Den oavslutade uppgörelsen med funktionalismen

Fatbursparken på Södermalm är på sommaren ett populärt tillhåll för solbadande stockholmare. Parken ligger på platsen för sjön Fatburen, som fylldes igen i mitten av 1800-talet i samband med anläggandet av Södra station, som då var slutstation för järnvägen från Södertälje.

Sjön hade vid det laget av folkhumorn döpts om till »Döda hafvet«, då den mer liknade ett träsk än en riktig sjö.

Fatbursparken är ett av de främsta uttrycken för den svenska postmodernismen. Parken omsluts på sin södra sida av den halvcirkelformade monumentalbyggnaden Bofills båge, uppkallad efter den katalanske arkitekten Ricardo Bofill, som ritade byggnaden åt HSB i slutet av 1980-talet. Byggnadens säregna blandning av klassicism och modernism leder tankarna till Mussolinis idealstad EUR, söder om centrala Rom.

Bofill hade under 1970-talet varit verksam i Frankrike och bland annat vunnit en prestigefylld arkitekttävling för omdaningen av den stora marknaden Les Halles, ett bygge som påbörjades, men sedan stoppades av den nytillträdde borgmästaren Jacques Chirac. Den som kontrasterar Bofills ritningar i klassisk stil mot det underjordiska köpcentrum i glas och stål som finns där i dag kan bara beklaga att Bofills förslag aldrig realiserades.

Bofills båge med dess anspelningar på klassicism markerar ett kraftigt avsteg från den modernistiska arkitektur som dominerat under den svenska efterkrigstiden, men också mycket av det som den postmoderna arkitekturen kommit att kritiseras för: billiga material och prefabricerade element samt en bristande omsorg för detaljerna.

Men den postmoderna brytningen med de modernistiska idealen var mer än en stilfråga. Det handlade minst lika mycket om stadsplanering som om arkitektur. Om 1800-talet varit innerstädernas århundrade och den täta kvartersstadens guldålder så präglades 1900-talet av en centrifugal rörelse ut mot periferin, en rörelse som inleddes med trädgårdsstäderna i början av seklet och fortsatte med de funktionalistiska förorterna.

Centralt i den funktionalistiska ideologin var idén om funktionsseparering. Stadens olika funktioner – bostäder, handel och arbetsplatser – skulle placeras åtskilt från varandra. Denna föreställning var en av drivkrafterna bakom de »saneringar« av svenska stadskärnor som tömde dessa på såväl bostäder som mindre butiker och ersatte dem med kontor och varuhus.

För svensk del nådde den funktionalistiska praktiken sin kulmen under miljonprogrammet, men idéerna hade börjat ifrågasättas långt tidigare. Redan under 1950-talet hade arkitekturhistoriker och teoretiker börjat ifrågasätta modernismens strikta formalism. 1961 publicerade amerikanskan Jane Jacobs den epokgörande The Death and Life of Great American Cities, som gjorde upp med funktionssepareringen och den modernistiska stadsplaneringen.

Postmodernismen var en reaktion mot den modernistiska ideologi som dominerat i västvärlden sedan början av 1930-talet, i Sverige kallat funktionalism, i den anglosaxiska världen International Style. Begreppet postmodernism introducerades i arkitekturteorin av den amerikanske arkitekten Charles Jencks under 1970-talet, och i slutet av årtiondet hade man börjat tala om en postmodern rörelse inom arkitekturen.

I de svenska arkitekturtidskrifterna debatterades den nya strömningen i början av 1980-talet, och på sedvanligt vis fick den utstå stark kritik från företrädarna för den dittills dominerande funktionalismen. Tongångarna känns igen från dagens arkitekturdebatt där funktionalismens prästerskap anklagar dem som företräder andra inriktningar för ytlighet och kitsch.

Kraftmätningen mellan modernism och postmodernism pågick i två årtionden och det verkar av de två senaste decenniernas arkitektur att döma ha varit modernisterna som gick segrande ur striden. Den funktionalism som arkitekten Hans Asplund dömt ut i sin bok Farväl till funktionalismen redan 1980 kom tillbaka med full kraft runt millennieskiftet, som om 1960-talet aldrig tagit slut. Postmodernismen försvann ut i glömskan.

En annan tolkning av historien är att den postmoderna arkitekturen aldrig var någon enhetlig rörelse, utan snarare ett samlingsnamn på alla de strömningar och individer som var kritiska till den funktionalistiska likriktningen

Sett ur det perspektivet lever postmodernismen i högsta välmåga än i dag, men under en rad olika beteckningar. En annan intressant aspekt av den illa beryktade postmoderna epoken är att de mest lyckade exemplen sällan förknippas med perioden. Ett av de mest populära exemplen på svensk postmodernism är Sankt Eriksområdet på Kungsholmen i Stockholm, byggt under slutet av epoken i en stil som påminner om svensk 20-talsklassicism. Många som passerar området tänker inte på att det byggts så sent som i slutet av 1990-talet. Bland funktionalistiskt orienterade arkitekter betraktas området i stället som ett exempel på historiserande kitsch.

Stadsplanen i Sankt Eriksområdet ritades av Stockholms dåvarande planarkitekt Aleksander Wolodarski och är ett exempel på den uppgörelse med funktionalismens stadsplanering som skedde under postmodernismen. I stället för modernismens lamell- och punkthus skedde en återgång till den täta kvartersstaden. Andra exempel på detta är Norra Hammarbyhamnen och Södra stationsområdet på Södermalm. Båda dessa stadsplaner ritades av Jan Inghe-Hagström på stadsbyggnadskontoret.

Den postmoderna epoken innebar också ett återerövrande av innerstaden för boende. Efter flera decennier av minskad befolkning i innerstaden började man åter att bygga bostäder på malmarna och i city. Dessa bostadsområden är i regel mycket populära, trots att arkitekturen hamnat i vanrykte. Postmodernismen innebar inte slutet för funktionalismen, men den öppnade ett fönster och släppte in frisk luft i ett land som efter miljonprogrammets färdigställande drabbats av stadsbyggnadsmässig baksmälla.

I dag går stadsbyggnadsdebattens vågor återigen höga och frågor som rör arkitektur och stadsplanering har till och med kommit att avgöra utfallet i kommunalval på många håll i landet. Dagens debatt och det ökade intresset för andra arkitekturtraditioner än den modernistiska, hade inte varit möjligt utan de postmoderna föregångarna på 1980- och 1990-talen.

Bofills båge kanske inte omfattas av någon större kärlek av vare sig modernister eller klassicister i dag, men den är på sitt sätt ett magnifikt monument över den fot som postmodernisterna kilade in i historiens dörrspringa. Och nog är Fatbursparken trots allt en trevligare plats att sätta sig och äta en glass på, än modernisternas Sergels torg och Brunkebergstorg?

Toppbild: Den halvcirkelformade Bofills båge på Södermalm i Stockholm är en säregen blandning av klassicism och modernism.

***

Läs även: Stockholms innerstad sargades - därför kunde det hända