Den siste konstnären

En gång gick den ilskna brittiska journalisten Janet Street-Porter på vernissage i en svart läderkappa. Inte nog med att kappan hade släp vilket gjorde att hon hela tiden riskerade att snubbla, hon blev dessutom förföljd av en kostymklädd äldre herre. När han till slut vågade sig fram sa han: »Jag ger dig vad du vill i hela världen – det enda jag begär är att du kommer hem till mig, står där och har på dig den där kappan.«

Kappan var inte helt oväntat designad av Alexander McQueen, modeskaparen med en extraordinär förmåga att förvandla människan. I hans skapelser går kvinnokroppen från svag och oskyddad till armerad krigare, från stor och klumpig till graciös och sensuell eller från människa av ett bestämt kön till en obestämbart djurisk, närmast utomjordisk, varelse. Han var också en mästare på att väcka starka känslor – från begär och beundran till äckel och avsky.

Klänning från Alexander McQueens höst- och vinterkollektion 2009–2010.

Lee »Alexander« McQueen var den knubbige arbetarklasskillen som växte upp i Londons sämre kvarter under 70-talet, blev lärling på Savile Row, rönte enorma framgångar med sitt eget modehus och var även under en period chefsdesigner för Givenchy. Skolbetygen var inget att skryta med, men han såg under åren till att skaffa sig enorma kunskaper inom mode, konst och historia. Dessutom var Lee McQueen (han använde mellannamnet Alexander i affärsverksamheten eftersom han fortfarande gick på socialbidrag när han producerade sina första kollektioner) en enormt skicklig skräddare som kunde skära sina nyskapande kreationer direkt ur tyget. Utan mönster.

Hur kommer det sig då att han rörde upp sådana känslostormar både hos fans och belackare?

Delvis handlar det säkert om hans minst sagt provokativa personlighet. Lee McQueen blottade sitt inre i sina kollektioner, men i intervjuer tyckte han om att förvränga sanningen. Han klädde sig mer som en huligan än som en modepersonlighet, älskade obsceniteter, gjorde ingen hemlighet av att han gillade droger, och tog på sig en smutsig skjorta ut och in när han skulle gå och träffa prinsessan Diana. Han kunde strö dyra smycken, plagg och bjudresor över sina närmaste vänner, men historien om hur han övergav sin musa Isabella Blow mot slutet av hennes liv då hon var både kliniskt deprimerad och cancersjuk är ökänd.

McQueen-effekten. Modeskaparen var känd för sina spektakulära visningar. Här sprejmålas en klänning av robotar, 1999. 

Framför allt var Alexander McQueen en romantiker, i ordets dubbla bemärkelse. På det privata planet levde han ett sturm und drang-liv fyllt av våldsamma kärlekshistorier med många olika män. Som estetiker drogs han till den romantiska rörelsens blandning av gotik, primitivism, nationalism och naturalism.

Det är den romantiska sidan av Alexander McQueen som lyfts fram i »Savage Beauty«, den extraordinära retrospektiv över hans karriär som snart öppnar på Victoria and Albert Museum i London. Samtidigt publiceras nu flera böcker om hans liv och gärning. »Alexander McQueen« rymmer 28 djuplodande essäer om designern och hans relation till bland annat konst och teater. »Gods and Kings«, skriven av journalisten Dana Thomas, drar åt skvallerreportage och fokuserar på de många parallellerna mellan McQueen och konkurrenten John Galliano (även han en homosexuell britt från arbetarklassbakgrund med smak för det extravaganta). Mer analytiska men stundtals ganska långdragna »Alexander McQueen: Blood Beneath the Skin« är ett psykologiskt porträtt skrivet av författaren Andrew Wilson.

I samtliga dessa utmålas Alexander McQueen som en både genialisk och subversiv designer, en man som agerade inom modets strikta ramar men gjorde sitt bästa för att massakrera dess traditioner. McQueens avancerade plagg avslutades ofta med att han rev sönder och hackade upp hål i tyget. Dessutom drogs han till medvetandets mörkaste hörn och fann skönhet i det sjuka, förträngda, makabra, förbjudna, fula och överdådiga. Det gäller inte minst de legendariska catwalk-presentationer som designern hoppades skulle få publiken »att kräkas« snarare än köpa kläder.

Att bevittna en Alexander McQueen-visning var en upplevelse vitt väsensskild från de insmickrande tillställningar som oftast står på modeveckornas schema. Innan showen började tvingades publiken ofta vänta i timmar i kalla industrilokaler som förvandlats till olycksplatser, mentalsjukhus eller slagfält. Kollektioner hade titlar som »Highland Rape«, »The Dance of the Twisted Bull« och »The Horn of Plenty« (den sistnämnda är namnet på puben där Jack the Ripper plockade upp sina offer) och när de väl presenterades på podiet gjorde de det ofta med skriande soundtrack i högtalarna. De intrikata plaggen var ofta trasiga, genomskinliga eller så trånga att modellerna knappt kunde röra sig. I McQueens visioner gick kvinnorna dessutom genom världen blodiga, brännmärkta, skalliga, amputerade, blinda eller fastkedjade.

Inte helt förvånande anklagades han för såväl misogyni som rasism och våldsdyrkan. Hubert de Givenchy kallade en av hans kollektioner för »en total katastrof«. Hans efterträdare hade emellertid alltid svar på tal: »Highland Rape« handlade inte om våldtagna kvinnor utan om hur engelsmännen våldtagit Skottland. Den svarta modellen i kedjor i »Bellmer la Poupée« hade inget med slaveri att göra utan var en kommentar till hur kroppen fängslas i en dockliknande form. Häxprocessen som gestaltades i »In Memory of Elizabeth Howe, Salem, 1692« var en klagosång över en släkting som anklagats för att vara häxa.

Alexander McQueen tyckte om att konfrontera det tjusiga folket på första raden med deras egna fåfänga mardrömmar. Visningen »Voss« avslutades till exempel med en överviktig naken modell som andades med hjälp av syrgasmaskin och omgavs av hundratals fladdrande malar. Minst lika ofta vände han emellertid skrattspegeln mot det egna psyket och de demoner som hela hans liv jagade och skrämde honom.

Sladdbarnet Lee McQueen var bara sex år gammal när hans syster Janet gifte sig med en våldsam man som skulle komma att misshandla henne, svårt, inför hans ögon och förgripa sig sexuellt på Lee själv. Mot den bakgrunden framstår idealen han släppte upp på catwalken – de slagna men aldrig besegrade krigarna till kvinnor – vare sig som rebelliska eller misogyna. De var snarare varelser han skapade för att skriva om sin egen historia och göra sig av med sina mörkaste minnen. Som han själv sa: »Mina verk är en biografi över min person.« Eller som modejournalistikens grand old lady Suzy Menkes uttryckte det på McQueens begravning: »Han var en konstnär som råkade arbeta med kläder.«

En huvudbonad av handmålade kalkonfjädrar från vår- och sommarkollektionen 2008.

Så här fem år efter sin död framstår Alexander McQueen som den sista i sitt slag. En typ av modeskapare som det inte längre finns någon plats för i den hyperkommersialiserade lyxindustrin där de gamla familjeföretagen numera ägs av börsnoterade konglomerat. För några år sedan skapade en chefsdesigner tre kollektioner om året. I dag är arbetsbördan ofta mångdubblad. I kölvattnet efter Lee McQueens faktiska självmord och John Gallianos yrkesmässiga dito, samt Balmain-designern Christophe Decarnins psykiska sammanbrott, tillsätter man nuförtiden mer sansade personer. Varumärkesstrateger och entreprenörer som förhåller sig kyligare till sina alster och därmed klarar pressen bättre. Det är symptomatiskt att Burberrys Christopher Bailey axlar en dubbel roll som både kreativ chef och vd.

Romantikern Lee McQueen lät sig styras av känslor snarare än av kalkylblad; passande nog spelades Michael Nymans »The Heart Asks Pleasure First« på hans begravning. Tyvärr föll han till slut offer för sina begär. Under sina sista månader konsumerande Lee McQueen kokain för tusentals kronor om dagen. Han drack, arbetade omöjliga tider, klubbade hela nätterna, hade oskyddat sex och frossade i fet mat.

In i döden levde han också ett paradoxalt liv. Å ena sidan hade han släppt en av sina mer hyllade kollektioner och var på väg att ställa om till en ny roll som halvtidsprofessor på ett amerikanskt universitet. Han hade sålt en stor andel av sitt företag till Gucci-gruppen (sedermera PPR/Kering) och var därmed en förmögen man; dödsboet var värt mer än 200 miljoner kronor. Efter decennier av slit med övervikt och dåliga tänder (en väninna brukade skoja om att han såg ut som Stonehenge i munnen) hade han anlitat Jerry Halls tandkirurg och gjort en gastric band-operation, vilket hjälpt honom uppnå det slickare yttre han länge eftersträvat. Å andra sidan var han hivsmittad, deprimerad, drog-, alkohol- och arbetsmissbrukare. Musan Isabella Blow hade tagit sitt liv ett par år tidigare och, framför allt, hade hans älskade mor, Joyce McQueen, precis gått bort i cancer.

Den 11 februari 2010, två dagar före moderns begravning, valde Alexander McQueen att, hög på en mix av kokain, sömnpiller och lugnande medel, hänga sig hemma i sin garderob. Att lära känna hans trauman, böjelser, begär och de kollektioner dessa resulterade i genom böcker som »Gods and Kings« eller »Blood Beneath the Skin« är egentligen ett klent substitut för att uppleva det visuella geni deras skapare faktiskt var. Det görs bäst på utställningen »Savage Beauty« eller – om en resa till London verkar väl extravagant – på gainsburyandwhiting.com där videomaterial från (nästan) samtliga catwalkvisningar finns tillgängliga för allmänheten.

Åsikterna om hans begåvning går fortfarande isär. Tom provokation eller genialiskt nyskapande? Modehistorien är ännu inte färdigskriven.

Utställningen »Savage Beauty« på Victoria and Albert Museum i London pågår den 14 mars–2 augusti 2015. Den visades redan 2011 i mindre tappning på Metropolitan Museum of Art i New York. Den blev då en av de dittills mest sedda utställningarna i museets historia. Nu blir den en av vårens stora kulturhändelser i McQueens hemstad London.

Fakta | Tre nya böcker om McQueen

Lee Alexander McQueen föddes 1969 i Lewisham, London, och dog 2010 i Mayfair, London. Han utbildade sig i skrädderi på Savile Row och studerade senare mode vid Central Saint Martins College of Art and Design. Han startade sitt eget märke Alexander McQueen och 1996 blev han chefsdesigner för det franska modehuset Givenchy.

Dana Thomas bok »Gods and Kings: The Rise and Fall of Alexander McQueen and John Galliano«, har kommit ut på Penguin UK. Claire Wilcoxs antologi »Alexander McQueen« och Andrew Wilsons »Alexander McQueen: Blood -Beneath the Skin« gavs ut i mars på V & A Publishing respektive Simon & Schuster UK.