Därför blir fransmännen så våldsamma när de protesterar

Ibland hjälper det inte hur väl man än tycker sig förstå världen – spelreglerna har ersatts av nya utan att någon märkte hur det gick till. Så var det när Trump vann 2016. Ibland är det tvärtom – de nya reglerna försvinner blixtsnabbt medan det man trodde hörde till historien dyker upp igen. Så är det denna vår i Frankrike. 

Resten av Europa betraktar Frankrike med häpnad. Vad är det med byråkratiskt förslag till justeringar av pensionssystemet får medborgarna att sätta eld på ett vackert stadshus och vilja avsätta presidenten som de nyss valde? 

Svaret är historien. Det är bara drygt 200 år sedan franska småborgare halshögg adelsmän, rev kloster, avrättade statschefen, brände palats och sammanträdde i evighet så att de kunde avrätta så många av varandra som möjligt under lagliga former. För den som läst historia är de senaste veckornas kravaller inte helt oväntade. Trots allt är Frankrike ett av få länder vars nationalsång hyllar våld: 

Till vapen, fria män, med sabel och med lod! 

Framåt! Var vi gå fram, skall jorden dricka blod! 

(Strandbergs övs från 1800-talet) 

Fransmännen är mer historiemedvetna än de flesta européer. I floden av uttalanden fastnar jag för ett upprop där ärke-revolutionärerna Maximilien Robespierre och Georges Danton nämns. Orsaken är att det enda bevarade brevet – skrivet i februari 1793 - mellan dessa två har sålts på auktion till en privat samlare i stället för att hamna på något museum. Katastrof! Bland undertecknarna finns inte bara historiker och författare utan också populistiske vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon, president Emmanuel Macrons skickligaste fiende som krävt presidentens avgång. 

Samtidigt som brevet såldes genomdrev Macron sin pensionsreform med hjälp av en lagregel från femtiotalet som ger presidenten stor makt. Beslutet togs kvällen innan nationalförsamlingen skulle rösta. Macron hade helt enkelt blivit osäker på stödpartiernas stöd och tog som revolutionärerna en klurig legal kringväg utan att tänka på följderna. 

Katastrofalt för demokratin löd den allmänna kommentaren. Fast i hastigheten glömde man att lagen använts otaliga gånger. Också Macrons vänner – varav många till skillnad från sin ledare såg problemen – blev arga. Fast "arg" är fel ord. Rasande kommer närmare. Nya kravaller bröt ut, lika mycket mot presidenten personligen som mot beslutet.  

Scenerna på gatan och statschefens taktik kunde vara kopierade på franska revolutionen: motsättningarna, sammanträdesfinterna, kraven på motståndarens död, gatans parlament som ersatte det valda. Macron själv framträdde i tv och förklarade att det enda han beklagade var att han inte övertygat medborgarna om sin reforms förträfflighet.  

Engels lär ha sagt att historien upprepar sig två gånger. Den första gången som tragedi, den andra som fars. Men det som för en utomstående till en början föreföll vara en bisarr detalj i fransk politik har blivit en tragedi också denna andra gång. Den ena sidan förstår inte fakta (pensionssystemet behöver pengar). Den andra förstår inte medborgarnas önskan att leva ett liv utan arbetsgivare. 

I grunden handlar det om mentalitetshistoria. Fritiden är viktigare i Frankrike än i Sverige. När en svensk träffar nya människor kan den första frågan vara: "Vad arbetar du med?". För en fransman är första frågan: "Vem är du?". Och det går inte att svara med yrkestiteln. I ett katolskt land är din själ, ditt inre, viktigare än din inkomst. Vad tycker du om? Vad vill du med ditt liv? Med den inställningen blir det viktigt att få så många arbetsfria år som möjligt. 

Till det kommer att pensionen är det närmaste en folkhemsreform Frankrike haft. Semester och pension nådde många fransmän först under mellankrigstiden. För första gången kunde fransmän i norr åka söderut. De upptäckte cykling, bad och pastis. Och fransmän som bodde i Provence kunde åka till Paris och upptäcka modern konst, musik och teater. Semestern ger ett par veckor av fria val. Pensionen ger år.  

Macrons reform rör vid fransmännens existentiella val men när han presenterade den (före pandemin) associerade jag till en ung Gunnar Sträng: en ledare som argumenterade med statistik utan att vara det minsta känslosam. Briljant! utropade jag till mina franska vänner som skakade på huvudet åt min naivitet.  

Macron hade kunnat lyckas om han ansträngt sig för att bli en yrkespolitiker. En sådan måste få med sig parlamentariker och väljare. En konsult behöver bara få med sig en liten grupp. Macron må ha rätt sak men han har övertydligt visat att den franska elit som sedan upplysningstiden haft makten fortfarande inte lärt sig att medborgarna är många och ofta rikare på känslor än pengar. 

Man får hoppas att både Macron och Mélenchon ger sig tid att läsa Robespierres brev till Danton. Det är vänskapligt och medkännande. Danton hade mist sin hustru, Robespierre tröstar honom. 

Ett år senare var de dödsfiender. Våren 1794 skickade Robespierre sin vän i döden. I juli fördes han själv till giljotinen. Kanske kan brevets nye ägare skicka en kopia till Frankrikes politiker så att de har något att läsa medan systemet faller samman.

***

Läs även: Början på slutet för Borne?

Läs även: När far super