Den påfrestande rastlöshetsneurosen

Vissa former av det som i dag går under paraplynamnet psykisk ohälsa har ibland varit omgärdade av ett mytiskt skimmer. Ta bara anomi, en diagnos på modet för drygt ett sekel sedan. Den franske 1800-talssociologen Émile Durkheim beskrev tillståndet som en känsla av psykologiskt främlingskap, utlöst av stark social förändring. Den drabbade upplevde sig som svävande, men inte i luft utan i ett vakuum mellan skilda norm- och regelsystem. Den anomiska människan kände sig isolerad, förfrämligad och maktlös. En annan term, alienation, beskrev en likartad livskänsla, man var berövad sin identitet i kulturen och samhället. I Hjalmar Söderbergs böcker bär personerna denna livsleda med upphöjd likgiltighet under namnet spleen. Carl Gustav Jung talade om rotlöshetsneuros.

Sjukdomstillstånden och beteckningarna på dem hade sin höjdpunkt mellan 1870 och 1914, efter de fransk-preussiska krigens slut och innan första världskriget. Denna tid, som i Västeuropa ofta brukar beskrivas som den ljuvligaste; med sitt exploderande konstliv, sitt växande välstånd, sina vetenskapliga landvinningar och liberaliserade statsapparater, härbärgerade alltså också olyckliga själar. Missanpassade individer strök omkring mitt i La belle époque.

I backspegeln vill vi se och förstå varför, och inser att en Victoria Benedictsson, en Oscar Wilde, en Joris-Karl Huysmans knappast led av en allvarlig dispositionsbrist, utan av att vara i otakt. Tiden hade antingen rusat ifrån dem eller inte tagit tillräckligt långa framåtkliv.

I Michel Houellebecqs senaste roman »Underkastelse« bär Francois, den alltmer missanpassade huvudpersonen, just Huysmans roman »Mot strömmen« som ständig följeslagare. När denne Francois nu står på en svensk teaterscen, Studion på Göteborgs Stadsteater, makalöst spelad av Fredrik Evers, får vi en chans att krypa in under skinnet på vår tids förfrämligade människa; en kåt ensamvarg, litteraturlärare på Sorbonne, som vänder sig bort från det kollektiva och bara finner mening i att knulla med studentskor. I början av varje läsår raggar han upp en ny.

Frågan Houellebecq ställer är: Orkar vi intressera oss för hur det känns att vara Francois? Är vi kapabla till annat än att förakta hans miserabla människosyn? Inte ens cigaretten är längre njutningsfylld. Ständigt krum böjer sig Francois och blåser ut genom köksfläkten. Pjäsen utspelar sig några år framåt i tiden. Presidentval stundar. Allt handlar om att stoppa Marine Le Pen. Socialisterna gör gemensam sak med Nationella frontens fiender och stöder det nybildade moderata Muslimska broderskapet, som vinner, och snabbt omformar sig till hårdföra islamister eftersom de salafistiska finansiärerna kräver det. Frankrike blir totalitär diktatur på nolltid. Den muslimska staten har påfallande likheter med Le Pens vision. Vem ska man klandra?

I skottgluggen för Francois maniska litanior står västerlandets självhat, likgiltigheten inför kulturarven och de religiösa traditionerna. När bara Meursaultvin och mekaniska knull kan göra oss lyckliga en kort stund, frågar Houellebecq oss om det verkligen är frihet vi vill ha. Om inte underkastelsen är att föredra; att lyda, inordna oss och känna tillhörighet med den auktoritära staten, islamisk eller högernationalistisk.

Den anomiska människan är tillbaka med sin missanpassning, mitt i den lyckligaste av tider.