Den moderna arkitekturen har aldrig passat in i människornas verklighet
Bauhaus och den moderna arkitekturens förnuftiga ideal har aldrig gjort sig bra i verkligheten och redan från början har människan vantrivts med dem. Den nya vurmen för den klassiska stilen är en flykt från den flyktiga tid vi lever i.
Bild: Wikimedia Commons
Vem vill stå emot det praktiska förnuftet? Ett hus är för det mesta rektangulärt, det har ett tak, i Norden ofta ett spetsigt, i södern ofta ett platt, och det är symmetriskt anlagt.
Så har det varit för det mesta. I början av 1900-talet uppträdde dock några arkitekter och konstnärer i mellersta Tyskland som upphöjde det självklara till någonting fundamentalt. Än i dag gäller ”Bauhaus“ eller det extremt ”sakliga“ som grundform inom arkitekturen: rektangulära linjer, enkla material, stora fönster och få färger (för det mesta vitt) samt avsaknaden av gesims, ramar eller listverk ska stå för framtid och förnuft. Dessutom är denna ”modernitet“ också en ekonomisk kategori, Bauhaus och industrialisering går väl ihop, stilen tillåter massproduktion och modularitet, den främjar användningen av billiga material, den skyr inte våldsamma ingrepp i omgivningen. Bauhaus uppfattas därför ofta inte längre uppfattas som en stil bland andra stilar, utan som själva saken: modern arkitektur och Bauhaus har nästan blivit synonymer.
Det obehag Bauhaus och dess förment människofientliga stil väcker har funnits där från början. En ”hemlöshetens arkitektur“, tyckte redan kritiken under 1920-talet, utan själ och värme. På sistone har detta motstånd antagit mera systematiska former, i många länder. I Sverige finns “Arkitektupproret” och denna organisations kampanjer mot “fyrkantiga lådor”. I Tyskland förklarade det högerpopulistiska partiet Afd (Alternative für Deutschland) det nya byggandet för en ”villoväg till moderniteten“. I delstaten Thüringen, där Bauhaus grundades år 1919, försökte partiet att tvinga fram ett parlamentsbeslut till förmån av en ”kritisk värdering“ av hela rörelsen. I USA annonserade presidenten Donald Trump i slutet av januari att alla nya federala byggnader skulle byggas i en ”traditionell och klassicistisk“ stil. Över huvud taget är det mestadels klassicismen som rekommenderas som botemedel mot det estetiska eländet som modernismen påstås vara.
En byggstil är dock inte bara ett uttryck för en smak eller en betalningsförmåga, eller en historisk orientering. I byggstilen reflekterar ett samhälle sig själv, den är en form av politisk representation, den är inte bara ett ”uttryck“ utan också en grund – byggnader skapar ett samhälle i samma mån som de symboliserar ett samhälle. Arkitekturen, skriver den tyske juristen Daniel Damler i en bok med titeln Bauhaus Laws: The Modernist Revolution and Legal Thought (Cambridge 2019) är en civilisationens ”materiella inventarium”. Den ska skapa ett samhällets konsenus och kan inte kan annt vis åstadkommas. Det gäller inte bara för modernismen, utan också för arkitekturen från förflutna tider. Tänk bara på klassicismen som numera rekommenderas från alla håll. Den levereras i två varianter, den grekiska och den romerska. När Donald Trump vill bygga ”klassicistiskt”, tänker han inte på ”agoran“, marknadsplatsen, utan på den imperialistiska stilen, som Napoleon använde för att sprida revolutionens – och den franska härlighetens sinnebilder – till hela Europa.
Visserligen propagerade Bauhaus det klara, enkla och funktionella. Men idealen hävdar sig dåligt i verkligheten. För att se hur det i praktiken ser ut, räcker det att ta en promenad i kvarteren runt de sju ”mästerhusen“, som byggdes i staden Dessau under mitten av 20-talet. Där står ett större antal hus byggda av mindre kända arkitekter från Bauhaus, och visserligen bevakas också de som kulturminne. Ändå har vanliga människors intressen tagit fäste i den förment ideala funktionalismen: extrarännor leder vattnet från de platta taken, gardiner skyddar mot blickarna utifrån, ingångsdörrarna fick skärmtak och små bubbliga fönster som dekorerades med blommor i krukor. Redan i rörelsens hemort kan man betrakta, hur funktionalismen blir ett enda stort ornament: genom att inte fungera.
Allt från början, alltså i stort sett från 1700-talet, stod klassicismen visserligen för en strävan efter harmoni, stabilitet och varaktighet. Men strävan uppenbarade också, redan för att de bara var en strävan, att idealens förverkligande låg långt i fjärran. Klassicismen var alltid ett försök att avvärja förändringar, att försvara sig mot en tid (och en framtid) där allt fast och beständigt förflyktigas. Av denna anledning var klassicismen aldrig stabil, utan bara början till en eklekticism, där olika härmningar av olika historiska stilar i snabb takt följde efter varandra: nygotik, nybarock, nyrenässans och så hela Strandvägens bebyggelse. Varje försök att bestämma sig för en byggnadsstil som återigen kan bli en övergripande, allmän form tycks hamna i en återvändsgränd.
Men vad gör man då? Att gå tillbaka till det elementära, så som Bauhaus en gång gjorde, var kanske en bra impuls, även om ledaren Walter Gropius och hans följeslagare genast förstörde den påstådda enkelheten genom att förhöja den till ett ideal. Ett bra och vackert hus kommer, i sin form och i sina mått, alltid byggas i analogi till den mänskliga kroppen – och ju mindre påfallande denna analogi är, desto bättre blir arkitekturen. Ytterdörren till exempel är för huset, vad munnen är i ansiktet: inte bara en öppning för maten, utan ett levande redskap för att tala, sjunga och kyssa. En dörr ska skilja mellan ute och inne, den ska hålla vädret borta och beteckna en egendomens gräns. Men den ska också vara välkommande, för ägarna liksom för besökarna. Och så kunde man fortsätta, och om man då också skulle komma ihåg att en byggnad ska vara en god granne och ett trevligt sällskap – då hade man kanske hittat en form för att leva i.
***
Läs även: Gör Amerika vackert igen!
Vem vill stå emot det praktiska förnuftet? Ett hus är för det mesta rektangulärt, det har ett tak, i Norden ofta ett spetsigt, i södern ofta ett platt, och det är symmetriskt anlagt.
Så har det varit för det mesta. I början av 1900-talet uppträdde dock några arkitekter och konstnärer i mellersta Tyskland som upphöjde det självklara till någonting fundamentalt. Än i dag gäller ”Bauhaus“ eller det extremt ”sakliga“ som grundform inom arkitekturen: rektangulära linjer, enkla material, stora fönster och få färger (för det mesta vitt) samt avsaknaden av gesims, ramar eller listverk ska stå för framtid och förnuft. Dessutom är denna ”modernitet“ också en ekonomisk kategori, Bauhaus och industrialisering går väl ihop, stilen tillåter massproduktion och modularitet, den främjar användningen av billiga material, den skyr inte våldsamma ingrepp i omgivningen. Bauhaus uppfattas därför ofta inte längre uppfattas som en stil bland andra stilar, utan som själva saken: modern arkitektur och Bauhaus har nästan blivit synonymer.
Det obehag Bauhaus och dess förment människofientliga stil väcker har funnits där från början. En ”hemlöshetens arkitektur“, tyckte redan kritiken under 1920-talet, utan själ och värme. På sistone har detta motstånd antagit mera systematiska former, i många länder. I Sverige finns “Arkitektupproret” och denna organisations kampanjer mot “fyrkantiga lådor”. I Tyskland förklarade det högerpopulistiska partiet Afd (Alternative für Deutschland) det nya byggandet för en ”villoväg till moderniteten“. I delstaten Thüringen, där Bauhaus grundades år 1919, försökte partiet att tvinga fram ett parlamentsbeslut till förmån av en ”kritisk värdering“ av hela rörelsen. I USA annonserade presidenten Donald Trump i slutet av januari att alla nya federala byggnader skulle byggas i en ”traditionell och klassicistisk“ stil. Över huvud taget är det mestadels klassicismen som rekommenderas som botemedel mot det estetiska eländet som modernismen påstås vara.
En byggstil är dock inte bara ett uttryck för en smak eller en betalningsförmåga, eller en historisk orientering. I byggstilen reflekterar ett samhälle sig själv, den är en form av politisk representation, den är inte bara ett ”uttryck“ utan också en grund – byggnader skapar ett samhälle i samma mån som de symboliserar ett samhälle. Arkitekturen, skriver den tyske juristen Daniel Damler i en bok med titeln Bauhaus Laws: The Modernist Revolution and Legal Thought (Cambridge 2019) är en civilisationens ”materiella inventarium”. Den ska skapa ett samhällets konsenus och kan inte kan annt vis åstadkommas. Det gäller inte bara för modernismen, utan också för arkitekturen från förflutna tider. Tänk bara på klassicismen som numera rekommenderas från alla håll. Den levereras i två varianter, den grekiska och den romerska. När Donald Trump vill bygga ”klassicistiskt”, tänker han inte på ”agoran“, marknadsplatsen, utan på den imperialistiska stilen, som Napoleon använde för att sprida revolutionens – och den franska härlighetens sinnebilder – till hela Europa.
Visserligen propagerade Bauhaus det klara, enkla och funktionella. Men idealen hävdar sig dåligt i verkligheten. För att se hur det i praktiken ser ut, räcker det att ta en promenad i kvarteren runt de sju ”mästerhusen“, som byggdes i staden Dessau under mitten av 20-talet. Där står ett större antal hus byggda av mindre kända arkitekter från Bauhaus, och visserligen bevakas också de som kulturminne. Ändå har vanliga människors intressen tagit fäste i den förment ideala funktionalismen: extrarännor leder vattnet från de platta taken, gardiner skyddar mot blickarna utifrån, ingångsdörrarna fick skärmtak och små bubbliga fönster som dekorerades med blommor i krukor. Redan i rörelsens hemort kan man betrakta, hur funktionalismen blir ett enda stort ornament: genom att inte fungera.
Allt från början, alltså i stort sett från 1700-talet, stod klassicismen visserligen för en strävan efter harmoni, stabilitet och varaktighet. Men strävan uppenbarade också, redan för att de bara var en strävan, att idealens förverkligande låg långt i fjärran. Klassicismen var alltid ett försök att avvärja förändringar, att försvara sig mot en tid (och en framtid) där allt fast och beständigt förflyktigas. Av denna anledning var klassicismen aldrig stabil, utan bara början till en eklekticism, där olika härmningar av olika historiska stilar i snabb takt följde efter varandra: nygotik, nybarock, nyrenässans och så hela Strandvägens bebyggelse. Varje försök att bestämma sig för en byggnadsstil som återigen kan bli en övergripande, allmän form tycks hamna i en återvändsgränd.
Men vad gör man då? Att gå tillbaka till det elementära, så som Bauhaus en gång gjorde, var kanske en bra impuls, även om ledaren Walter Gropius och hans följeslagare genast förstörde den påstådda enkelheten genom att förhöja den till ett ideal. Ett bra och vackert hus kommer, i sin form och i sina mått, alltid byggas i analogi till den mänskliga kroppen – och ju mindre påfallande denna analogi är, desto bättre blir arkitekturen. Ytterdörren till exempel är för huset, vad munnen är i ansiktet: inte bara en öppning för maten, utan ett levande redskap för att tala, sjunga och kyssa. En dörr ska skilja mellan ute och inne, den ska hålla vädret borta och beteckna en egendomens gräns. Men den ska också vara välkommande, för ägarna liksom för besökarna. Och så kunde man fortsätta, och om man då också skulle komma ihåg att en byggnad ska vara en god granne och ett trevligt sällskap – då hade man kanske hittat en form för att leva i.
***
Läs även: Gör Amerika vackert igen!
