Den latinamerikanska kampen mot kvinnomord – i pandemins skugga
Höstens protestvågor mot växande klyftor i Latinamerika följdes upp av demonstrationer på kvinnodagen den 8 mars. Antalet kvinnor som deltog i Chile, Mexiko och Argentina beräknades vara det största någonsin. I fokus stod främst våldet, särskilt »feminicidios« – mord där motivet är förövarens kvinnohat. I Mexiko har 15 000 kvinnor mördats under de senaste fem åren. I Argentina registrerades 63 nya dödsfall i början av året. I Chile riktades protesterna främst mot de sexuella övergrepp som kvinnliga demonstranter utsattes för av militären under höstens våldsamma upplopp. Där uppstod också »A rapist in your path« (Un violador en tu camino), en feministisk kampsång skapad av det chilenska kollektivet Las Tesis i november 2019, efter höstens våldsamma protester. Kampsången, vars rader benämner »feminicidios« som statligt våld så länge brotten ökar och förövarna går fria, blev viral och framfördes i huvudstäder runt om i världen, även i Stockholm.
Begreppet femicide myntades 1976 av teoretikern Diana Russel, men omformulerades av antropologen Marcela Lagarde till »feminicide« för att betona mordens misogyna karaktär. Mexiko var 2012 det första landet att införa en lag specifikt mot mord med kvinnohat som motiv. Trots sträng lagstiftning fortsätter de könsrelaterade morden att öka i Latinamerika. Morden har beskrivits som en epidemi och blev en världsnyhet i samband med de kraftiga protesterna från kvinnorörelsen i början av året. Protesterna riskerar nu att hamna i skymundan av pandemikrisen.
Men dessa våldsamma fenomen når oss också genom litteraturen. Flera av Latinamerikas stora författare har skrivit om kvinnovåldets offer i sina verk. »Bockfesten« av Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa och »2666« av Roberto Bolaño är några internationellt prisade romaner som baseras på sådana verkliga händelser. De kvinnliga spanskspråkiga författarna som tar sig an temat är ännu relativt okända i vår del av världen. Till dessa hör bland andra en yngre generation argentinska författare, som Selva Almada, Pola Oloixarac, Dolores Reyes och Mariana Enriquez. För närvarande finns bara Enriquez novellsamling »Det vi förlorade i elden« översatt till svenska. Genomgående för hennes noveller är olika typer av försvinnanden, som historiskt kan härledas till landets militärdiktatur på 70-talet då tusentals unga människor fördes bort och avrättades i hemlighet. I novellerna är försvinnandena förlagda till en vardag bebodd av samhällets bortglömda och frånstötande individer, inte sällan med skräck och satir som återkommande element. Övernaturliga inslag från den latinamerikanska traditionen flätas samman med polisgenrens samhällskritiska realism och mysterier. Det är främst titelnovellen, den sista i samlingen, som berör kvinnomord. En mor och hennes dotter engagerar sig i en hemlig kvinnorörelse i Buenos Aires. Över hela landet bränner nämligen män sina flickvänner, fruar och älskarinnor till döds utan att samhället reagerar. Nyhetsrapporteringen är bristfällig då experterna anser att kvinnovåld smittar och kan inspirera till nya dåd. Det blir upptakten till en radikalisering bland stadens kvinnor. De börjar sätta eld på sig själva, på det sätt som de döda offren enligt förövarna påstås ha gjort. Inför pressens kameror utropar de en ny form av skönhet, där fler brännskador ska visa på verklighetens rätta ansikte. Pressen och polisen reagerar dock inte nämnvärt förrän de förstår att det är kvinnorna som bränner sig själva, och inte deras män som ligger bakom händelserna. Det leder till att kvinnorna inte längre får röra sig ensamma på stadens gator, aktivister fängslas och hemliga kvinnosjukhus stängs ner. Samtidigt börjar en ny sorts kvinna dyka upp på Buenos Aires gator. Hon som överlevt kvinnobränningarna och med sitt vanställda ansikte vittnar om en ny tid av ärlighet och jämställdhet.
Skräckelementen är eleganta och kusliga på samma gång, särskilt i sin beskrivning av det groteska: »huvudet och halsen såg ut som en brun mask täckt av spindelväv. I nacken hade hon en tofs med långt hår […) det var den enda del av hennes huvud dit elden inte nått«. Kvinnobränningarna symboliserar ett estetiskt och politiskt uppvaknande, en väg ut ur ett kvinnoideal som inte leder någon vart. Samtidigt vittnar novellens titel om en förlust. Om en kvinnlighet som måste offras då den understryker brottens motiv.
Den mexikansk-amerikanska författaren Jennifer Clements skildrar en liknande företeelse i sin uppmärksammade roman »En bön för de stulna« (2014), som är baserad på en verklighet där flickor ute på den mexikanska landsbygden tvingas klä ut sig till pojkar för att inte kidnappas och säljas av drogkarteller. Intressant i sammanhanget blir då föregångaren Silvina Ocampo, vars novell »Farliga utstyrslar« (1970) bejakar en kvinnlighet som exponeras friskt och glödande, med alla faror det innebär. Novellen var den första av Ocampos verk som översattes till svenska, men följdes nyligen upp av ett större urval med titeln »Irenes självbiografi & andra noveller« (2019). Ocampo tillhör den argentinska litteraturens stora namn, främst känd för sina noveller, och utgör en grundgestalt för en yngre generationen av latinamerikanska författare. Enriquez skrev nyligen en biografi om henne och följer hennes spår av uppror och övernaturliga förmågor hos sina kvinnliga karaktärer.
»Farliga utstyrslar« av Ocampo är som många av Enriquez noveller berättad som ur en medbrottslings perspektiv. Berättarjaget är en anständig och lojal sömmerska som går med på att sy vågade klänningar åt en kokett rikemansdotter vid namn Artemia. Sömmerskan syr så händerna blöder för att hinna i kapp dennas fantasier, nattliga utgångar och extravaganser. Men klänningarna blir mer och mer djupa i sina urringningar, åtsittande och genomskinliga. Samtidigt står det dagligen i tidningen om kvinnor som våldtas och mördas runt om i världen. Underligt nog bär alla dessa kvinnor samma vågade klänningar som Artemia själv, men varje morgon sitter hon vid köksbordet och läser tidningen, helskinnad från nattens faror. Hon reagerar oväntat med att bli rasande över att inte ha fått vara den som fallit offer för våldet. Som om brottet skulle vara kronan på verket, bekräfta föregående natts unika skapelse. Artemia ser sig tvungen att rusta upp, likt en konstens visionär eller mytens jaktgudinna som hennes namn antyder. Bara att vara klädd i fel kläder vid fel tidpunkt kan göra henne till pionjär.
Liksom i novellen »Det vi förlorade i elden« uppstår en fetisch runt brottet, runt det förbjudna och estetiskt dekadenta. Det övernaturliga framgår under ett flätverk av realism taget från tidningssidorna så som våldet, offrens identiska klänningar och kvinnobränningarna. Men novellernas övernaturliga inslag ter sig som en fiktionens konfrontation. Det är verklighetens tafatthet som står blek i jämförelse. Artemia och kvinnobränningarnas överlevare finner sin individualitet och handlingskraft just genom sina reducerade kroppar. Att dö en ond bråd död är inget hinder, utan en sanning som får kvinnorna att ta steget ut i det okända. Det är först när Artemia backar, när hon går med på att följa sömmerskans råd och klä ut sig till ungkarl som olyckan är framme. »Ett laglöst ungdomsgäng hade våldtagit Artemia klockan tre på morgonen i en gränd och sedan knivhuggit henne för att ha försökt föra dem bakom ljuset.«
Trots det ödesmättade förloppet i novellerna gör de anspråk på att vilja ta brottet i besittning, låta det nagla fast revolten som ett manifest, och föreviga och visa upp kvinnokropparnas förvandling. Artemias reaktion på nyheterna som exkluderande och som plagiat är absurd, men träffande. Skulden ska inte förflyttas utan återerövras med kroppens fortsatta förvandlingar. De kvinnliga karaktärerna i novellerna är både oberäkneliga och komplexa. De är inte alltid enade i sina positioner men bildar ändå allianser i historiens marginaler och driver berättelsen framåt med sina visioner och oböjliga lidelser. Förtjusningen gror i symbios med det obehagliga, och novellerna blir till livliga mardrömmar som utmanar verkligheten i vad som tycks vara en blixtrande återuppståndelse vid berättelsens rand, där kvinnorna träder fram och konfronterar våldet i full mundering.
***
FAKTA: Argentinsk feminicidi0s
Dolores Reyes (född 1978):
Författarens senaste roman, »Cometierra« (2019) är den senaste som getts ut på temat »feminicidios« i Argentina. Utkommer i höst på engelska under titeln »Earth-eater«.
Silvina Ocampo (1903–1993):
»Farliga utstyrslar« publicerades på svenska i den litterära tidskriften Karavans klassikernummer 3–4/2017 (översättning Annakarin Thorburn).
Ett större urval finns i »Irenes självbiografi och andra noveller« (översättning Siri Hultén) på bokförlaget Komet 2019.
Mariana Enriquez (född 1973):
Har skrivit biografin »La hermana menor« om Silvina Ocampos liv. Hennes novellsamling »Det vi förlorade i elden« utkom 2015 i Argentina och blev översatt till flera språk. Bland andra Patti Smith rekommenderade boken som lästips. Utgiven på svenska av Norstedts 2017 (översättning Hanna Axén).
