Därför håller kristna fast vid ”woke” när resten av samhället går vidare
Jesus utnämns till årets influencer 2025 och stora delar av svenska kristenhet fortsätter den politiska resan vänsterut. När opinionen går i motsatt riktning blir man en bromskloss.
Bild: Alvin / Dagens Nyheter
Västvärlden står vid en brytpunkt i det så kallade kulturkriget, där vinden nu tycks ha vänt till progressivismens nackdel. Val förloras och politiska ledningar byts ut, företag överger woke som strategi och de stora techbolagens ledare hamnar på hedersplats vid Donald Trumps presidentinstallation.
Demokraterna tvingades inse att partiets radikala falang skrämde bort fler väljare än de vann, och till och med de svenska Socialdemokraterna lämnar nu delar av identitetspolitiken för en mer traditionell linje. Men på en arena framstår denna vändning som avlägsen: den etablerade kristenheten. En smula paradoxalt, kan tyckas, när Jesus utropas till 2025 års influencer och när kyrkorna en gång i tiden var de vassaste kritikerna av 1900-talets våg av sekulär individualism. Men nuvarande kyrkopolitiska situation vittnar inte bara om kyrkans benägenhet till anpassning, utan också om att två olika, ibland närmast motsatta kristendomstyper har utkristalliserat sig. Och inledningen till mycket av detta skedde i Sverige för exakt hundra år sedan.
1925 hölls Ekumeniska mötet i Stockholm efter idog planering av ärkebiskop Nathan Söderblom – ett arrangemang som i förlängningen gav honom Nobels fredspris. Under 2025 lär vi få höra åtskilliga hyllningstal till Ekumeniska mötet och dess relevans för vår tid. En ny antologi har redan utkommit i ämnet, och den utgör ett talande exempel på den etablerade kristenhetens syn på kyrkans uppdrag och historiens förlopp.
Få saker är så talande för aktörers positionering som deras historiebruk. Det syns i totalitära staters benägenhet att lyfta fram just den egna regimen som historiens fulländning. Men samma fenomen kan också skönjas i det demokratiska väst – även i de kyrkliga sfärerna. Den som vill utvärdera den kyrkohistoriska utvecklingen kan placera sig längs en skala mellan två motpoler.
Det senaste seklet kan beskrivas antingen som ett gradvis stigande mot allt större upplysning, eller som ett gradvis förfall, bort från kyrkans verkliga uppdrag. Antologin Detta är endast en begynnelse (Artos) lutar åt det första alternativet. Söderbloms möte blev inledningen till det som senare skulle bli Kyrkornas världsråd, med sitt allt större fokus på inomvärldslig förändring. Den andra linjen utmynnade 1974 i Lausannedeklarationen, som ville återföra kristenhetens fokus på missionsuppdraget – att förkunna evangeliet för alla folk.
De stora skiljelinjerna inom kristenheten går numera inte mellan samfunden, utan rakt igenom dem. På Luthers tid stod huvudstriden mellan påvens och Skriftens auktoritet; i väckelserörelsens Sverige låg den stora konfliktytan mellan statskyrka och frikyrka. I dag tycks huvudkonflikten gå mellan å ena sidan den kristendomstyp som anammat samtidens autonoma filosofi där individens oberoende givits rollen som centralt värde, och en motsatt typ som söker sig tillbaka till traditionella auktoriteter: Bibel, tradition, familj och så vidare. Den första grenen söker sig ofta till den politiska vänstern, och riktar sitt huvudfokus på inomvärldslig frälsning. Den andra grenen lockar oftare anhängare bland grupper som av olika skäl reagerar på det progressiva projektet.
Dessa två grupperingar uppvisar också två olika utvecklingslinjer. Liberala kyrkor menar ofta att en långtgående kulturanpassning är enda sättet att göra kyrkan relevant i vår tid. Utvecklingen är den motsatta: sådana kyrkor går tillbaka över hela världen, medan teologiskt konservativa rörelser växer – allt från sådana historiska kyrkor som uppfattas stå för en stadig grund i en rotlös tid till karismatiska frikyrkor som använder moderna metoder men bibehåller det centrala budskapet. Många församlingar i den senare gruppen seglar under radarn; de uppstår sällan som initiativ från samfundskanslier, utan lever sin tillvaro som motrörelser mot den etablerade makten. Det vill säga: så som den växande kyrkan alltid gjort ända sedan sin födelse för tvåtusen år sedan.
Sverige har inte bara de mest sekularindividualistiska värderingarna i världen; vi har också världens mest djupgående organisatoriska ekumenik. Nathan Söderblom skulle knappast ha trott sina ögon om han fått se katoliker och pingstvänner – de huvudgrupper som avstod från hans ekumeniska möte – i dag sitta vid samma bord i Sveriges kristna råd. Ekumenikens oundvikliga behov av att slipa bort olikheter har dock sitt pris: i det här fallet att teologi får ge vika för politik.
Det tydligaste exemplet i den nya antologin kommer också följdriktigt från Sveriges kristna råds generalsekreterare Sofia Camnerin. Nyckelordet i hennes text är ”enhet”, som sätts i motsättning till rasism, sexism, exploatering och liknande ord som normalt återfinns i den sekulära identitetspolitiken. Vår tids faror är islamofobi och förtryck av funktionshindrade och sexuella minoriteter, och teologiskt finns lösningen i befrielse-, feminist- och postkolonial teologi samt i dialog med andra religioner. Den riktigt breda ekumeniken tycks således ha förmågan att landa i snarlika budskap som de politiska partierna på den progressiva ytterkanten – alltså just den rörelse som kulturpendeln idag tycks svänga bort från.
Kyrkan anklagas ibland för att bruka tycka likadant som resten av samhället, bara tjugo år senare. Det paradoxala just nu är dock att den etablerade grenen av kristenheten fortsatt verkar inta rollen som broms, men nu på rakt motsatt sida än tidigare. När övriga samhället i dag tycks vända de progressiva idéerna ryggen framstår Sveriges kristna råd i stället som en av de starkaste rösterna för en fortsättning i samma riktning. Det är möjligt att Jesus kan bli en influencer 2025; frågan är bara i vilken riktning hans rörelse främst ska dra.
Per Ewert, fil dr på Sveriges sekulariseringsprocess, direktor vid Claphaminstitutet
***
Läs även: Varför fortsätter Teatersverige att gulla med Brecht?
Läs även: En judisk moral i mångkulturell värld
Västvärlden står vid en brytpunkt i det så kallade kulturkriget, där vinden nu tycks ha vänt till progressivismens nackdel. Val förloras och politiska ledningar byts ut, företag överger woke som strategi och de stora techbolagens ledare hamnar på hedersplats vid Donald Trumps presidentinstallation.
Demokraterna tvingades inse att partiets radikala falang skrämde bort fler väljare än de vann, och till och med de svenska Socialdemokraterna lämnar nu delar av identitetspolitiken för en mer traditionell linje. Men på en arena framstår denna vändning som avlägsen: den etablerade kristenheten. En smula paradoxalt, kan tyckas, när Jesus utropas till 2025 års influencer och när kyrkorna en gång i tiden var de vassaste kritikerna av 1900-talets våg av sekulär individualism. Men nuvarande kyrkopolitiska situation vittnar inte bara om kyrkans benägenhet till anpassning, utan också om att två olika, ibland närmast motsatta kristendomstyper har utkristalliserat sig. Och inledningen till mycket av detta skedde i Sverige för exakt hundra år sedan.
1925 hölls Ekumeniska mötet i Stockholm efter idog planering av ärkebiskop Nathan Söderblom – ett arrangemang som i förlängningen gav honom Nobels fredspris. Under 2025 lär vi få höra åtskilliga hyllningstal till Ekumeniska mötet och dess relevans för vår tid. En ny antologi har redan utkommit i ämnet, och den utgör ett talande exempel på den etablerade kristenhetens syn på kyrkans uppdrag och historiens förlopp.
Få saker är så talande för aktörers positionering som deras historiebruk. Det syns i totalitära staters benägenhet att lyfta fram just den egna regimen som historiens fulländning. Men samma fenomen kan också skönjas i det demokratiska väst – även i de kyrkliga sfärerna. Den som vill utvärdera den kyrkohistoriska utvecklingen kan placera sig längs en skala mellan två motpoler.
Det senaste seklet kan beskrivas antingen som ett gradvis stigande mot allt större upplysning, eller som ett gradvis förfall, bort från kyrkans verkliga uppdrag. Antologin Detta är endast en begynnelse (Artos) lutar åt det första alternativet. Söderbloms möte blev inledningen till det som senare skulle bli Kyrkornas världsråd, med sitt allt större fokus på inomvärldslig förändring. Den andra linjen utmynnade 1974 i Lausannedeklarationen, som ville återföra kristenhetens fokus på missionsuppdraget – att förkunna evangeliet för alla folk.
De stora skiljelinjerna inom kristenheten går numera inte mellan samfunden, utan rakt igenom dem. På Luthers tid stod huvudstriden mellan påvens och Skriftens auktoritet; i väckelserörelsens Sverige låg den stora konfliktytan mellan statskyrka och frikyrka. I dag tycks huvudkonflikten gå mellan å ena sidan den kristendomstyp som anammat samtidens autonoma filosofi där individens oberoende givits rollen som centralt värde, och en motsatt typ som söker sig tillbaka till traditionella auktoriteter: Bibel, tradition, familj och så vidare. Den första grenen söker sig ofta till den politiska vänstern, och riktar sitt huvudfokus på inomvärldslig frälsning. Den andra grenen lockar oftare anhängare bland grupper som av olika skäl reagerar på det progressiva projektet.
Dessa två grupperingar uppvisar också två olika utvecklingslinjer. Liberala kyrkor menar ofta att en långtgående kulturanpassning är enda sättet att göra kyrkan relevant i vår tid. Utvecklingen är den motsatta: sådana kyrkor går tillbaka över hela världen, medan teologiskt konservativa rörelser växer – allt från sådana historiska kyrkor som uppfattas stå för en stadig grund i en rotlös tid till karismatiska frikyrkor som använder moderna metoder men bibehåller det centrala budskapet. Många församlingar i den senare gruppen seglar under radarn; de uppstår sällan som initiativ från samfundskanslier, utan lever sin tillvaro som motrörelser mot den etablerade makten. Det vill säga: så som den växande kyrkan alltid gjort ända sedan sin födelse för tvåtusen år sedan.
Sverige har inte bara de mest sekularindividualistiska värderingarna i världen; vi har också världens mest djupgående organisatoriska ekumenik. Nathan Söderblom skulle knappast ha trott sina ögon om han fått se katoliker och pingstvänner – de huvudgrupper som avstod från hans ekumeniska möte – i dag sitta vid samma bord i Sveriges kristna råd. Ekumenikens oundvikliga behov av att slipa bort olikheter har dock sitt pris: i det här fallet att teologi får ge vika för politik.
Det tydligaste exemplet i den nya antologin kommer också följdriktigt från Sveriges kristna råds generalsekreterare Sofia Camnerin. Nyckelordet i hennes text är ”enhet”, som sätts i motsättning till rasism, sexism, exploatering och liknande ord som normalt återfinns i den sekulära identitetspolitiken. Vår tids faror är islamofobi och förtryck av funktionshindrade och sexuella minoriteter, och teologiskt finns lösningen i befrielse-, feminist- och postkolonial teologi samt i dialog med andra religioner. Den riktigt breda ekumeniken tycks således ha förmågan att landa i snarlika budskap som de politiska partierna på den progressiva ytterkanten – alltså just den rörelse som kulturpendeln idag tycks svänga bort från.
Kyrkan anklagas ibland för att bruka tycka likadant som resten av samhället, bara tjugo år senare. Det paradoxala just nu är dock att den etablerade grenen av kristenheten fortsatt verkar inta rollen som broms, men nu på rakt motsatt sida än tidigare. När övriga samhället i dag tycks vända de progressiva idéerna ryggen framstår Sveriges kristna råd i stället som en av de starkaste rösterna för en fortsättning i samma riktning. Det är möjligt att Jesus kan bli en influencer 2025; frågan är bara i vilken riktning hans rörelse främst ska dra.
Per Ewert, fil dr på Sveriges sekulariseringsprocess, direktor vid Claphaminstitutet
***
Läs även: Varför fortsätter Teatersverige att gulla med Brecht?
Läs även: En judisk moral i mångkulturell värld
