Den skivsamlande discjockeyns död

Text:

Det är otroligt, säger min kompis när jag träffar honom på ett kalas.

Under åren runt millennieskiftet hängde vi en del i Stockholms uteliv. Nu är min vän ungkarl igen och har slungats tillbaka ut i klubbvärlden. Där har han gjort en chockerande upptäckt.

– Folk som går ut i Stockholm i dag är inte intresserade av musik. Och ännu konstigare, till och med dj:arna är helt ointresserade av vilken musik de spelar. De verkar bara vilja spela bra låtar, vilka som helst.

Bilden som han målar upp kan för en utomstående framstå som naturlig. Men jämfört med hur det var för tio-femton år sedan är skillnaden som natt och dag.

Visst kan en del förklaras av förgubbning. Vi, två yrkesarbetande akademiker mellan 35 och 40, har väl inte längre de vassaste känslospröten att avläsa aktuell popkultur med. Men efter lite mer research inser jag att min vän kanske har fått korn på något viktigt.

I mitten på 1990-talet drev min syster, jag och några vänner en »barklubb« i Stockholms city. Som dj:ar var vi inte professionella, men ändå djupt seriösa. Popmusik var allvar, för oss och alla de vänner vi bjöd in för att spela skivor. Besökarna satt och lyssnade i sina stolar, minst lika initierade efter att ha läst tidningen Pop från pärm till pärm.

Även proffs-dj:ar såg musikvalet som en akademisk vetenskap. Flera hade sina särskilda nischer: Mad Mats som spelade drum n’bass, Soul-Henrik som vevade Stax och Tamla Motown, eller Mika Snickars electro. Den genreprofilerade dj:en var helt enkelt gud i dåtidens storstäder (för övrigt trist nog nästan alltid män).

I dag är nationens mest kända dis­kjockeys antingen stora producentkollektiv som Swedish House Mafia, vilka är ett slags discoingenjörer som skickligt bygger sina dansgolv, mer än skivsamlare. Eller Rebecca & Fiona, kända från SVT och ständigt på turné, som visserligen är enormt musikkunniga men som – herregud! – inte följer någon linje alls.

Jag menar inte att den nya generationen skulle vara oengagerad. Tvärtom verkar passionen till musiken lika djup som någonsin förut. Men det  postmoderna och nästan frimärkssamlande återupptäckande av pophistorien som vi ägnade oss åt verkar vara död. Nu skiter man i genealogin hos låtarna man spelar. Är det bra så är det bra.

Visst är utvecklingen ofrånkomlig. 1990-talets återblottläggande av genrer kunde ju inte pågå i all oändlighet. När all musik finns på Spotify behöver man ju heller inte samla soulsinglar eller 12-tummare med italo disco.

Och, trots att jag känner ett visst stråk av saknad efter ekvilibrismen i den gamla dj-kulturen, är utvecklingen befriande. Att slippa sitta i en bar och försöka förstå hur übersmart den låt som just spelas är – ja att till och med få dansa till den – känns som ett steg i en mer mänsklig riktning.

Swedish House Mafia spelar i maj på en redan utsåld Englandsturné.