Den nya kultureliten

»Vi är 30 och 29 år och bor i en hyreslägenhet som vi fått genom att våra föräldrar gått i borgen för oss. Vi är också beroende av deras välvilja de månader våra timanställningar inte räcker till hyran. […] Vi är 99 procent.«

»Jag har ett bra jobb, en bra och ett bra boende. Men ingen anställning, bostad helt belånad och inget sparande. Jag har råd med det mesta förutom trygghet. Jag är en av 99 procent.«

Två inlägg från bloggen »Vi är 99 procent«, den svenska motsvarigheten till »We are the 99 percent«. »Vi är 99 procent« är egentligen det enda samlade budskapet från Occupyrörelsen, som tog form på Wall Street i New York, september 2011 och vars svenska gren fortfarande ockuperar Brunkebergstorg i Stockholm.

Siffran syftar på det stora flertalet, 99 procent, som får betala för de misstag som den rikaste procenten i världens finansiella elit har begått. De svenska exemplen är inga skillingtryck direkt, men ett intyg om att proteströrelsens rottrådar når många.

Framför allt är det yngre som kämpar med höga lån och en motig arbetsmarknad. En stor del av dem som valt att dela sin upplevelse av att vara en del av de 99 procenten är födda på 1980-talet.

Ålder är bara en siffra. En relativ siffra. Annie Lööf är född 1983. Det gör henne fyra år yngre än Robyn. Så vad är en generation? Lite vad man vill att den ska vara. Och därför ett tacksamt begrepp att laborera med.

Jag är född 1981. Jag är 80-talist, en Nexter, en Moklof (Mobile kids with lots of friends), en homo zappiens, en representant för Generation Me We (individualistiska och sociala i ett) liksom för Generation Y.

Vi har internet i blodet och Wikipedia i fickan i stället för regentlängden innött i bakhuvudet. Vi har för många möjligheter.

För att kunna manövrera oss fram klamrar vi tag i traditionen. Vi gifter oss tidigt. Vi tar hushållsarbete på allvar. Vi är också, som varje generation som är ny på arbetsmarknaden, de som tydligast definierar nutiden. Och därmed en måltavla för den som vill kritisera densamma. Det är ungefär som när Bengt Ohlsson upptäcker att han tycker illa om sig själv, och vevar i gång mot en kulturvänster han frammanar ur de kändisar som protesterar mot Stockholms stads Slussenförslag. De får klä skott för alla som bryr sig för mycket. Vi får ta skit för att vi bryr oss för lite, egentligen bara om oss själva.

Det som oftast sägs om oss är att vi är förlorare.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört att vi kommer att få det sämre än våra föräldrar. Ett svårsmält påstående. För även om ungdomsarbetslösheten är hög och det är dyrt att bo, så har fler högskoleutbildning, fler kvinnor kan arbeta, fler män är föräldralediga. Mår vi psykiskt dåligt förväntar vi oss hjälp.

Vi är en internationell generation, det är billigt att resa, många har släktband till andra länder.

I somras gjorde Kalmar konstmuseum en utställning med titeln »The Return of the Losers«. »De deltagande konstnärerna tillhör den förlorade generationen, men de ser inte sig själva som offer. Tvärtom, skapar de sina egna förutsättningar för att överleva i en global värld. På så sätt bidrar konstnärerna i handling till att omformulera den nordiska välfärdsstaten«, löd museets presentation.

Det här var före Occupy Wall Street, men efter den arabiska våren. Roxy Farhat och Jumana Manna ställde upproren i Nordafrika och Mellanöstern mot förtrycket av muslimska invandrare i till exempel Rosengård. En friskt uppfordrande fråga om ifall upproret är möjligt i Sverige.

Här fanns också en tavla där Conny Blom samlat planskisser på 150 lägenheter som han och hans partner nekats, fångade i ett moment 22 där de antingen föll på för låg inkomst, eller på att de skulle bli för trångbodda i lägenheter de ansågs ha råd med. Ett förebådande av berättelserna på »Vi är 99 procent«.

Annars var det flera axelryckningar och skrevsparkar. Här fanns en skrotbil där Klas Eriksson byggt om grillen till en kebabgrill. Köttmassan på spettet var intorkad. Det stank hund. Och NUG, som motiverade sitt verk »Territorial Pissing« (där han chockmålar en tunnelbanevagn) med att »det är skönt att pissa«.

Jag gick därifrån med en känsla av irritation. Det berodde inte bara på lukten från bilkebaben, utan på att än en gång ha stått inför »en omformulering av välfärdsstaten« som innebär att den snart är nedlagd och att allt som återstår är personliga strategier.

Det är skönt att pissa. Det rinner neråt. Så varför inte, om man kommer undan med det. Men någon revansch eller hämnd eller återkomst är det knappast. För hur gör man uppror mot nedskärningar?

Under sitt uppehåll från riksdagen skrev miljöpartiets Gustav Fridolin bland annat reportageboken »Blåsta, nedskärningsåren som formade en generation« (2009). Här berättar han, född 1983 men med en förnumstighet som gör att han framstår som äldre, om arbetslösa jämnåriga, en bekant som sparat till en bröstförstoring och även om aktivister som sliter med sitt eget dåliga samvete över att inte leva som de lär.

Den genomgående konsekvensen av nedskärningarna är i hans analys emellertid inte uppror och motstånd. Utan uppgivenhet inför det gemensamma, ersatt av personliga strategier. »Ur fattigdomen växer den konstanta tävlingen«, lyder underrubriken till kapitlet Generation Narcissus.

Ja. För vad ska man göra? Vi lever i en tid där allt flyter, inga anställningar är fasta, så vi klamrar oss fast vid oss själva. Budskapet från arbetsmarknaden, särskilt arbetsmarknadspolitiken, är att det gäller att bygga ett personligt varumärke starkt nog att hålla en uppe.

»Som typiska 80-talister som flyger mellan nya projekt, drömmar och planer vet vi hur en ung karriärista tänker«, skriver Camilla Björkman och Ulrika Ek i presentationen av sin kommande bok »Powerprincipen«. De fortsätter: »Man brottas fortfarande med hur man skriver det perfekta mentorsmejlet eller vad man ska säga på lönesamtalet.«

Också Isabella Löwengrip kommer ut med en ny bok i vår, en uppföljare på överlevnadsguiden »Egoboost«. »Blondinbella« är visserligen född några månader in på 90-talet men håller jag-styr-upp-mitt-liv-fanan fortsatt högt.

Ja, antingen grubblar man över sin perfekta framgångssaga. Eller så orkar man inte. Och vad händer då? Om man inte pallar hjälpa sig själv att hjälpa sig själv? I Victor Johanssons »Wrestlarna« (2011), en roman som tar fasta på hur entreprenörsskruvstädet vrids åt om arbetsmarknaden, brinner den naive Björn inne när han försöker anlägga en brand på en bemanningsfirma.

Frustration uppstår i glappet mellan förväntningar och insikter. Det har alltid varit ungdomens känsla, men för 80-talisterna framträder den i förstärkt version. Vi har vuxit upp med alla möjligheterna – åtminstone inom synhåll. Det finns en förväntan att man ska ta sig någonstans, driven av ett eget intresse.

»Vi har fått lära oss att vi kan göra allting, och så inser man att man faktiskt inte kan det«, sa 24-åriga författaren Amanda Svensson i P1:s »Biblioteket«. Hennes »Välkommen till den här världen« är en kärlekstragedi som startar med att huvudpersonen Greta drömmer om Köpenhamns nattliv medan hon wokar bort dagarna på en sjavig restaurang.

1976, när Ulf Lundell gjort succé med generationsromanen »Jack« (där Jack gör uppror på 50-talistvis, drar från jobbet en dag, skaffar öl, flummar ur), pratade han i en intervju med Vecko-Revyn om att man måste göra jobbet mer meningsfullt i stället för att, som då var ett populärt krav, korta arbetstiden.

Utvecklingen har gett honom rätt. Arbete har blivit identitet för många fler. Även om det produceras tv-serier som »Ung och bortskämd« och skrivs romaner som »Stockholm rosé« (2011), om unga tjejer som lever Stureplansliv på föräldrarnas kontokort, är det rätt ... töntigt att inte vilja arbeta.

Det är däremot häftigt att försörja sig på något som traditionellt sett inte setts som arbete. Som att spela poker.

Eller att spela skivor. Eller »Counterstrike«.

Ett annat verk på 80-talistutställningen i Kalmar var en kort videodokumentär om en grupp svenska och finska 20-någonting som flyttat till ett lyxhotell i Bangkok. Där spelade de nätpoker. Det är en etablerad berättelse. Alla mellan 20 och 30 har vid det här laget en kompis kompis som har varit med i en dokusåpa. Och alla känner till någon som har försörjt sig på att spela professionellt. Det är framgångshistorier som fungerar som tröst. Även om 99 procent av dem som spelar måste förlora, så finns det ju ändå några som faktiskt vinner.

Det blir ingen »Jack« för 80-talisterna. Det kommer inte att skrivas någon generationsroman. Det finns för många sätt att leva på och det skrivs för mycket. Inte bara böcker, utan uppdateringar, bloggar, nätkommentarer.

Av samma skäl är det svårt att tänka sig en proteströrelse av traditionell hierarkisk modell 2012. Det går knappast att föreställa sig en yngre »kulturelit« som går samman i ett upprop för bättre stadsplanering. Den inflytelserika kulturvänster, med gemensamt ideologiskt ursprung i 68-rörelsen, gemensam smak för rödvin och poesi, som nu debatteras i alla forum verkar inte få någon homogen arvtagare.

Occupyrörelsen är mer än ett generationsuppror, men den har formerat sig på ett sätt som svarar mot de starka individualistiska behov som präglar 80-talistgenerationen. Risken är förstås stor att det avfärdas som individuellt gnäll, men samtidigt finns en svåremotsagd styrka i vittnesmål som metod. Genom att helt enkelt säga vad man saknar och behöver – av samhället – uppstår åtminstone en grogrund för gemensam strategi. Något som hittills helt saknats för 80-talisterna som grupp. Och även om det kan låta som en bred och ganska vag beteckning, så är vi numera åtminstone 99 procent.

Fakta | 80-talistskildringar
Ontario »Ey Shuno«
Låt, 2010. Komprimerad beskrivning av en uppväxt som slinter i 90-talsnedskärningarnas spår, »innan Örnsberg fick en Willys«.

Aleks »Inte längre fiender«
Album, 2011. Aleks Manojlovics tuffa historia, som han burit på i många år som soulig refrängsångare bakom rapduon Ison & Fille.

Henrik Bromander »Det händer här«
Novellsamling, 2009.Fyra texter konkret förlagda till 00-talet. Postgymnasial ångest, kampsport, popkollo och medelklassungdomar på närmast obligatoriska utlandsresor.

Elaine Bergqvist »Du är din generation«
Handbok, 2009. Föreläsare som liksom Emma Pihl (»Att leda nästa generation«) har gjort det till sin usp (säljande specialnisch) att vara just 80-talist.

KOMMANDE

Sara Beischer »Jag ska egentligen inte jobba här«
Roman, januari 2012. Om Moa, 19, som ska bli skådespelare men får ett jobb utan krav på förkunskaper, alltså på ett äldreboende, och verkligen trivs.

Shima Niavarani »Shima is A Punkrocker«
Monolog. Om tidens strömningar. Delvis baserad på dagböcker från högstadieåren, som missförstådd gothare med nazister i klassen.

Isabella Löwengrip, alias Blondinbella »Isabellas hemligheter«
Handbok. Kommer ut i april, på baksidan utlovas: »vårens viktigaste egobok«.