Den omoderna feministen
Det finns ett antal olika typer av politiker och sedan finns Ulf Adelsohn. Han är en egen genre. Länge höll han rekord bland moderatledare – 23,6 procent i valet 1982 – ändå har han aldrig fått status som statsman. För skojig, för samarbetsvillig, för slängig. Högerns ledare skulle på den tiden och efteråt med för den delen vara torra, allvarliga, hårda, strikta, dryga, bära kniv i bälte eller rabbla nationens alla ambassadörer. Adelsohn klämdes illa mellan Bohman och Bildt. Han baktalades ungefär som Mona Sahlin, och av samma skäl, man riktade in sig på karaktären, vilken gjordes slarvig. Höhö och häpphäpp, hånade Palme. Adelsohn ansågs inte hålla, och höll då inte.
Politiken tillåter inte blottor. Det går inte att vara så, ja, mänsklig.
Hos alla de där andra typerna av politiker vet man hur memoarerna kommer se ut redan när de väljs till sitt första viceuppdrag i ett meningslöst utskott någonstans. Först kommer det vara 200 sidor ogenomträngliga uppväxtskildringar – eller, som i vinterns släpp från Maud Olofsson 100 sidor ljuva moralkakor – innan man kommer till poängen, alltså åren i toppen. Vem sa vad? Vem gjorde bort sig? Vad ångrar man? Det är det intressanta i politikermemoarer, så fungerar de. Dock inte Adelsohns.
I hans fall är det tvärtom. Allt det andra är det intressanta, inte för att tung materia från de inre rummen saknas, utan för att han tillåter sig något annat. Det finns en mening en bit in i boken som sätter tonen:
»Borgarrådsåren var promiskuösa.«
Han droppar den med en axelryckning.
Vilken annan man som gått hela vägen via studentförbund och stadshusaffärer till regeringsmöten och partiledarbråk berättar en sådan sak? Det här är en 73-årig gubbtjuv som säkert har betett sig som fan ibland och gjort bort sig, men som faktiskt fortfarande är nyfiken på människan och särskilt maktförhållandet mellan kvinnor och män. Så småningom, när man inser vad han håller på med i de här memoarerna – kanske utan att han begriper det själv – växer de till ett av de mer intressanta i sin genre på evigheter. Det går att läsa boken som ett skruvat men märkvärdigt inlägg i samtidens jämställdhetsdebatt.
En modern feminist får förstås ha tålamod och fördragsamhet för att stå ut, men mellan varven och under texten berättar Ulf Adelsohn bättre än någon annan av maktens män tidigare om vad deras kön har gjort med dem under de uppåtsträvande åren och när de nått till det de trodde var mål. Det är nog inte syftet med boken, men från skildringarna av barndomens mamma, moster och mormor och fram till åren efter 2006 då han blivit statsrådsmake, är det här en berättelse om hur en man med ambitioner att förändra världen förmår och inte förmår att ta plats vid sidan av kvinnor. Gösta Bohman, låter han förstå, skulle inte som han själv ha lämnat partiledaruppdraget för att vara familjefar:
»Vår kvinnosyn divergerade också, kanske mer än de trettio årens åldersskillnad motiverade. Visserligen beskyller hustru Lena mig för att ha en sexistisk inställning, men också för att vara mer intresserad av kvinnor än någon annan man hon mött.«
