Den döde detektiven

Något viktigt saknades för att förstå de där mystiska morden i Ciudad Juárez, en mexikansk stad strax söder om El Paso. Sedan början av 1990-talet hade otaliga unga kvinnor försvunnit där. De var ofta löneslavar i stadens sweatshops och kropparna hittades dagar eller månader senare i ökenområden eller på någon soptipp, våldtagna och stympade.

När Juárez-polisen och de mexikanska myndigheterna misslyckades med att hitta en förövare, började nordamerikanska och europeiska journalister och forskare intressera sig för fallet. Snart uppstod en flora av spekulationer och rykten, det skrevs nyhetsartiklar och spekulativa spänningsromaner om Ciudad Juárez. Vad som hade börjat som ett troligt seriemord på kvinnor förvandlades till ett fenomen med ett eget namn: femicide (massmord på kvinnor) som anspelar på ordet genocide (folkmord). Det gjordes till och med en dålig Hollywoodfilm om staden, »Bordertown«, med Jennifer Lopez i huvudrollen som undersökande reporter.

För mig, som höll på med en pjäs om Ciudad Juárez, var källmaterialet otillfredsställande. Faktum kvarstod: ingen hade en verklig aning om vad som pågick i den mexikanska gränsstaden. Någon tipsade om att läsa Roberto Bolaños mästerverk »2666« som precis hade översatts till engelska 2008. Och där fanns den. Gestaltningen av ondskan, inte som en egenskap hos en individuell mördare, utan som en kollektiv, mörk underström i ett samhälle som gått sönder. I Bolaños roman heter staden Santa Teresa. Man får anta att ett fiktivt namn möjliggjorde en större konstnärlig frihet. De många kusliga detaljerna hämtade han däremot från verkligheten, uppsnappade under samtal med González Rodríguez, en känd journalist som vistats mycket i Juárez.

George Bush junior kallade militärens och knarkkartellernas Mexiko för en »default state«. Och visst hade Ciudad Juárez spårat ur. Det var en stad som knarkkungarna, narcos, hade tagit över. En stad där kvinnor och barn fruktade för sina liv, varje minut, varje timme, året runt. En stad som var genomkorrumperad, där politikerna slog sig ned vid samma middagsbord som vapensmugglarna, och där polisen tog mutor från militären, som i sin tur ansvarade för distributionen av kokain till USA.

En stad där förnuftet för länge sedan hade kollapsat och civilisationen dragit sig tillbaka. Ingen var bättre skickad att beskriva en sådan brutal plats och ett sådant mardrömstillstånd än författaren Roberto Bolaño. Hans språk, som är på en och samma gång lyriskt och exakt, lyckas alltid frammana de mest surrealistiska av fasor på ett nästan filmiskt vis. I »2666« ägnar han sig åt samma utforskande som Joseph Conrad gjorde i början av seklet, fast i en annan tid. Boken om Santa Teresa är en färd mot vår tids mörka hjärta.

Roberto Bolaño föddes i Santiago de Chile 1953, men flyttade med sin familj till Mexico City som tonåring. När Salvador Allende blev utsedd till president, valde Bolaño att flytta hem igen, lockad av alla romantiska framtidslöften. Som ung man, skriver han, gjorde han sällan skillnad på konst och politik: »Jag kom till Chile i augusti 1972. Jag ville vara med och bygga socialismen. Den första poesisamling jag köpte var Nicanor Parras ›Obra Gruesa‹«. Läsningen av Parra var ungefär allt socialistiskt arbete Bolaño hann utföra, för redan i september, under Pinochets militärkupp, greps han som »utländsk terrorist« och kastades i fängelse.

Han satt arresterad under några dygn, sedan blev han, skriver Benjamin Kunkel i London Review of Books, frisläppt av ett par jämnåriga polismän som var gamla klasskamrater från grundskolan. Han stannade i Chile ytterligare några månader, en mytomspunnen tid som enligt Bolaño själv präglades av »svart humor, vänskap och rädsla för att dö«. Sedan flydde han tillbaka till Mexiko, där han grundade det surrealistiska litterära sällskapet Infrarealisterna.

Ingen kan anklaga Roberto Bolaño för att ha kickstartat sin litterära karriär. Under många år var han den mexikanska undergroundkulturens mesta doldis. Han levde som en luffare, skrev starkt bildrika dikter inspirerade av New York-skolans modernistiska experiment och fick dem oftast utgivna, men misslyckades kapitalt med att skaffa sig en läsekrets utanför de närmast sörjande. När han ombads uttala sig om sina spansktalande författarkolleger, vilket sällan inträffade, var han alltid oförskämd. Särskilt mot dem han kallade billiga Gabriel García Márquez-kopior. Colombianen och nobelpristagaren Márquez tillhörde den generation av latinamerikanska författare som slog igenom stort under 1960-talets »el boom«. Många, till exempel den bästsäljande Isabel Allende, har försökt följa i hans spår med en litteratur som Bolaño föraktfullt brukade referera till som »magisk realism för zombier«.

Litterär luffare. Den chilenske författaren Roberto Bolaño levde ett kringflackande liv och myterna kring hans förehavanden är många. Bilden är från 1990-talet då han bodde i Spanien, där han också dog 2003.

Vid mitten av åttiotalet gick Roberto Bolaño upp i rök. Hans försvinnande från Mexikos halvvärld var lika mystiskt som hans uppdykande i det europeiska strålkastarljuset ett decennium senare. Då hade han skrivit ett par, tre uppmärksammade romaner, och inhöstat några betydelsefulla litterära priser. Anglosaxiska litteraturvetare skriver fortfarande essäer på temat: Vem var Roberto Bolaño? De många uttolkarna, som till exempel Lisa Locascio i The Los Angeles Review of Books, letar desperat efter biografiska nycklar:

Bolaño var alkoholist, som Bukowski. Han var filmregissören och tecknaren Alejandro Jodorowskis protegé. Han var heroinist. Han rörde aldrig droger. Hepatit C, orsakad av orena sprutor, förstörde hans lever. Han arresterades under Pinochets militärkupp. Han var aldrig ens i Chile under kuppen. Fängelsehistorien är uppdiktad, en produkt av Bolaños dåliga samvete. Han var först och främst poet, hade en poets psyke, romaner skrev han bara för att kunna försörja sin familj.

Mot slutet av hans liv, 1998, när det nästan redan var för sent, kom det verkliga genombrottet, först i de spansktalande länderna och sedan i USA och Storbritannien, med »De vilda detektiverna«. Bolaño, som över en natt utropades till den mest framstående latinamerikanske författaren i sin generation, skulle fylla 47 och betraktades, av sig själv men också av andra, som misslyckad. Trots att han hade medverkat med noveller i tidskrifter över hela den spansktalande världen, var han så pank att han inte kunde betala telefonräkningen. Han bodde då i Blanes, en badort strax norr om Barcelona, och levde ett stilla liv med långpromenader på stranden. Blanes är ett anspråkslöst ställe, ett paradis för katalanska arbetare, till skillnad från det rika Cadaqués som ligger vid samma kust, där storstadsarkitekternas luxuösa skapelser tävlar om att överträffa varandra. Det verkar vara en värdig plats att sluta sina dagar och sitt skrivande på.

När Bolaño väl slog igenom tog han det med samma lugn som han hade mött sina motgångar med. Han brukade skämta om att upphetsade amerikanska litteraturkritiker drömde att de mötte honom på hippa restauranger i Soho.

Precis som en blyg rockstjärna gillade Bolaño att slå blå dunster i ögonen på sina fans. När han dog av leversvikt 2003 rådde det fortfarande osäkerhet om vem han hade varit och hur han hade levt. Änkan förnekade bestämt att Bolaño hade varit missbrukare. När det gällde fängelsevistelsen fanns det en rad uppgifter, alla motstridiga. Vid tidpunkten för Bolaños bortgång var »2666« fortfarande oavslutad. I sista stund bestämdes det att den skulle ges ut i fem separata volymer, för att generera större intäkter till familjen. Sedan ändrade sig förlaget och första utgåvan blev en mer än 1 000 sidor tjock volym, som det var tänkt från början. Vilket är tur, för även om Bolaños romaner har karaktäriserats som novellsamlingar i dinosaurieformat, gör de disparata, vindlande berättelserna sig bäst tillsammans.

Strax innan han dog sa han i en sedermera berömd intervju med Mónica Maristain för den mexikanska utgåvan av Playboy, att han hellre hade velat vara detektiv än författare: »Jag är helt säker på det. En radda mord. Att få vara den som ensam, om natten, återvänder till mordplatsen, utan att vara rädd för spöken.«

Men var det inte precis det hans skrivande handlade om? Att återbesöka fantasins brottsplatser, ensam om natten, utan skräck för demonerna. När jag läser Bolaño ser jag ofta de döda framför mig. I det gula ljuset från gatlyktorna skimrar deras ögonvitor som kattguld.

Bolaños novellsamlingar »Telefonsamtal« och »Fotografier« gavs ut på svenska, i översättning av Lena E. Heyman, av Bokförlaget Tranan i mitten av maj.  Artikelförfattaren Ulrika Kärnborgs pjäs, »María Villas död« (Radioteatern, 2014), har nominerats till Prix Italia – världens äldsta och mest prestigefyllda radio- och tv-pris.

Fakta | Dog innan succéromanen »2666« var färdig

Roberto Bolaño, född 1953 i Chile, betraktas som en av de riktigt stora latinamerikanska författarna. Genombrottet kom först 1998 med romanen »De vilda detektiverna«. Då han avled i Barcelona 2003 hade han nästan slutfört sitt mastodontverk »2666«.

Flera av Bolaños böcker har översatts till svenska, exempelvis diktsamlingen »Det okända universitetet« (Tranan, 2011), samt romaner som »De vilda detektiverna« (Tranan, 2007), »Nazistlitteratur i Amerika« (2012), »Amulett« (2011) och »2666« (2010) – de tre sistnämnda utgivna på Albert Bonniers förlag.