Den ofrivillige leverantören

Tänk dig att ha en ursinnig Britt-Marie Mattsson i luren. Det var just vad Gunnar Bergdahl hade den där decemberdagen för snart tio år sedan. Och den dåvarande kulturchefen för Helsingborgs Dagblad hade ett och annat att be om ursäkt för, å kritikern Kristian Lundbergs vägnar. Han hade just sågat en deckare av Mattsson som inte fanns.

Ups.

Drevet gick och alla vände Kristian Lundberg ryggen. Men kulturvärlden ger och kulturvärlden tar.

När Kristian Lundberg tog jobb som timanställd i hamnen i Malmö, och skrev en bok om eländet, var allt glömt. Han kunde dessutom dryga ut kassan med 300000 kronor från Ivar Lo-Johanssons stiftelse.

Lundbergs »Yarden« passade också ovanligt bra in i vågen av arbetsplatslitteratur som vällde in. Jenny Wrangborgs kallskänksdiktning, Johan Jönsons gruppboendelyrik och Måns Wadensjös förlossningsprosa, bland annat. Och visst är Kristian Lundberg skicklig på att mana fram det slitiga kroppsarbetets pris. De långa arbetspassen med att flytta bilar. Avhumaniseringen – i hamnen lyssnar man inte till sitt namn, utan reduceras till ett nummer. Bestraffningarna – den som klagar eller krånglar straffas med att bli utan jobb dagen efter. Regnet, kylan, tröttheten. Men att få det till att Lundberg enbart vill skriva fram ett modernt statarsystem är att förenkla. Sådant håller också Lundberg själv gärna på med i debattböcker, förenklar, men inte i prosan och diktningen.

Frågan »vad gör en människa?« är så mycket större. Den täcker in en barndomsskildring från helvetet. Med en schizofren mamma, frånvarande pappa och en hushållskassa så tom att barnen skickades ner till matbutiken med en vädjan.

Ja, den täcker in det absolut mänskligaste som finns: rätten att vara svag.

I Måns Månssons fria filmtolkning av »Yarden« finns inte mycket av psykologiskt grävande i barndomens oförrätter. Allt vilar på stämningslägen, och som alltid hos Månsson, på underliggande humor. Som när chauffören frågar Kristian – fint gestaltad av den relativt okände Anders Mossling – vilket land han kommer ifrån och han förvånat svarar: »Från Sverige.«

Måns Månsson är ett unikum i dessa budskapstyranniska tider. Han säger sig inte vilja leverera något speciellt. Och levererar desto mer. Till exempel när en mellanchef glatt framför sverigedemokraternas vallåt från 2009 inför en sammanbiten företagsledning som förlustat sig med spettekaka. Roy Anderssonskt? Kanske, men bara för ett ögonblick. Måns Månsson befinner sig mestadels långt ifrån Anderssons vitsminkade låtsasverklighet.

Hans »H:r Landshövding« från 2008 om Uppsalas dåvarande landshövding Anders Björck är fortfarande bland det bästa Dokumentärfilmssverige levererat på många år. Scenen då Anders Björck går igenom kungafamiljens körschema under stadens Linnéfirande med en kollega är obetalbar. Efter en lång stunds dividerande fram och tillbaka skickar Björck tillbaka schemat för korrigering. Det nöjda konstaterandet:

»Jag ser på en gång när något är fel.«

»Yarden« har biopremiär den 11 mars. Nyutgåvan av »Yarden« ges ut på Atlas. »H:r Landshövding« finns på SF Anytime.