenofober och islamofober.)

Men det är inte de superrika som är kärnan i den woke samhällsklassen. Det rör sig om en annan typ av elit.

– När man tittar på universitet är woke nog inte starkast bland de grupper som kommer att tjäna mest pengar, på jurist- och ekonomprogrammet. Det är snarare en medelklassgrej. Men man skulle kunna säga att det rör sig om en elit i bemärkelsen personer med kulturellt kapital, säger Håkan Boström.

Begreppet kulturellt kapital myntades av den franske sociologen Pierre Bourdieu, som kortfattat menade att det finns tre sorters kapital: ekonomiskt, socialt (kontakter och familjeband) och kulturellt, som är en kombination av utbildning och god smak. Det kan vara minst lika användbart som ekonomiskt kapital när det gäller att vinna inflytande.

Och är det något woke har lyckats med är det att vinna inflytande. Ett exempel är den politisering av forskningsvärlden som Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi beskriver i Genusdoktrinen. Ett annat är woke reklamkampanjer, som när SAS 2020 publicerade en reklamfilm med huvudbudskapet att det inte finns någon skandinavisk kultur – allt är importerat.

Lars Åberg har tittat närmare på en av förklaringarna till det här inflytandet: myndighetsaktivism. Ibland anställer myndigheter aktivister som använder myndigheten för att driva sin egen agenda. Ibland är myndigheten i sig aktivistisk i betydelsen att den är instiftad för att driva en politisk agenda, till exempel Jämställdhetsmyndigheten. Dagens aktivister är inte i första hand demonstranter, utan byråkrater som försöker påverka myndigheterna inifrån.

– Och på tal om storstadskopplingen ligger stora centrala myndigheter i hög utsträckning i Stockholm, påpekar Åberg.

Det gäller även andra samhällsinstitutioner där woke-rörelsen har vunnit inflytande: storföretag och mediehus. Journalister, säger Åberg, har ofta en självbild att de är talespersoner för samhällets underdogs, vilket passar bra ihop med woke och kritisk teori. Det innebär återigen inte att de alla är woke – men det behövs inte heller.

– Man fostras in i en yrkesroll och ett perspektiv på arbetsplatsen. Jag tror att alla som varit på en arbetsplats ganska snart upptäcker var väggarna står och hur högt taket sitter. Vad som är den gängse attityden och inställningen. Det gäller i redaktioner, i lärarrum, på myndigheter. Det finns en konformism i yrkeslivet och om det kommer in personer med starka uppfattningar i den miljön kan det prägla en hel verksamhet, säger Åberg.

En bild träder fram av en högutbildad, urban elit som visserligen lever rätt bekväma liv, men inte som politiker eller kändisar utan som teknokrater och kulturarbetare. De kommer ofta från en medelklassbakgrund, formas på mer eller mindre woke-präglade universitet, och söker sig vidare till jobb på myndigheter, tidningar och storföretag. Där sitter de sedan och producerar värdegrunder, hållbarhetspolicies och inkluderingsstrategier. Tar de tillräckligt mycket plats i konferensrummen kan de påverka hela arbetsplatsen – inte nödvändigtvis genom att övertyga alla, utan genom att skapa känslan av att deras världsbild och inställning är den som gäller på kontoret.

Bilden blir lätt en aning konspirationsteoretisk, som om en liten armada av woke samhällsvetare och humaniorastudenter lämnar universiteten i syfte att nästla sig in på den myndighet, PR-avdelning eller redaktion där de kan få störst genomslag för sin agenda. Så målmedveten är rörelsen knappast.

– Folk har sällan en agenda. Jag tror att de flesta i grund och botten strävar efter att få ett så bekvämt liv som möjligt, vilket inkluderar att söka sig till bekväma och välbetalda jobb. Kan man dessutom kan arbeta i enlighet med sina värderingar och kanske i bästa fall påverka andra är det nog snarare en bonus, säger Lars Åberg.

Men resultatet blir detsamma: är man woke ökar sannolikheten att man hamnar i någon av storstäderna. Och lever man i en storstad från början är det mer sannolikt att man omges och präglas av en woke kultur.

Det är inte svartvitt. Den feministiska snöröjning som fått många landsbygdsbor att skratta åt Stockholm uppfanns i själva verket i Karlskoga, efter att kommunen skickat i väg förvaltningscheferna på jämställdhetskurs.

– Men generellt sett har man en helt annan livsmiljö och verklighet på landsbygden än vad man har som tjänsteman i en universitetsstad. Woke är för medelklassen och för storstäderna, säger Lotta Gröning.

Läs även: Woke är bara ett uttryck för fanatism

Läs även: Lars Åberg: Vi lever i de absurda reprisernas tid

Läs även: Malcom Kyeyune: Antirasism är ett sätt att göra karriär