Den som spar hen har
Snälla Gud, radera mitt minne så att jag kan se den här serien för första gången igen.«
Meningen från kommentarsfältet till ett youtube-klipp ur tv-serien »The Wire« slår an någonting: den där känslan av att allt gick så fort, att man inte tittade tillräckligt noggrant, att man var för inställd på hur det skulle gå för att lägga märke till allting.
Vissa tv-serier och romaner är lika på det sättet. Man läser – eller tittar – så girigt att det är som om någon satt en krok i hjärnan och dragit dig genom historien.
För några år sedan talades det en hel del om att tv-serier var de nya romanerna. Det snacket har tystnat. Men inte av någon annan anledning än att de riktigt högkvalitativa tv-serierna visade sig inte bli så många. Att det var så få som i slutändan nådde upp till den standard som »The Wire« satte från 2002 och framåt.
De kommande åren sändes många lovande berättelser som efter några bra säsonger eller avsnitt dog ut i ogenomtänkta slut och oupplockade trådar: »Homeland«, »The Hour« och »True Detective« är bara några exempel. I länge omhuldade »Breaking Bad« kom haveriet så sent att det nästan var kränkande.
Ibland har spänningen till och med gått ut på att man velat veta om manusförfattarna överhuvudtaget haft någon plan för serien, eller om de bara hittat på i takt med att serien fått högre tittarsiffror.
Därför är det inte så konstigt att så många har förutsett en liknande utveckling för »Mad Men«, tv-serien om en reklambyrå i New York, som egentligen handlar om sex, makt, kvinnlig frigörelse, amerikansk historia, villaförortens tristess, kreativitet, den nya företagskulturens födelse, dödlighet, kapitalismens emancipationsmöjligheter eller något annat – beroende på vem du frågar.
Under i stort sett varje säsong har texter skrivits om att berättelsen har falnat, eller att serien är överskattad. Förra året var den skarpa tv-skribenten Emily Nussbaum i The New Yorker inne på den linjen. Halvvägs in i sjätte säsongen misstänkte hon att huvudkaraktären Don Draper, vars hemligheter nu avslöjats, blivit ett sänke för seriens dynamik. Ett år senare bad hon sina läsare om ursäkt i en annan text. Serien var onekligen ganska svår att förutse. Och fortfarande briljant. Den går också att se om. Flera gånger. Vad betyder det egentligen när en sekreterare kör över foten på en Eton-utbildad, brittisk mellanchef med en John Deere-traktor? När Betty skjuter på sin grannes duvor? Att Bert Cooper avgudar Ayn Rand? När Don Draper visar en reklamaffisch med två övergivna skor på stranden?
När det nu endast återstår sju avsnitt tyder faktiskt ingenting på att »Mad Men« tappar glöden. Och för er som inte behöver radera minnet för att få se den med oförstörda ögon är det inte för sent att titta ikapp inför avslutningen nästa år.
Det kan faktiskt bli något så unikt som en serie som håller hela vägen.
Läs mer:
