”Den här podden är en livlina för mig”
Shalompodden med Sandra Weil och Jonatan Maczniks bjuder på andra stämningar och röster från Israel, än de som vanligen hörs i det polariserade klimatet efter terrorattacken i oktober 2023.
En dryg vecka efter Donald Trumps utspel om att USA skulle "ta över Gazaremsan" och tvångsförflytta två miljoner palestinier till grannländerna, direktsände Shalompodden från konsthallen Magasin III i Jaffa. Utställningen Looking Back at the Future pågick där. Den blickar tillbaka på fyra "tidigare framtider", konstverk av judiska och palestinska israeler om föreställningar om kommande dagar. Syftet med retrospektionen, påpekar curatorn av utställningen, är inte att grotta ner sig i det förflutna. Bara att vidga horisonten. "Öppna en dörr till en tidigare föreställd framtid."
Att lyfta fram röster som inte annars hörs i Sverige, från en israelisk och palestinsk vardag som verkar för en fredligare framtid, är syftet med Shalompodden, som görs av Sandra Weil och Jonatan Macznik. Vanligtvis spelar de in hemma vid Weils köksbord i Tel Aviv. Men den 14 februari sände de live inför publik. Sandra Weil presenterade samtalsgästen, Eran Nissan, israelisk före detta soldat i en specialstyrka, som efter avslutad militärtjänst började arbeta för en lösning på Israel-Palestinakonflikten, som fredsaktivist. Nissan uppmärksammades den 1 oktober 2024, när Iran fyrade av 180 ballistiska missiler mot Israel, och Tel Aviv-bor och resten av landets befolkning barrikaderade sig i skyddsrum, och febrilt sökte information om vad som hänt släktingar, vänner och grannar. Strax innan sköt terrorister ner judar och palestinska israeler på en spårvagn i Jaffa. På plats för att hjälpa skadade och skjutna, och rädda liv, var Eran Nissan.
Weil ställde Nissans insats mot en annan reaktion på terrorattacken, den från ytterhögerpolitikern Itamar Ben Gvir, då minister för rikets säkerhet, som rusade till platsen, inte för att rädda människor, utan för att utnyttja ögonblicket för att vända folk emot varandra.
"Du, Eran Nissan, reagerade på det här", sa Weil. "Och du ifrågasatte det polariserade narrativet i medierna, så min fråga till dig är: hur ser din alternativa väg ut?"
"Ett stort problem", svarade Nissan, "är att samtalen om Israel och Palestina sällan förs mellan israeler och palestinier. I synnerhet inte mellan unga israeler och palestinier. Men det finns gott om israeler och palestinier som inte bara är villiga att tala med varandra utan även med andra. Med en större publik skulle vi kunna skriva om historien, och berätta en annan."
Händelsen i Jaffa i oktober förmedlade alltså två bilder av Israel: den ofta rapporterade om polariseringen. Och den mindre nämnda om solidaritet. När Sandra Weil och Jonatan Macznik via en länk samtalar med Fokus säger de att syftet med Shalompodden är att lyfta fram röster från det Israel som inte söker polarisering och hat.
Sandra Weil berättar hur det började:
– Några dagar efter den 7 oktober lämnade jag med min familj ett traumatiserat Israel och stannade i Sverige i två månader. Jonatan var kvar. Det israeliska civilsamhället reagerade genom att hjälpa alla som drabbats, man samlade in mat och kläder, gav plats för folk i sina hem.
– Människor i Israel hade svårt att sätta ord på sina känslor, det var ett vakuum då, allt kom så nära. Människor var aktiva och hjälpsamma, men att prata på ett djupare sätt var svårt. Jonatan hade en nära vän, Aviv, som mördades vid gränsen mot Gaza, och jag kom tillbaka till ett chockat Israel och Jonatan och jag träffades på ett café i Tel Aviv, och Jonatan sa på en gång (Sandra härmar Jonatans göteborgska): "Ska vi inte starta en pod-cast?" För mig var det främmande, som konstkurator brukar jag sätta konstnärer i centrum, inte min egen röst – men whatever it takes.
Jonatan Macznik:
– Sandra och jag kände inte varandra särskilt väl före den 7 oktober. Men vi hade träffats och i all tragik, allt kaos, fanns ju ett tomrum i det svenska samtalet som behövde fyllas ut. Många hemföll till en hejarklacksdebatt i Sverige, och jag kände ett behov av att låta folk här, som faktiskt gör skillnad varje dag, komma till tals. De finns men hörs sällan i mediebruset. Jag ville göra en podd med Sandra som ju känner alla dessa drivande individer och organisationer.
Det är framför allt Sandra Weil som hittar personerna. Några har hon följt under flera år. Som Rula Daood från Standing Together, den största arabisk-israeliska och judisk-israeliska gräsrotsrörelsen som arbetar för israelisk-palestinsk fred. Andra, som Leah Shakdiel, har hon upptäckt av en slump.
– Jag såg henne tala på en fredsdemonstration, hon var klädd som en djupt religiös judisk kvinna med täckt hår, och bar två flaggor, en israelisk och en palestinsk. Sådana kontraster, som utmanar föreställningar om religionens roll i konflikten, vill jag att fler svenskar ska få höra om.
Weil och Macznik säger att det är komplexiteten i det israeliska samhället de vill göra synlig.
– Det man oftast ser och hör, säger Jonatan Macznik, är ju Netanyahu och högerregeringen, men även om man är extrem Palestinavän eller extrem Israelvän är ju frågan: Vad vill man ha ut? Vad är möjligt? Att bara följa narrativen som följer med åsikten att en sida har fel och en rätt leder ju bara längre bort. För mig är det tydligt: jag befinner mig vardagligt och geografiskt på den israeliska sidan, och om strategin från omvärlden och Sverige är att bojkotta israeler, israeliska fredsorganisationer och universitet, där det finns en fri debatt och ett civilsamhälle och kulturliv, då motarbetas och drabbas också grogrunden för de krafter som strävar efter förändring. Och då riskerar man i längden att kväva både minoriteter och demokratin.
– Vi är inte naiva, säger Sandra Weil, men vi ser inget alternativ. Vad ska mer krig leda till? Många som lyssnar på vår podd, från höger till vänster, säger att det här, det vi gör, är det enda som ger hopp. För många är rädda och upplever ett tomrum, och vågar inte tala. Och man måste säga fred för att skapa fred, hela tiden. Det är idiotiskt att tro att man skulle kunna vinna ett krig, det är vad rösterna i vår podd säger, att krig aldrig ger säkerhet, inget av folken kommer att försvinna härifrån.
Och inom kulturen ökar nu samarbeten mellan palestinska israeler och judar.
– Raketerna har ju fallit överallt i hela landet, alla har varit i samma båt. Palestinska israeler har också familj i Gaza. Vi har rädslan och smärtan gemensamt alla på sitt sätt och vi som är här förstår ju att vi måste leva tillsammans, säger Weil.
Hur förbereder ni avsnitten?
– Jag gör väldigt mycket research, men Jonatan är mycket snabbare, han tillhör en annan generation. Men framför allt är det tryggt att Jonatan är människorättsjurist, för jag är nog mer engagerad emotionellt.
Jonatan Macznik berättar att när han kom till Israel första gången för sju, åtta år sedan upplevde han att många inte ville prata politik.
– Det förändrades under den juridiska kuppen, revolutionen, vad man nu vill kalla den. Då blev många politiskt medvetna, och plötsligt såg man demonstrationer också mot ockupationen. När kriget startade fortsatte demonstrationskulturen att leva vidare, för att få hem gisslan. Så samhället har blivit mer politiserat, och det är nog en förutsättning för förändring.
Jonatan Macznik växte upp i en judisk familj i Göteborg, integrerad i det svenska samhället. Farmor och farfar var Förintelseöverlevare. Tidigt blev han intresserad av mänskliga rättigheter och som 14-åring startade han en Amnestygrupp. I Lund läste han juridik och mänskliga rättigheter och gjorde praktik på ambassaden i Tel Aviv.
– Och träffade min kille här.
– Du träffade ju mig också, säger Sandra Weil.
– Ja, det gjorde jag.
Sandra Weil har bott i Israel i 30 år. Som barn gick hon i judiska skolan i Stockholm.
– Jag lärde mig hur fantastiskt Israel var. På pappas sida kom farmor och farfar som flyktingar till Sverige 1938 med en dröm om att ta sig vidare till Palestina. Farmors syster kom direkt hit till Israel. Farmor besökte henne ofta och älskade att vara här men flyttade aldrig hit, så man kan säga att jag fullföljde hennes dröm. Jag har alltid tagit fram andra röster, jag träffade israeliska palestinska studenter på en konstskola i Tel Aviv, som säger det här är den plats vi känner oss mest hemma på i världen. Inte i den byn de kommer ifrån, utan där konsten gör att man känner sig hemma, säger Sandra Weil.
Podden gör de ideellt. Jonatan Macznik fick inspelningsutrustningen av sin partner som födelsedagspresent och Familjen Robert Weils Stiftelse betalar klippningen.
– Den här podden är en livlina för mig, säger Sandra Weil, jag tvivlade mycket på mänskligheten efter 7 oktober. Att få träffa dessa röster för fred har varit den bästa terapin.
***
Läs även: I huvudet på en skolskjutare
En dryg vecka efter Donald Trumps utspel om att USA skulle ”ta över Gazaremsan” och tvångsförflytta två miljoner palestinier till grannländerna, direktsände Shalompodden från konsthallen Magasin III i Jaffa. Utställningen Looking Back at the Future pågick där. Den blickar tillbaka på fyra ”tidigare framtider”, konstverk av judiska och palestinska israeler om föreställningar om kommande dagar. Syftet med retrospektionen, påpekar curatorn av utställningen, är inte att grotta ner sig i det förflutna. Bara att vidga horisonten. ”Öppna en dörr till en tidigare föreställd framtid.”
Att lyfta fram röster som inte annars hörs i Sverige, från en israelisk och palestinsk vardag som verkar för en fredligare framtid, är syftet med Shalompodden, som görs av Sandra Weil och Jonatan Macznik. Vanligtvis spelar de in hemma vid Weils köksbord i Tel Aviv. Men den 14 februari sände de live inför publik. Sandra Weil presenterade samtalsgästen, Eran Nissan, israelisk före detta soldat i en specialstyrka, som efter avslutad militärtjänst började arbeta för en lösning på Israel-Palestinakonflikten, som fredsaktivist. Nissan uppmärksammades den 1 oktober 2024, när Iran fyrade av 180 ballistiska missiler mot Israel, och Tel Aviv-bor och resten av landets befolkning barrikaderade sig i skyddsrum, och febrilt sökte information om vad som hänt släktingar, vänner och grannar. Strax innan sköt terrorister ner judar och palestinska israeler på en spårvagn i Jaffa. På plats för att hjälpa skadade och skjutna, och rädda liv, var Eran Nissan.
Weil ställde Nissans insats mot en annan reaktion på terrorattacken, den från ytterhögerpolitikern Itamar Ben Gvir, då minister för rikets säkerhet, som rusade till platsen, inte för att rädda människor, utan för att utnyttja ögonblicket för att vända folk emot varandra.
”Du, Eran Nissan, reagerade på det här”, sa Weil. ”Och du ifrågasatte det polariserade narrativet i medierna, så min fråga till dig är: hur ser din alternativa väg ut?”
”Ett stort problem”, svarade Nissan, ”är att samtalen om Israel och Palestina sällan förs mellan israeler och palestinier. I synnerhet inte mellan unga israeler och palestinier. Men det finns gott om israeler och palestinier som inte bara är villiga att tala med varandra utan även med andra. Med en större publik skulle vi kunna skriva om historien, och berätta en annan.”
Händelsen i Jaffa i oktober förmedlade alltså två bilder av Israel: den ofta rapporterade om polariseringen. Och den mindre nämnda om solidaritet. När Sandra Weil och Jonatan Macznik via en länk samtalar med Fokus säger de att syftet med Shalompodden är att lyfta fram röster från det Israel som inte söker polarisering och hat.
Sandra Weil berättar hur det började:
– Några dagar efter den 7 oktober lämnade jag med min familj ett traumatiserat Israel och stannade i Sverige i två månader. Jonatan var kvar. Det israeliska civilsamhället reagerade genom att hjälpa alla som drabbats, man samlade in mat och kläder, gav plats för folk i sina hem.
– Människor i Israel hade svårt att sätta ord på sina känslor, det var ett vakuum då, allt kom så nära. Människor var aktiva och hjälpsamma, men att prata på ett djupare sätt var svårt. Jonatan hade en nära vän, Aviv, som mördades vid gränsen mot Gaza, och jag kom tillbaka till ett chockat Israel och Jonatan och jag träffades på ett café i Tel Aviv, och Jonatan sa på en gång (Sandra härmar Jonatans göteborgska): ”Ska vi inte starta en pod-cast?” För mig var det främmande, som konstkurator brukar jag sätta konstnärer i centrum, inte min egen röst – men whatever it takes.
Jonatan Macznik:
– Sandra och jag kände inte varandra särskilt väl före den 7 oktober. Men vi hade träffats och i all tragik, allt kaos, fanns ju ett tomrum i det svenska samtalet som behövde fyllas ut. Många hemföll till en hejarklacksdebatt i Sverige, och jag kände ett behov av att låta folk här, som faktiskt gör skillnad varje dag, komma till tals. De finns men hörs sällan i mediebruset. Jag ville göra en podd med Sandra som ju känner alla dessa drivande individer och organisationer.
Det är framför allt Sandra Weil som hittar personerna. Några har hon följt under flera år. Som Rula Daood från Standing Together, den största arabisk-israeliska och judisk-israeliska gräsrotsrörelsen som arbetar för israelisk-palestinsk fred. Andra, som Leah Shakdiel, har hon upptäckt av en slump.
– Jag såg henne tala på en fredsdemonstration, hon var klädd som en djupt religiös judisk kvinna med täckt hår, och bar två flaggor, en israelisk och en palestinsk. Sådana kontraster, som utmanar föreställningar om religionens roll i konflikten, vill jag att fler svenskar ska få höra om.
Weil och Macznik säger att det är komplexiteten i det israeliska samhället de vill göra synlig.
– Det man oftast ser och hör, säger Jonatan Macznik, är ju Netanyahu och högerregeringen, men även om man är extrem Palestinavän eller extrem Israelvän är ju frågan: Vad vill man ha ut? Vad är möjligt? Att bara följa narrativen som följer med åsikten att en sida har fel och en rätt leder ju bara längre bort. För mig är det tydligt: jag befinner mig vardagligt och geografiskt på den israeliska sidan, och om strategin från omvärlden och Sverige är att bojkotta israeler, israeliska fredsorganisationer och universitet, där det finns en fri debatt och ett civilsamhälle och kulturliv, då motarbetas och drabbas också grogrunden för de krafter som strävar efter förändring. Och då riskerar man i längden att kväva både minoriteter och demokratin.
– Vi är inte naiva, säger Sandra Weil, men vi ser inget alternativ. Vad ska mer krig leda till? Många som lyssnar på vår podd, från höger till vänster, säger att det här, det vi gör, är det enda som ger hopp. För många är rädda och upplever ett tomrum, och vågar inte tala. Och man måste säga fred för att skapa fred, hela tiden. Det är idiotiskt att tro att man skulle kunna vinna ett krig, det är vad rösterna i vår podd säger, att krig aldrig ger säkerhet, inget av folken kommer att försvinna härifrån.
Och inom kulturen ökar nu samarbeten mellan palestinska israeler och judar.
– Raketerna har ju fallit överallt i hela landet, alla har varit i samma båt. Palestinska israeler har också familj i Gaza. Vi har rädslan och smärtan gemensamt alla på sitt sätt och vi som är här förstår ju att vi måste leva tillsammans, säger Weil.
Hur förbereder ni avsnitten?
– Jag gör väldigt mycket research, men Jonatan är mycket snabbare, han tillhör en annan generation. Men framför allt är det tryggt att Jonatan är människorättsjurist, för jag är nog mer engagerad emotionellt.
Jonatan Macznik berättar att när han kom till Israel första gången för sju, åtta år sedan upplevde han att många inte ville prata politik.
– Det förändrades under den juridiska kuppen, revolutionen, vad man nu vill kalla den. Då blev många politiskt medvetna, och plötsligt såg man demonstrationer också mot ockupationen. När kriget startade fortsatte demonstrationskulturen att leva vidare, för att få hem gisslan. Så samhället har blivit mer politiserat, och det är nog en förutsättning för förändring.
Jonatan Macznik växte upp i en judisk familj i Göteborg, integrerad i det svenska samhället. Farmor och farfar var Förintelseöverlevare. Tidigt blev han intresserad av mänskliga rättigheter och som 14-åring startade han en Amnestygrupp. I Lund läste han juridik och mänskliga rättigheter och gjorde praktik på ambassaden i Tel Aviv.
– Och träffade min kille här.
– Du träffade ju mig också, säger Sandra Weil.
– Ja, det gjorde jag.
Sandra Weil har bott i Israel i 30 år. Som barn gick hon i judiska skolan i Stockholm.
– Jag lärde mig hur fantastiskt Israel var. På pappas sida kom farmor och farfar som flyktingar till Sverige 1938 med en dröm om att ta sig vidare till Palestina. Farmors syster kom direkt hit till Israel. Farmor besökte henne ofta och älskade att vara här men flyttade aldrig hit, så man kan säga att jag fullföljde hennes dröm. Jag har alltid tagit fram andra röster, jag träffade israeliska palestinska studenter på en konstskola i Tel Aviv, som säger det här är den plats vi känner oss mest hemma på i världen. Inte i den byn de kommer ifrån, utan där konsten gör att man känner sig hemma, säger Sandra Weil.
Podden gör de ideellt. Jonatan Macznik fick inspelningsutrustningen av sin partner som födelsedagspresent och Familjen Robert Weils Stiftelse betalar klippningen.
– Den här podden är en livlina för mig, säger Sandra Weil, jag tvivlade mycket på mänskligheten efter 7 oktober. Att få träffa dessa röster för fred har varit den bästa terapin.
***
Läs även: I huvudet på en skolskjutare
