Det har den amerikanska högern och Joel Halldorf har gemensamt
Patrik J. Deneen är den nya amerikanska konservatismens husfilosof. En populistisk visionär som förespråkar folkets uppror mot den styrande eliten. Hans föreställning om gemenskap för tankarna till de svenska debattörerna Joel Halldorf och Joel Stade.
Bild: TT / Pressbild
Läsningen av Deneens böcker Why Liberalism Failed (2018) och Regime Change (2023) är nyttig. I den första boken ställer filosofen en diagnos på liberalismen, alltså det system av institutioner som började ta form i västvärlden under 1700-talet och i dag utgör den moderna demokratin. I den andra boken presenterar han ett botemedel. Båda innehåller långa rader av felaktigheter, mässande predikningar och svepande tokanalyser – men också viktiga insikter.
Grunden till dessa insikter är observationen att liberalismen är ett stort politiskt projekt, en flera hundra år lång och fortfarande pågående transformation av hela samhället.
Projektet har avskaffat kronans, adelns och kyrkans triumvirat. De forna härskarnas makt har fördelats dels till invånarna, som har upphöjts från undersåtar till medborgare med rättigheter, dels till lagen, som ingen person och inget ämbete står över. Varje enskild människa har erkänts som en varelse med moralisk status, jämlik med varje annan.
Betraktat ur medeltidens, renässansens eller upplysningens perspektiv är liberalismen, minst sagt, ett omvälvande politiskt projekt. Världens folk har getts rättigheter och politiskt inflytande: En tidigare otänkbar samhällsordning.
Med Deneens blick på historien gäller en av de största förändringarna mänskliga relationer, som har gått från att betraktas som nödvändiga till att ses som villkorade. Villkoret ifråga är samtycke. Samtycker arbetaren till arbetets mödor? Samtycker kvinnan till mannens sexuella handlingar? Samtycker individen till statens auktoritet?
Sådana relationer har tidigare betraktats som självklara, eller naturliga, och inte som någonting som kan villkoras. Först med den individualism som följt av liberalismens projekt har den enskilde personens förnuft och vilja tilldelats funktioner för mellanmänskligt samspel.
Deneen kallar liberalismens relationer för ”lösa”. De rycker upp oss ur våra givna sammanhang och kastar oss ut i en social vilsenhet, där vi står ensamma inför världen.
Insikten att våra ”lösa” relationer har implikationer som samhället måste hantera har slagit rot i svensk debatt. Ledordet är då gemenskap. Till exempel skriver Joel Halldorf att gemenskap ”hör till människans natur” (Expressen 27/12 2024), medan Joel Stade menar att vi kan ”förstå vårt livsmål” först när vi ”inser att vi skapas av de gemenskaper och den tradition vi ingår i” (Axess nr 3 2024).
Deneens botemedel är i praktiken att riva upp hela liberalismen. Nya sorters institutioner ska ersätta dem som efter några århundraden just har börjat få fäste, och en helt ny människosyn ska genomsyra samhället. Med Deneens politik ska individens förnuft och vilja kuvas. Folken ska fjättras till de bojor vi slog sönder vid Bastiljen 1789.
Halldorfs och Stades filosofi är mer moderat. Men deras idéer om gemenskap är ändå illiberala: Båda föreställer sig små och slutna gemenskaper, som i en svensk by på 1600-talet (eller i Aristoteles Aten), snarare än vidsträckta och öppna, som i vår tids Europa (eller i Ciceros Rom). Liksom Deneen vill de backa bandet i stället för att reformera oss framåt.
Västvärlden står inför två svåra uppgifter. Först måste vi medge att Deneen – liksom Halldorf och Stade – ställer korrekta diagnoser på samhället. Därefter måste vi hitta botemedel som inte omintetgör hela det stora liberala projektet.
***
Läs även: Gör Amerika vackert igen!
Läsningen av Deneens böcker Why Liberalism Failed (2018) och Regime Change (2023) är nyttig. I den första boken ställer filosofen en diagnos på liberalismen, alltså det system av institutioner som började ta form i västvärlden under 1700-talet och i dag utgör den moderna demokratin. I den andra boken presenterar han ett botemedel. Båda innehåller långa rader av felaktigheter, mässande predikningar och svepande tokanalyser – men också viktiga insikter.
Grunden till dessa insikter är observationen att liberalismen är ett stort politiskt projekt, en flera hundra år lång och fortfarande pågående transformation av hela samhället.
Projektet har avskaffat kronans, adelns och kyrkans triumvirat. De forna härskarnas makt har fördelats dels till invånarna, som har upphöjts från undersåtar till medborgare med rättigheter, dels till lagen, som ingen person och inget ämbete står över. Varje enskild människa har erkänts som en varelse med moralisk status, jämlik med varje annan.
Betraktat ur medeltidens, renässansens eller upplysningens perspektiv är liberalismen, minst sagt, ett omvälvande politiskt projekt. Världens folk har getts rättigheter och politiskt inflytande: En tidigare otänkbar samhällsordning.
Med Deneens blick på historien gäller en av de största förändringarna mänskliga relationer, som har gått från att betraktas som nödvändiga till att ses som villkorade. Villkoret ifråga är samtycke. Samtycker arbetaren till arbetets mödor? Samtycker kvinnan till mannens sexuella handlingar? Samtycker individen till statens auktoritet?
Sådana relationer har tidigare betraktats som självklara, eller naturliga, och inte som någonting som kan villkoras. Först med den individualism som följt av liberalismens projekt har den enskilde personens förnuft och vilja tilldelats funktioner för mellanmänskligt samspel.
Deneen kallar liberalismens relationer för ”lösa”. De rycker upp oss ur våra givna sammanhang och kastar oss ut i en social vilsenhet, där vi står ensamma inför världen.
Insikten att våra ”lösa” relationer har implikationer som samhället måste hantera har slagit rot i svensk debatt. Ledordet är då gemenskap. Till exempel skriver Joel Halldorf att gemenskap ”hör till människans natur” (Expressen 27/12 2024), medan Joel Stade menar att vi kan ”förstå vårt livsmål” först när vi ”inser att vi skapas av de gemenskaper och den tradition vi ingår i” (Axess nr 3 2024).
Deneens botemedel är i praktiken att riva upp hela liberalismen. Nya sorters institutioner ska ersätta dem som efter några århundraden just har börjat få fäste, och en helt ny människosyn ska genomsyra samhället. Med Deneens politik ska individens förnuft och vilja kuvas. Folken ska fjättras till de bojor vi slog sönder vid Bastiljen 1789.
Halldorfs och Stades filosofi är mer moderat. Men deras idéer om gemenskap är ändå illiberala: Båda föreställer sig små och slutna gemenskaper, som i en svensk by på 1600-talet (eller i Aristoteles Aten), snarare än vidsträckta och öppna, som i vår tids Europa (eller i Ciceros Rom). Liksom Deneen vill de backa bandet i stället för att reformera oss framåt.
Västvärlden står inför två svåra uppgifter. Först måste vi medge att Deneen – liksom Halldorf och Stade – ställer korrekta diagnoser på samhället. Därefter måste vi hitta botemedel som inte omintetgör hela det stora liberala projektet.
***
Läs även: Gör Amerika vackert igen!
