Den gamla och myten

Jobb försvinner från mansdominerade branscher. Pojkar halkar efter i skolan och självmord ökar bland medelålders män. Är dagens män i kris? När fyra manliga maskulinitetsforskare bjöds in till idéfestivalen i Aspen, Colorado i sommar för att dryfta denna fråga blev det inte så mycket en debatt som en kör: Maskuliniteten har alltid varit i kris. 

I slutet av 1800-talet såg vi liknande tidningsrubriker och böcker som i dag. Problemet ansågs då vara en synlig gaysubkultur och pojkar som feminiserades av att uppfostras av kvinnor. Som motkraft grundades till exempel den amerikanska pojkscoutrörelsen 1910. 

Idén om kris brukar sprida sig när en grupp vita, heterosexuella män från över- och medelklassen känner en osäkerhet i sina positioner. De amplifierar sin situation till hela samhället och konstaterar: Maskuliniteten måste vara hotad. En sådan idé lutar sig dock på tanken att det funnits en tid då maskuliniteten var stabil.

I USA finns en tydlig bild av hur den maskuliniteten en gång sett ut. Den har ett ansikte, en skäggig ikon: Ett fyrtorn av manlighet som djuphavsfiskar och storviltsjagar, drar ut i krig, tål sin alkohol, står stoisk inför livets lidanden och förstår att njuta av våldets estetik, på tjurfäktningsarenan såsom i boxningsringen. Författaren Ernest Hemingway är ständigt aktuell. Häromveckan gav Strand Magazine ut en hittills opublicerad Hemingwaynovell »A Room on the garden side« från 1956. I juni öppnade »Ernest Hemingway: A life inspired«, den enda permanenta utställningen på JFK-museet i Boston som inte handlar om en Kennedy.

Utställningen visar heroism från en svunnen tid. Den som poserar med ett fällt storvilt i dag riskerar att dela öde med den tandläkare från Minnesota som mördade lejonet Cecil och blev en av sociala mediers mest föraktade människa 2015. Men Hemingway var under sina glansdagar sinnebilden för det fria och farliga. Savannen och havet. Paris och kriget. Negativa tillägg brukar handla om hans kvinnosyn. 

Med detta som utgångspunkt överraskar hans böcker. Genombrottsromanen »Och solen har sin gång« (1926) följer en grupp britter och amerikaner som lever kaféliv i Paris. Berättaren, Jake Barnes, är likt Hemingway själv en amerikansk journalist. Jake är impotent efter en krigsskada och kan därför endast ha en platonisk relation till den universellt åtrådda Lady Brett Ashley, en alkoholiserad 34-åring som är något så modernt som en kicksökande relationsfobiker som inte vill ha barn. Berättelsen utspelar sig under en resa till Pamplona där både tjurar och matadorer skänker underhållning åt den berusade skaran. Bara Jake inser allvaret. 

Karaktärerna, som har verkliga förlagor, fick personifiera »den förlorade generationen«, vars känsla av mening försvann i det världskrig som skulle kallas det första. Att göra den självbiografiska karaktären impotent är kanske det minsta man kan göra när man tänker utsätta hela bekantskapskretsen för karaktärsmord. Men också berättartekniskt briljant för att skapa en observatör som inte kan klandras för sin brist på handling. Ryktesmässigt lär det dock ha varit ett risktagande. Barnes lästes som en proxy för Hemingway, som också själv skadades i kriget, om än med mindre drastisk utgång.

Den manlighet Hemingway skildrar är i princip alltid sårad.

Hemingway sägs ha skrivit världens kortaste novell: »For sale: baby shoes, never worn«. Författarskapet är inte verifierat, men likväl är dessa sex ord illustrativa för Hemingways stil, isbergstekniken. Han beskriver det som syns och hörs och lämnar den känslomässiga kärnan till läsaren. Du gör ett jobb men när jobbet är gjort är upplevelsen din. Verk som bitvis känns nästan tråkiga hemsöker dig efteråt med förnimmelsen av allt som inte kommer att bli.

Ernest Hemingway beskrivs ofta som den 1900-talsförfattare som mest influerade romankonsten. Han var inte först med att berätta genom att ta bort. Men han beskrev med så exakta skissdrag och stämningsmättad rytm att läsaren får en upplevelse av att vara där. Samtidens språk hade korrumperats av krigspropaganda och den spirande masskonsumtionens jinglar. Hemingways röst bröt igenom som genuin. Hans vardagligare vokabulär och villighet att beröra det förbjudna gav honom en bred läsekrets.  

Redan när Hemingways första romaner hamnade på världens bästsäljarlistor började myten kring hans person att växa. Författaren hade instinkt för mediespelet och gödde bilden av sig själv som odrägligt viril. Men från biografier och bevarade brev framträder en människa som är plågad, känslig och skör. Hans far och två syskon begick självmord. Hemingway led förmodligen av bipolär sjukdom och senare eventuellt också av CTE, kronisk traumatisk encefalopati eller »boxardemens«, efter två flygolyckor. Han var alkoholist. Enligt vännen F Scott Fitzgerald behövde han en ny fru för varje stor bok, vilket blev fyra äktenskap och fem barn. Sonen Gregory utvecklade bipolär sjukdom, var alkoholiserad samt transsexuell och genomgick ett könsbyte. Gregorys son John skriver i biografin »Strange tribe: A family biography« om likheterna mellan sin far och farfar. Och Hemingways sista och ofärdiga roman, »Garden of Eden«, skildrar ett par som byter könsroller. Dagens Hemingwayforskare tenderar att utforska författarens könsfluiditet snarare än hans manlighet. 

Så varför är bilden av Hemingway som maskulinitetens savant så livskraftig? Kanske är det så enkelt att folk vill ha den. Något liknande hände nämligen Florence Nightingale, en ikon för Hemingways motsats, en stereotyp kvinnlighet, som nästan helt förmörkar hennes verkliga bedrift.

Bilden av Florence Nightingale är »damen med lampan«. Blid sjuksköterska på nattrond som baddar pannor på sårade soldater. Omhändertagande. Självuppoffrande. Men att Nightingale gick med nattlampa berodde snarare på att hon hade så mycket att göra.

I boken »Hon var ingen Florence Nightingale« berättar författaren Åsa Moberg om en intellektuell ledstjärna som var handfast badass. Nightingales insats under Krimkriget måste vara det mest imponerande städjobbet den här sidan Herkules i Augeas stall. 

När Florence Nightingale anlände till krigssjukhuset i Scutari utanför Istanbul med sitt tjugotal brittiska sjuksköterskor fick de börja med att röja bort berg av amputerade lemmar, resultat av sjukhusets enda vårdåtgärd (med bågsåg, utan bedövning). De tog sig an 6,5 kilometer barack full av sårade soldater som dittills, när de alls fick rengöra sig, hade delat på samma tvättsvamp. Kopplingen smuts och sjukdom var kontroversiell. Nightingale styrde upp kost, kläder och hygien och dödligheten som före Nightingale varit 44 procent sjönk till 2 procent, vilket Nightingale visade upp som pionjär inom ännu ett fält: statistik. 

Nightingale var först att införa statistik inom vården. Hon styrde upp den brittiska sjukvården från alkoholindränkt kaos till människovänlig empiri. Hon lade grunden till sjuksköterskeyrket, organiserade sanitetsarbete i Indien och utvecklade en hel vision för ett rättvist och humant samhälle. Så hur blev denna insats så reducerad? Enligt Moberg: »Mytbilden måste vara en förfalskning som manssamhället producerat, antagligen för att kunna utnyttja en stridbar pionjär i kampen för att hålla kvinnors löner nere, när dessa på 1900-talet mot männens vilja i stor skala började sitt inträde på arbetsmarknaden.« 

Likt med varumärken finns det alltid krafter som tjänar på en ikon. En kris, ett krig, en hjälte och en fiende är lukrativa idéer som rör upp nog med damm för att dölja verkliga mekanismer. Men ikoner hjälper inte den som försöker hitta ett hållbart sätt att vara i ett komplext samhälle. Myten om mannen som självtillräcklig och berättigad till äventyr, makt och hjältedåd, verkar mest stänga dörrar för män som letar efter en öppning. Maskuliniteten är inte i kris men det finns män som krisar. Ernest Hemingway var en av dem när han den 2 juli 1961, efter en lång tids depression, satte sitt dubbelpipiga gevär mot pannan och tryckte av. 

Fakta | Ikoniserande

Ernest Hemingway (1899–1961) vann ett Pulitzerpris för »Den gamle och havet« 1953 och fick Nobelpriset i litteratur 1954. 

Utställningen »Ernest Hemingway: A life inspired« öppnade den 28 juni på John F Kennedy Presidential Library and Museum i Boston. Biblioteket har världens största arkiv av Hemingwaymaterial.

Ernest Hemingways tidigare opublicerade novell »A room on the garden side« finns i Strand Magazines aktuella sommarnummer.

Florence Nightingale (1820–1910) är mest känd för att ha grundat det moderna sjuksköterskeyrket och för boken »Notes on nursing: What it is, and what it is not« (1860). 

Åsa Mobergs bok »Hon var ingen Florence Nightingale« kom 2007 på Natur & Kultur.