Den mobbade lillasystern

Jane Eyres liv som guvernant slutar lyckligt. Den bryske Mr Rochester ser bortom hennes enkla yttre och in i hennes passionerade hjärta och de räddar varandra från ensamheten. Boken av Charlotte Brontë blev en omedelbar succé 1847.

Vid exakt samma tidpunkt släppte hennes syster Anne Brontë romanen »Agnes Grey«. I den beskrivs i stället guvernantens krävande vardag och låga status i ett klassamhälle som glömmer bort den mänskliga godheten i jakt på pengar. Inte alls lika romantiskt förstås och den rönte heller inte lika stor framgång.

Systern Emily Brontë hade desto större lycka med »Svindlande höjder« från samma år. Heathcliff fullkomligt personifierar den sexiga, otämjda maskuliniteten som vrålar av känslor och temperament. Han och Catherine får aldrig varandra, vilket bidrar till hans sexuella kapital och läsarens oändliga fantasimöjlighet.

I sin andra bok »Främlingen på Wildfell Hall« skriver Anne Brontë hur livet skulle kunna se ut om man faktiskt gifte sig med en sådan mörk, komplicerad och känslostyrd hjälte som hennes systrar verkade älska. Det är ingen vacker bild hon målar upp: han må vara lockande som sexobjekt men blir en krävande och kontrollerande make, något som hennes hjältinna Helen Graham bittert får erfara.

Anne Brontë omfamnade inte romantikens ideal utan försökte beskriva verkligheten som hon såg den. Hon är den minst kända av de tre skrivande systrarna men i hennes böcker vilar minst lika mycket talang. Fattigdomen i hembyn Haworth var påtaglig och Anne hade egna erfarenheter som guvernant i en tid då yrket var att likställa med en underbetald au-pair.

»Främlingen på Wildfell Hall« kallades »grym« och »brutal« av kritikerna. I för-ordet till andra-upplagan skriver hon därför som svar på tal att det är en författares plikt att berätta obehagliga sanningar. Som dotter till en präst var Anne skolad i att tänka på sina medmänniskor. Det var givetvis även hennes systrar men hon är den enda av de tre som lät det skina igenom i livsstil och författande.

Precis som sina systrar fick hon höra att det inte var en kvinnas uppgift att skriva om verklig-heten (för vad visste kvinnor om den?).

Precis som sina systrar, i synnerhet den bossiga Charlotte, motsatte sig Anne våldsamt detta påstående. Men med en betydelsefull skillnad. Charlotte och Emily hade en utan tvekan en feministisk attityd till skrivandet och vägrade bli recenserade utifrån sitt kön. Detta var i en tid då en »kvinnlig författare« var en motsägelse i sig och de första upplagorna av böckerna gavs därför ut under manliga pseudonymer. När sanningen kom fram fick den hetlevrade Charlotte flera gånger övertalas till att inte skicka hatbrev till manliga kritiker som raljerade över hennes »kvinnliga stil«.

Anne lät i stället sin feminism skina igenom på boksidorna när hon lät sin hjältinna Helen Graham göra något som var helt otänkbart för sin tid: Lämna sin våldsamma, alkoholiserade make trots det sociala stigma och den ekonomiska förödelse ett sådant beslut innebar. Att kalla det revolutionerande är en underdrift.

Charlottes och Emilys enorma fascination för de lynniga männen med bestialiska drag pareras av Annes lika stora avsky för just den typen av män. Charlotte och Emily beskriver dem som djuriskt maskulina, Anne beskriver dem som misshandlande och manipulativa. Kanske hade det med brodern Branwell att göra? Som enda sonen var det hans ansvar att säkra familjens trygghet inför den dagen fadern skulle dö. Kvinnor kunde knappast tjäna några större summor och pappa Patrick Brontë var orolig. En prästlön var inte direkt enorm.

Det borde inte varit något problem för Branwell att skaka fram en anställning. Han var snygg med bångstyrigt, rött hår. Han var charmig, vältalig och hade aldrig svårt att få tjejer. Han hade också talang för både poesi och måleri. Men pressen och hans brist på disciplin gjorde det svårt för honom. Drömmen om ett bohemiskt konstnärsliv i kombination med en otålighet och ett hett temperament gjorde att han hamnade i slagsmål och ständigt fick sparken från de jobb han lyckades charma sig till. Det hela drev honom in i en djup alkoholism som alla i familjen påverkades av. Oftast var det Anne eller Emily som fick sitta vid hans säng med en balja när brodern började nyktra till efter den senaste alkoholförgiftningen. Pappa Patrick fick stå för notan och försöka hålla skuldindrivarna borta.

Syskonen Brontë växte upp i lilla Haworth i Yorkshire och lämnade byn bara i omgångar för att gå i skola och för att ta jobb som lärare och guvernanter. Men ingen av syskonen klarade av att stå på egen hand en längre tid, alla återvände förr eller senare.

Den enda som lyckades stanna på en arbetsplats en längre tid var Anne som av ren pliktkänsla jobbade fem år som guvernant på godset Thorp Green Hall. Helt klart är det godset, invånarna och Annes egna erfarenheter där som berättas i »Agnes Grey«.

Från prästgården i Haworth hade syskonen utsikt över kyrkogården på ena sidan och de utsträckta, vindpinade och obebyggda hedarna på andra. Det är en vacker plats och ser man den i dag tycks det väldigt typiskt att syskonen Brontë växte upp med döden så nära inpå, som en daglig påminnelse om livets skörhet. Två syskon dog tidigt, de förlorade också sin mamma.

Det är därför inte så konstigt att syskonen tydde sig till varandra. De skapade hemliga världar tillsammans och spelade olika roller. De gjorde egna tidningar och magasin, satte upp pjäser men bara för varandra. När Branwell tidigt började dricka drabbade det alla.

I »Främlingen på Wildfell Hall« beskriver Anne Brontë hur Arthur Huntingdon sjunker djupare och djupare i sitt beroende. Det är än i dag en smärtsamt trovärdig skildring av hur sjukdomen alkoholism kan ta över en person och de omkring den drabbade. Branwell dog endast 31 år gammal. Nio månader senare, den 19 december 1848, dog Emily. Hon blev 30 år. Den 28 maj följande år dog Anne i sviterna av tuberkulos. Hon blev 29. Den överlevande Charlotte var den enda av systrarna Brontë som verkligen fick smaka på berömmelsen och framgångarna som kom stort efter syskonens död.

Och som hon gillade smaken! Hon älskade att åka till London och umgås med publicistfolk. Frågor om hennes systrars talanger var hon inte lika förtjust i även om hon ändå tycks ha beundrat Emilys dikter

Om det var avundsjuka eller megalomani som gjorde det får vi aldrig veta men Charlotte verkar ha gjort allt för att förminska sina systrars talanger, i synnerhet Annes. Till exempel skrev hon i förordet till den postuma utgivningen av »Främlingen på Wildfell Hall«, att boken »inte direkt förtjänar att bevaras.« Hela förordet är en besviken redogörelse för systerns mediokra verk. Ämnet och temat är »ett misstag« som mest avslöjar »smaken och tankarna hos en blygsam, retirerande och oerfaren skribent.«

Vad handlar detta om? Är det syskonavundsjuka? Det finns en annan teori, den om att Charlotte inte kunde se Anne för den hon var: en sansad och klarsynt kvinna som levde och skrev med en rakryggad ärlighet.

Bilden av henne framträder som plikttrogen, snäll och lojal. Kanske var det egenskaper som den mer muttrande och snarstuckna Charlotte misstog för »blygsam och retirerande«? Var det Annes realistiska skildringar snarare än fantasifullt romantiserande som Charlotte såg som tecken på »oerfaren skribent«?

Anne hade också ett visst politiskt anförande i sina böcker. Hon beskriver klasskillnader och hur överklassbarnen växer upp utan relevanta kunskaper om vare sig samhället eller hur man beter sig mot andra. Barnen glöms bort när föräldrarna är upptagna med sin statusjakt och sina egna känslor.

I »Agnes Grey« finns inga falska föreställningar om att guvernanten kan förändra någonting hos de barn som växer upp i ett hem som kretsar kring monetära värden. Anne ville föra talan för de 25 000 kvinnor som befann sig i guvernantyrket i 1840-talets Storbritannien. »Agnes Grey« är en roman som dryper av vrede och förtvivlan. Över sidorna i boken pulserar frågan »hur förblir man god i en värld där människor är onda?«

Kanske ställde sig Charlotte och Emily samma fråga men nådde olika svar? Deras hjältinnor möter- motgång och besvikelser med dubbel vrede och totalidiotisk stolthet. Annes svar är att det ska bemötas med godhet men framför allt respekt. Systrarnas verk tillhör de vackraste som finns i litteraturvärlden.

I år är det 170 år sedan de gavs ut för första gången. Charlotte och Emily gav världen två geniala berättelser, detta ska inte förminskas. Men Anne lyckades med något ännu mer beundransvärt: hon skrev feministiska, realistiska verk som var långt före sin tid. Detta samtidigt som hon levde med godhet och omsorg för andra – en kanske ännu större bedrift.