Den prydlige schweizarens mysterier lockar fortfarande 

Det finns berättare som aldrig dör. De bara försvinner ett tag för att sedan komma tillbaka utan att säga var de varit. Också deras böcker existerar utanför tiden, nyskrivna och urgamla på samma gång.  

Uppslagsverken säger att Friedrich Dürrenmatt var en schweizisk författare som levde mellan 1921 och 1990.  Fast när han dog trodde en del att han varit död ett bra tag. Och nu när han är död dyker han upp igen.  

På bilderna ser han ut som en tjänsteman i en bank med få kunder men mycket pengar. Så nedtonad som bara de självklart besuttna kan vara. Dürrenmatts verk diskuteras sällan på kultursidorna men hans berättelser om brott, straff och moral fortsätter locka läsare som fascineras av att det finns så mycket att upptäcka på så få sidor.  

Dürrenmatt var också teaterman och hans berättelser är dramaturgiska urverk som fungerar med sällsynt precision hur de än bearbetas. 1972 kom filmen La più bella serrata della mia vita (Den bästa kvällen i mitt liv) som Ettore Scola regisserade trots att ämnet var långt ifrån hans eget temperament. Filmen bygger på Dürrenmatts radiodrama (som senare blev roman) Die Panne, Sammanbrottet. En affärsman får fel på bilen i en liten by och övernattar hos en pensionerad jurist som också bjuder på en överdådig middag. Kvällen utvecklas till en rättegång där gästens liv närmast sadistiskt dissekeras. 

2001 regisserade Sean Penn The Pledge (Löftet), där Jack Nicholson gör en av sina bättre roller som en polis som inte kan glömma ett fall. Filmen är baserad på en av Dürrenmatts romaner från 1958 som i sin tur bygger på ett tidigare manus som Dürrenmatt skrev för en annan film... 

Så där är det med Friedrich Dürrenmatts verk. De hänger alla ihop, men på ett dunkelt sätt, som minnen och mardrömmar. Scener skrivna med långa, väl slipade meningar, om den obegripligaste av världar. För denne författare var det gåtorna som fick solen att gå upp och mörkret att sänka sig.  

Denna yrselframkallande läsning finns i en ny tunn volym av det slag som förlagen bara ägnar författarskap så självklart viktiga att de inte behöver marknadsföras. Tunneln och andra berättelser är på knappt 60 sidor och innehåller färre berättelser än ena handens fingrar (Dürrenmatt-läsare rekommenderas att regelbundet kontrollräkna Och en gång till...en självastilym. atet.n m små noveller som  gång till.middag hos en pesionerad jurist. Kvällen utvecklasti fingrarna). Ingen av berättelserna har tidigare publicerats på svenska. 

Titelnovellen har samma tema som Lagerkvists "Hiss till helvetet" men är mindre symbolisk. En student ska åka några mil till sin föreläsning med lokaltåget som dundrar in i en tunnel som aldrig tar slut. Fortare och fortare går det mot jordens innandömen medan konduktören röker cigarr och studenten försöker förstå vad som sker. 

Dürrenmatt har jämförts med Kafka och det finns en centraleuropeisk prydlighet över hans figurer men också ett raseri mot hemlandets petrifiering. I novellen "Det välgödda korset" driver Dürrenmatt med patriotismen i historien om hur schweizarna slutar spela fotbollsmatcher utan enbart tränar. Det är skrivet med ett snett leende men Dürrenmatts efterkrigsabsurdism saknar de franska 30-talssurrealisternas livsglädje. Novellen Hunden med dess kärlekssökande huvudperson, vackra kvinna och monster till djur är både skräckromantisk och nedtonat saklig. Och djupt störande... 

Dürrenmatts berättelser är som slukhål i vilka sans, förnuft och till sist läsaren själv försvinner. Och om man någonsin kommer ut ur tunneln vajar verkligheten.  Ändå dröjer det inte länge innan jag öppnar denna lilla bok igen. 

Hög tid för återutgivning av alla Dürrenmatts romaner. Och vilken svensk teater blir först med att spela någon av hans dramer i år? 

***

Läs även: Angela Merkels memoarer – en dinosauries revansch

Läs även: Nej, kulturen är inte utrotningshotad