De kallar oss bildade
Bild: Patrick sörquist/TT
Sveriges förste socialdemokratiska statsminister Hjalmar Branting var litteraturkritiker, huvudredaktör för Social-Demokraten och god vän med August Strindberg. Olof Palme läste och umgicks gärna med sin tids unga, begåvade författare och rekryterade dessutom P O Enquist till Kulturrådet.
Att något hänt med politikernas förhållningssätt både till litteratur och bildning är tydligt. Fredrik Reinfeldt kom 2011 tillbaka från sin semester och berättade att han ägnat den åt att läsa Camilla Läckberg. När Håkan Juholt lite senare hörde av sig till Sydsvenska Dagbladet, för att han ville skriva en artikel om »Les Misérables« med paralleller till dagens Sverige, trodde kulturchef Rakel Chukri att det var ett skämt och att någon från P3 imiterade honom.
Det finns förmodligen anledning att inte för snabbt drämma en vitnande näve i bordet och slå fast att äldre tiders politiker var mer bildade än dagens. Nostalgins skimmer trollar lätt bort det faktum att ju längre tillbaka i tiden vår blick letar sig, desto mer närmar vi oss en tid då politik fortfarande sågs som en syssla för nobla gentlemän. Några skjutjärnsjournalister som spände rovdjursblicken i sina intervjuobjekt och kom med pressande följdfrågor fanns inte. Nutida politiker verkar i en medialiserad värld där minsta skiftning i ett ansiktsuttryck analyseras, där varje uttalande bedöms och kan få stora konsekvenser. Hade Per Albin Hansson berättat att han läst en populär deckarförfattare hade knappast någon valt att skriva en hel artikel om det, medan samma svar från en politiker i dag kan leda till en debatt som rasar genom både tv- och tidningsvärlden.
Trots det här är det värt att fundera på vad som hänt med bildningen i vår tid. Själva begreppet är mångbottnat. Den klassiska definitionen, skapad runt sekelskiftet 1800 av bland annat den tyske filosofen Wilhelm von Humboldt, handlade bara delvis om att sätta sig in i litterära storverk och klassiska språkstudier. Lika viktigt var att utveckla sina inre och andliga kvaliteter. I någon mening handlar bildning om att värna ett kulturarv men också om att skaffa sig perspektiv och en moralisk kompass. Bildning är inte bara att ha ett skarpt och analyserande intellekt utan lika mycket att äga ett bultande hjärta.
I Torbjörn Forslids och Anders Ohlssons nyutkomna bok »Statsministerns sommarläsning: Om politik, litteratur & bildning« hävdas att det klassiska bildningsbegreppet håller på att uppdateras för att passa vår tid. Att man för att kunna navigera i dagens komplexa värld behöver, även utifrån ett bildningsperspektiv, högst skiftande typer av litteratur. Ett klassiskt kulturarv, huvudsakligen baserat på erfarenheter av västerländska vita män, räcker inte. Ett modernt bildningsbegrepp är därför – enligt författarna – intimt förknippat med ett breddat litteraturbegrepp där även populärlitteraturen är värdefull. Att det dras slutsatser om Reinfeldts bildning utifrån hans Läckbergsläsning är, som de ser det, ett tecken på en förlegad syn på vad bildning egentligen är.
Och visst, det är lätt att hålla med dem om att bildning i dag knappast enbart kan handla om att plöja gamla klassiker. Men det här betyder inte att alla böcker är lika viktiga för att uppnå bildning. Även i fortsättningen kommer vissa verk att starkare bidra till att utveckla oss som människor, även om vi inte bör utesluta hela genrer. Att syftet med själva bildningsbegreppet skulle ha förändrats är inte heller självklart. Att det i dagens värld blivit viktigare att kunna hantera ett överflöd av olika perspektiv och tolkningar är sant, men att gå utanför sig själv och ta på sig en annan människas kläder eller se vad hon ser, är något som definitivt ryms i ett mer klassiskt bildningsbegrepp.
Grundinställningen för Forslid och Ohlsson är att litteraturen fortfarande fyller en viktig funktion i den svenska politiken. I ett medialiserat, kommersialiserat och mångkulturellt samhälle, där värdeskalan inte längre är självklar, har det dock blivit svårare för politikerna att veta hur de ska förhålla sig till litteraturen för att gå hem hos väljarna. Om det var meriterande för Olof Palme att slänga sig med namnen på tunga prosaförfattare och lyriker är saken betydligt mer komplicerad för Fredrik Reinfeldt. Som ledare för »Det nya arbetarpartiet« måste han signalera folklighet, inte elitism, och dessutom gärna attrahera kvinnliga väljare. Att berätta att han läst en deckarförfattare, utan särskilt hög kulturell status, skulle därmed – menar Forslid och Ohlsson – snarare kunna tolkas som pr-strategi än obildning.
De båda författarna betraktar, som nog framgått, förhållandet mellan politiker och bildning till stora delar utifrån en litterär och postmodern utgångspunkt. Tänkvärda perspektiv i och för sig, men också en ganska snäv och förenklad syn på utvecklingen. För att få grepp om vad som hänt krävs ett vidare historiskt- och politiskt perspektiv. Att Reinfeldts Läckbergsläsning sågades av vissa kulturpersoner behöver inte alls, som Forslid och Ohlsson tycks tolka det hela, bero på att det råder ett konservativt kulturklimat där populärlitteratur betraktas som sämre. Det kan i stället vara en reaktion på en samhällsutveckling där det talas vackert om behovet av bildning men där den politiska verkligheten med nedskärningar i satsningar på humaniora, teatrar och bibliotek avslöjar något helt annat.
Det finns givetvis politiker som är väl medvetna om distinktionen mellan bildning och utbildning, men mycket tyder på att de blivit färre. Och utbildning ges allt oftare företräde framför bildning. Leif Borgert har varit rektor för Högskolan Dalarna och Högskolan på Gotland. I »Berättelsen om en högskola: Akademi, företag och samhällsaktör« berättar han den svenska högskolans historia, en lätt indignerad redogörelse för en utveckling mot ett allt snävare nyttoperspektiv på de akademiska utbildningarna. Högskolan liknar numer ett företag som i närmast industriliknande tempo ska producera anställningsbara studenter.
Bildningstanken levde visserligen relativt ohotad fram till ungefär mitten av 1900-talet, men under det radikala 1960-talet kritiserades begreppet ironiskt nog av flera av de socialdemokrater som i dag uppfattas just som bildade. Däribland av Olof Palme. Bildningen, som ursprungligen varit förbehållen de priviligerade samhällsskikten, ansågs föråldrad. Anpassningen till arbetsmarknadens behov har senare tilltagit och motiverats utifrån tillväxtperspektiv. När Anders Borg belåtet avslöjar att den nådiga luntan innehåller stora satsningar på forskning är det ett ekonomiskt snarare än bildat tänkande som ligger bakom. Det satsas betydligt mer pengar på teknisk, naturvetenskaplig och medicinsk forskning än på humanistisk. När man påstår sig satsa på bildning genom satsningar på forskning, görs i praktiken motsatsen eftersom de mer instrumentella ämnena premieras på bekostnad av de normativa.
Någonstans här skymtar en politisk paradox: Varför samma människor som tycker kultur är viktigt verkar finna bildning oviktigt i utbildnings- och forskningssammanhang. Svaret handlar i båda fallen om tron på vad som skapar tillväxt. Satsningar på bildning i skolor och i forskning antas inte ge någon effekt summerbar i kronor och ören. Viss kultur däremot har blivit lönsam exportvara och något som sätter Sverige på kartan i den upplevelseekonomi som sedan länge ersatt industrin som tillväxtmotor. Deckarvandringar, konserter samt mat- och dryckesupplevelser lockar turister till vårt land och är därför politiskt högintressant.
Dagens politiker är högst medvetna om att litteraturen skapar ett symboliskt kapital. Därför säger de sig värna om den och intar gärna själva rollen som »författare«. De bygger kreddiga varumärken med hjälp av memoarskrivande och deckarförfattande. Thomas Bodström har genom sitt politiska kändisskap fått bokkontrakt hos det stora prestigeförlaget Norstedts. Ett tecken på hans bildning, eller bara ännu ett exempel på hur det ekonomiska tänkandet spridits inom både politiken och kulturvärlden?
Det må vara omöjligt att slutgiltigt bevisa att politiker generellt blivit mer obildade, även om deras allt snävare ekonomiska perspektiv talar för det. Samtidigt verkar detta vara något som gäller för långt fler än våra folkvalda. I sin bok »Satis polito« gör sverigedemokraternas Jimmie Åkesson ihärdiga försök att koppla ihop sitt parti med socialdemokratins folkhem, där bildningen spelade en viktig roll. Efter järnrörsskandalen på Kungsgatan i Stockholm borde sådana ansatser vara svåra att ta på allvar. Händelsen rimmar illa med bildningstankens tonvikt vid ett civiliserat och kultiverat mänskligt agerande. Men siffror visar att Åkessons folkhemstaktik inte är helt verkningslös. I november 2013 rapporterade Sifo att var sjätte LO-medlem uppgett att de skulle rösta på sverigedemokraterna.
Ett tecken bland många på att allt färre finner det mödan värt att skaffa en kunskapsryggsäck som även innehåller bildning.
»Statsministerns sommarläsning: Om politik, litteratur & bildning« ges ut på Roos & Tegnér.
Läs mer
Johan Hakelius: Bildning är inte en ren privatsak (september 2017)
