Därför förstår inte de ängsliga svenskarna satir
I Sverige tenderar satir att missförstås som översitteri och mobbning, inte som den humoristisk samhällskritik den är. Den svensk-danske medieforskaren Orla Vigsø finner svaret på den svenska ängsligheten i vår gamla yttrandefrihetstradition.
Bild: Sveriges Television
Debatten om satir i Sverige är som en grammofonskiva som har hakat upp sig: diskussion kommer alltid att handla om hädelse, hets mot folkgrupp och yttrandefrihet. Ingen verkar vara intresserad av att diskutera vilken funktion satiren kan ha i samhället.
När satir dyker upp som ämne i svenska medier är det nästan uteslutande i samband med frågor kring dess gränser. Undantagen är recensioner av verk som bedöms som satiriska och här begränsas diskussionen ofta till en fråga om huruvida satiren är ”vass” eller ”snäll”. Att hitta en kvalificerad diskussion av varför satir finns och hur den kan utföras är svårt, i synnerhet om man vill prata om dess roll i dagens svenska samhälle snarare än i diktaturer eller historiskt sett.
Det finns självklart undantag, som forskaren Joanna Doona i Lund, som i många sammanhang har gjort en hedervärd insats för satiren, men även programledaren för satirprogrammet Svenska nyheter, Messiah Hallberg har varit på banan. I en artikel i Dagens Nyheter (2024-07-08) menar han att ingen vet vad satir är, men att alla låtsas veta – och att alla säger sig älska den. Men om nu alla älskar satir borde satir väl finnas på massor av ställen och diskuteras av politiker såväl som inom kulturvärlden.
Tittar man i svenska ordböcker kan man få en fingervisning om hur satir uppfattas här i landet. Och det är ingen positiv bild som målas upp: satir innebär att någon spydigt, elakt, hånfullt och nedvärderande säger det motsatta av vad hen menar – men på ett sätt som publiken tycker är roligt. Satir luktar översittarfasoner och mobbning.
Ordböckerna beskriver satiren som något negativt och något tyder på att medierna också har ett ganska kluvet förhållande till satir. Under större delen av 1900-talet hade alla svenska dagstidningar satirteckningar, fast man hade lite svårt att bestämma sig var i tidningen de skulle vara: skulle de placeras på ledarsidan som självständiga kommentarer till politiska frågor, eller skulle de tryckas på ”lätta sidan” som underhållning? Kanske blev frågan till slut för svår, för idag har i stort sett alla tidningar tagit bort dem. Man tycker uppenbarligen inte längre att satir hör hemma i den offentliga debatten, medan det i våra grannländer ser helt annorlunda ut.
Varför har de etablerade medierna i Sverige så svårt att acceptera satir och varför verkar man ointresserad av att debattera företeelsen som samhällsfenomen? Vad är det som gör Sverige till ett specialfall, där satiren har fått flytta till sociala medier och tecknade serier, där den å andra sidan blomstrar? En förklaring kan vara att tryckfriheten som infördes 1766 inte var obegränsad. Det var fortfarande möjligt att väcka åtal om någon publicerat något som var samhällsomstörtande, ärekränkande, osedligt eller som stred mot den etablerade statsreligionen, vilket var att beröva satiren några av dess viktigaste grepp. Sverige brukar skryta med att man var först i världen med tryckfrihet, men det var alltså en frihet som till skillnad från hur det blev i många andra länder inte inkluderade satir.
Om man nu har svårt att enas om vad satir är, kan man gå en annan väg och fråga vad det är satir gör. Satir kombinerar två saker, nämligen kritik och underhållning, oftast i form av humor. Satiren kritiserar det i samhället som satirikern anser är kritisabelt. Den ger sig på sådant som är omoraliskt, oetiskt, egoistiskt, obegåvat, illasinnat med mera, men den gör det inte genom att presentera en tydlig argumentation. I stället vill den få oss att skratta åt det som kritiseras genom att överdriva, förlöjliga och förvrida.
Varför gör satirikern på detta vis? Vore det inte enklare att lägga fram sin argumentation i en debattartikel? Utöver den personliga njutningen så är det tydligt att satir fungerar mer effektivt som kritik än torr prosa. Kognitionsvetenskapen har till exempel upptäckt att olika former av avsky aktiverar samma delar av hjärnan, så att kalla någon för en skithög eller bildligt visa personen som en mänsklig bajskorv har faktiskt en djupare poäng. Att det är lättare att väcka känslor med bilder är en etablerad sanning, och satirikern vill just väcka känslor. Många debattörer verkar anse att känslor inte har någon legitim plats i politiska diskussioner, men de har alltid varit en central del av all påverkan. Känslor spelar en viktig roll i våra liv och därmed borde de också få spela en roll i diskussionen av samhällsfrågor.
Satir fungerar som ”comic political speech”, som ett supplement till offentligheten med syftet att få andra tankar och en djupare insikt. Satiren vill skapa diskussion och debatt, och genom det humoristiska och förlöjligande vänder man upp och ner på givna föreställningar.
I Sverige är journalisternas återkommande fråga till satiriker, när man intervjuar dem: ”Får man skämta om allt?”. Men journalisterna borde i stället ställa frågan: ”Vad är det du kritiserar med din satir?” En stor del av svensk satir har länge varit ganska vek vad gäller kritiken, men ser man på de längre inslagen i Svenska nyheter på SVT är det tydligt att man har börjat ta sin roll på allvar.
I en värld där ungdomar överger nyhetsmedierna är satiriska nyhetsprogram kanske demokratins räddare. Undersökningar visar i alla fall att de som tittar på satirprogrammen inte bara gör det för underhållningen utan för vinkeln på samhällsfenomen. Fast då krävs det också att satirikerna vill annat och mer än bara underhålla. Då borde journalister och andra kunna ställa frågan ”Varför kritiserar du detta och på detta vis?” och så kan vi få ett intressant samtal om det satirikerna anser borde vara annorlunda.
Orla Vigsø är professor i medie- och kommuniktationsvetenskap vid Göteborgs universitet och aktuell med boken "En liten bok om satir" (Timbro förlag, 2025).
Toppbild. Sveriges Televisions "Herr Talman" är ett exempel på populär svensk satir. Foto: SVT
***
Läs även: Vi lever i 80-talets dystraste dystopi
Debatten om satir i Sverige är som en grammofonskiva som har hakat upp sig: diskussion kommer alltid att handla om hädelse, hets mot folkgrupp och yttrandefrihet. Ingen verkar vara intresserad av att diskutera vilken funktion satiren kan ha i samhället.
När satir dyker upp som ämne i svenska medier är det nästan uteslutande i samband med frågor kring dess gränser. Undantagen är recensioner av verk som bedöms som satiriska och här begränsas diskussionen ofta till en fråga om huruvida satiren är ”vass” eller ”snäll”. Att hitta en kvalificerad diskussion av varför satir finns och hur den kan utföras är svårt, i synnerhet om man vill prata om dess roll i dagens svenska samhälle snarare än i diktaturer eller historiskt sett.
Det finns självklart undantag, som forskaren Joanna Doona i Lund, som i många sammanhang har gjort en hedervärd insats för satiren, men även programledaren för satirprogrammet Svenska nyheter, Messiah Hallberg har varit på banan. I en artikel i Dagens Nyheter (2024-07-08) menar han att ingen vet vad satir är, men att alla låtsas veta – och att alla säger sig älska den. Men om nu alla älskar satir borde satir väl finnas på massor av ställen och diskuteras av politiker såväl som inom kulturvärlden.
Tittar man i svenska ordböcker kan man få en fingervisning om hur satir uppfattas här i landet. Och det är ingen positiv bild som målas upp: satir innebär att någon spydigt, elakt, hånfullt och nedvärderande säger det motsatta av vad hen menar – men på ett sätt som publiken tycker är roligt. Satir luktar översittarfasoner och mobbning.
Ordböckerna beskriver satiren som något negativt och något tyder på att medierna också har ett ganska kluvet förhållande till satir. Under större delen av 1900-talet hade alla svenska dagstidningar satirteckningar, fast man hade lite svårt att bestämma sig var i tidningen de skulle vara: skulle de placeras på ledarsidan som självständiga kommentarer till politiska frågor, eller skulle de tryckas på ”lätta sidan” som underhållning? Kanske blev frågan till slut för svår, för idag har i stort sett alla tidningar tagit bort dem. Man tycker uppenbarligen inte längre att satir hör hemma i den offentliga debatten, medan det i våra grannländer ser helt annorlunda ut.
Varför har de etablerade medierna i Sverige så svårt att acceptera satir och varför verkar man ointresserad av att debattera företeelsen som samhällsfenomen? Vad är det som gör Sverige till ett specialfall, där satiren har fått flytta till sociala medier och tecknade serier, där den å andra sidan blomstrar? En förklaring kan vara att tryckfriheten som infördes 1766 inte var obegränsad. Det var fortfarande möjligt att väcka åtal om någon publicerat något som var samhällsomstörtande, ärekränkande, osedligt eller som stred mot den etablerade statsreligionen, vilket var att beröva satiren några av dess viktigaste grepp. Sverige brukar skryta med att man var först i världen med tryckfrihet, men det var alltså en frihet som till skillnad från hur det blev i många andra länder inte inkluderade satir.
Om man nu har svårt att enas om vad satir är, kan man gå en annan väg och fråga vad det är satir gör. Satir kombinerar två saker, nämligen kritik och underhållning, oftast i form av humor. Satiren kritiserar det i samhället som satirikern anser är kritisabelt. Den ger sig på sådant som är omoraliskt, oetiskt, egoistiskt, obegåvat, illasinnat med mera, men den gör det inte genom att presentera en tydlig argumentation. I stället vill den få oss att skratta åt det som kritiseras genom att överdriva, förlöjliga och förvrida.
Varför gör satirikern på detta vis? Vore det inte enklare att lägga fram sin argumentation i en debattartikel? Utöver den personliga njutningen så är det tydligt att satir fungerar mer effektivt som kritik än torr prosa. Kognitionsvetenskapen har till exempel upptäckt att olika former av avsky aktiverar samma delar av hjärnan, så att kalla någon för en skithög eller bildligt visa personen som en mänsklig bajskorv har faktiskt en djupare poäng. Att det är lättare att väcka känslor med bilder är en etablerad sanning, och satirikern vill just väcka känslor. Många debattörer verkar anse att känslor inte har någon legitim plats i politiska diskussioner, men de har alltid varit en central del av all påverkan. Känslor spelar en viktig roll i våra liv och därmed borde de också få spela en roll i diskussionen av samhällsfrågor.
Satir fungerar som ”comic political speech”, som ett supplement till offentligheten med syftet att få andra tankar och en djupare insikt. Satiren vill skapa diskussion och debatt, och genom det humoristiska och förlöjligande vänder man upp och ner på givna föreställningar.
I Sverige är journalisternas återkommande fråga till satiriker, när man intervjuar dem: ”Får man skämta om allt?”. Men journalisterna borde i stället ställa frågan: ”Vad är det du kritiserar med din satir?” En stor del av svensk satir har länge varit ganska vek vad gäller kritiken, men ser man på de längre inslagen i Svenska nyheter på SVT är det tydligt att man har börjat ta sin roll på allvar.
I en värld där ungdomar överger nyhetsmedierna är satiriska nyhetsprogram kanske demokratins räddare. Undersökningar visar i alla fall att de som tittar på satirprogrammen inte bara gör det för underhållningen utan för vinkeln på samhällsfenomen. Fast då krävs det också att satirikerna vill annat och mer än bara underhålla. Då borde journalister och andra kunna ställa frågan ”Varför kritiserar du detta och på detta vis?” och så kan vi få ett intressant samtal om det satirikerna anser borde vara annorlunda.
Orla Vigsø är professor i medie- och kommuniktationsvetenskap vid Göteborgs universitet och aktuell med boken ”En liten bok om satir” (Timbro förlag, 2025).
Toppbild. Sveriges Televisions ”Herr Talman” är ett exempel på populär svensk satir. Foto: SVT
***
Läs även: Vi lever i 80-talets dystraste dystopi
