Definitely British

I dag är bröderna Liam och Noel Gallagher i gruppen Oasis två skojiga seriefigurer som inte har talat med varandra på många år.

De är dinosaurier och miljonärer från en svunnen era.

1990-talets mitt; brittpopen, denna musikaliska anomali som ständigt revideras. Suede, Blur, Pulp, Oasis. De tongivande banden ställs om och om igen mot varandra och, beroende på vem du frågar och när du gör det, så går åsikterna om vad de betydde och uppnådde isär.

Oftast är det förstås färgat av vad artisterna har gjort efter sin storhetstid. 

Musikaliskt är soloartisten Noel en småtråkig farbror, Liams nu upplösta pubrockband Beady Eye var mest simpel varumärkesodling i stil med hans eget klädmärke Pretty Green, uppkallat efter en låt av The Jam och som, ärligt talat, mest tillverkar lite för dyra ökenkängor för män som fortfarande älskar Liams spännande Lisbet Palme-frisyrer.

Nästan dagligen försöker Liam Gallagher dissa sin storebror för att han 1) ser ut som en potatis och 2) äter tofu i sitt slott.

Noel, en aningen mer verbal herre, beskriver gärna lillebror Liam som »en gaffel i en värld av soppa«.

Men en av dem drömmer alltmer högljutt och skamlöst om att deras orkester Oasis ska återförenas.

I väntan på att han ska bli bönhörd av storebror håller Liam, till synes högst motvilligt, på att spela in sitt första regelrätta soloalbum.

Noel, som nästa år fyller 50, rycker bara på axlarna och avfärdar alla återföreningsrykten.

På den engelska premiären av den Sverigeaktuella dokumentärfilmen »Oasis: Supersonic« intervjuades en imponerande dalmasfriserad Liam av Sky News. Med fascinerande ihärdighet kombinerade han våldsamma dissar av sin storebror med böner om att de skulle återförena Oasis.

Han beter sig just som »en gaffel i en värld av soppa«.

Tjugo år efter Oasis zenit har Liam väldigt svårt att acceptera ett liv där han inte blixtstilla – med Umbro-jackan knäppt hela vägen upp i halsen – får stirra ut från en scen på en tredjedels miljon landsmän som avgudar honom.

Såhär i efterhand måste man kontextualisera Oasis: i deras tid, vad som kom innan, vilka röster som inte kom till tals och vad som hände efteråt.

»Oasis: Supersonic« gör det utmärkt, placerar bandet i rockhistorien samt, faktiskt, krattar manegen för den ändå – förr eller senare – smått oundvikliga återföreningen.

Oasis kallades så ofta för bakåtsträvande.

Man slängde gamla namn efter dem: Slade! Status Quo! T. Rex! Sex Pistols! The Kinks! The Move! The Jam! The Who!

Och The Beatles, förstås.

Men också, ytterst uppenbart, deras direkta föregångare i hemstaden Manchester: Happy Mondays och The Stone Roses.

Samt fotbollslaget Manchester City, deras hemstads eviga underdogs som de klädsamt omfamnade.

Oasis byggde ett musikaliskt fundament på dessa inspirationskällor och valde att inte ta dem vidare, aldrig tillbaka till vare sig soul och r’n’b eller några former av modernare dansmusik som tonsatte den så inflytelserika Manchesterklubben The Haçienda.

Oasis var det första och kanske sista bandet i den moderna musikhistorien som med nästan kirurgisk noggrannhet var befriat från några som helst amerikanska influenser.

Allting de gjorde gick att härleda till något som vita brittiska arbetarklasskids hade gjort eller drömt om före dem.

De som kallade dem bakåtsträvande hade alltså rätt, rent teoretiskt.  Men grejen är ju att de där drömmarna inte förändras speciellt mycket oavsett vilket årtal eller decennium som står i almanackan. 

Alla som talar om dem i »Oasis: Supersonic« återkommer ständigt till detaljer som Liams avundsvärda gångstil, hans »swag«, helt enkelt.

Hur han bär upp en parkas och har Storbritanniens bästa hår.

När gruppen sparkade sin första batterist frågade inte Noel Gallagher hur den nya trummisen de testade faktiskt spelade.

»Det skiter väl jag i. Hur ser han ut? Vad har han för skor?«

Jag intervjuade Neil Young en gång för mycket länge sedan. Om sitt livslånga problem med brittisk rockmusik sa han att »den bara verkar handla om skjortkragar«.

Young har alldeles rätt. Det är en enormt viktigt komponent. Det må verka löjeväckande för många Bruce Springsteen-entusiaster – men den där skjortkragen betyder skillnaden mellan liv och död för en brittisk fotbollsanhängare som råkar gå in på fel pub i Manchester.

En stor del av mitt eget 1990-tal var starkt färgat av Oasis.

Inte bara för att jag älskade deras första skivor eller för att de symboliserade något jag sökt efter under hela mitt klass- och musikmedvetna vuxna liv. De befann sig på något vis också i min närhet, de jobbade alltid med någon jag kände och jag intervjuade dem fler gånger än vad jag i dag kan räkna.

Jag har hjälpt till att bära in Noel Gallagher i en taxi en kylslagen nyårsnatt, förvägrats ett samtal för att jag påminde en bandmedlem i Oasis om sångaren i Blur och jag har slagits med Liam. Så till den milda grad att mitt passfoto hamnade i både The Sun och på japanska dagstidnings-omslag placerat under lite mer smickrande pressbilder av Liam.

Jag har varit full och festat nätterna i ända med varenda person som figurerar i »Oasis: Supersonic«.

Lika lite som Noel Gallagher längtar jag tillbaka dit. Ändå är det en märkligt mäktig upplevelse att i ett så destillerat och ostört koncentrat följa Oasis från uppväxten med en ensamstående mamma i Manchesterförorten Burnage till att bli ett av världens största rockband.

Jag märker genast hur jag kan deras tre första album utantill, vare sig jag retroaktivt vill det eller ej: varenda textrad, frasering och melodistöld. Förmodligen även vad bandet hade på sig under inspelningarna och exakt vilka droger de tog just den dagen.

Jag är egentligen inte mycket för encyklopediska rockkunskaper eller att memorera listplaceringar och försäljningssiffror men när det handlar om Oasis så sitter de bara där i ryggmärgen.

På en strömmad tjänst innan jag ser filmen om dem läser jag låtordningen på Oasisalbumet »Dig Out Your Soul«.

Jag mindes inte riktigt att de ens hade gjort en skiva med det namnet men känner vagt, mycket vagt, igen omslaget. När jag ögnar låtlistan kan jag inte, ens under pistolhot, nynna en enda melodi eller komma ihåg en enda titel.

De tre studioalbum som kom före »Dig Out Your Soul« är nästan lika luddigt icke-existerande.

Dokumentärfilmen »Oasis: Supersonic« understryker detta med all önskvärd tydlighet: inget av dem nämns.

Historien om dem slutar med bandets gigantiska spelning på Knebworth inför 300 000 personer och som 4 procent av Storbritanniens befolkning försökte få biljetter till.

Alla, Liam undantagen, är överens om att sagan om Oasis skulle ha slutat just där och då.

»Tack för oss, vi visade att det är möjligt, nu är det er tur!«

Det de visar är möjligt finns i en av Oasis allra första inspelade sånger, »Bring It On Down«. Den skulle ha blivit deras debutsingel men ersattes av »Supersonic«, den där de rimmar »I know a girl called Elsa/ She’s into Alka-Selzer«.

I »Bring It On Down« lyder refrängen:

»You’re the outcast/ You’re the underclass/

But you don’t care/ Because you’re living fast«

Detta må vid en första anblick – taget ur sin tid och sitt större sammanhang – blott låta som slarviga nödrim och som den simplaste formen av rock’n’roll-lyrik om att »inte bry sig« och »leva snabbt«.

Men det säger bara den som inte har sett tiotusentals identifikationstörstande unga britter skrika de orden och slå sig för bröstet som vore formuleringarna desperat tatuerade på deras stämband.

Om hiphopen i sin linda var »det svarta USA:s CNN« var Oasis de nordengelska fotbollsläktarnas »Antikrundan«, det allra sista gitarroljudet som underklassen tilläts komma undan med.

Innan de ens kommit ut med sitt första album, »Definitely Maybe«, gett hela världen långfingret på BBC News eller snortat – som de själva kallar det – ninjaspeed under sin första katastrofala USA-turné, förvandlades de. Från ett vanligt popband till ambassadörer för dem där hemma som hade sopats under mattan av Margaret Thatcher. De som inte bar mentala plommonstop och inte hade en chans att någonsin köpa sin egen bostad.

Liams uppenbarelse och Noels texter och refränger gav den arbetarklass som hade transmogrifierats till en underklass – när man tillhör en tredje generation som aldrig har haft ett jobb är arbetarklass en ytterst missvisande beskrivning – något att ty sig till.

Oasis var det sista brittiska arbetarklassbandet.