Den stora sexjakten

Efter att ha ägnat en hel vecka åt att läsa Xstorys vårutgivning, eller »den nya erotiska litteraturen«, så orkade jag inte mer. Efter tre novellsamlingar var måttet rågat, och någonstans mitt i romanen »Drömälskaren« gav jag upp. Dessutom hade det förmodligen förstört mitt sexliv för en oöverskådlig framtid om jag hade blivit tvungen att läsa om ytterligare en »okontrollerad snyftning som riste hennes kropp« eller »ett bultande stånd som spände mot byxtyget«. Någonstans måste man ändå dra gränsen. (Och nästa gång jag läser om läppar som svullnar så hoppas jag vid gud att det beror på att någon har fått en rak höger.)

Det är inte lätt att skildra sex, och ett misslyckande kan drabba den bästa.

Ibland är det roligt, men alltför ofta blir det bara genant. 1993 instiftade den brittiska tidskriften Literary Review sitt Bad Sex in Fiction-pris.

Det delas ut årligen »för att uppmärksamma det grova, smaklösa och oftast ytliga användandet av överflödiga sexbeskrivningar i den moderna romanen – och för att försöka förhindra det«. Förra året gick priset till Norman Mailers »Slottet i skogen«, och han befinner sig i rätt gott sällskap:

Tom Wolfe fick priset år 2004 för »I am Charlotte Simmons«.

De vanligaste fällorna författarna verkar gå i – att döma efter de utdrag som nominerats genom åren – är att de antingen blir för poetiska eller för explicita. Och att sexscenerna inte alls hänger ihop med resten av romanen, i stället ligger de där lite självmedvetet vädjande och pockar på (fel sorts) uppmärksamhet.

Det kan te sig förvånande att det är på det viset. I ett samhälle som ständigt skyltar med sin sexuella frispråkighet borde litteraturen vara en naturlig plats för om inte fördjupning, så åtminstone insiktsfull beskrivning. Så verkar inte vara fallet. Kanske har sexskildringarna till och med minskat i fiktionen sedan 70- och 80-talet. Tantsnusket har fått ge vika för den betydligt kyskare chick-liten och debutantförfattarna anser generellt att sexuella övergrepp är mer dramaturgiskt intressant än erotik.

Men för två år sedan lanserades förlaget Xstory – det ingår i Lind & Co – som enbart ska ge ut erotisk litteratur – för kvinnor, skriven av kvinnor.

Erotik har under de senaste åren blivit ett fult ord – det beror inte på att det är kopplat till sex, utan på att det är kopplat till föreställningen om den kvinnliga sexualiteten. Erotik ger helt enkelt intryck av att vara en lite mjukare, känslomässigare sorts pornografi, något som ska få oss bräckliga kvinnoblomster att mjukna och rodna och lite blygt låta livsandarna vakna.

Och vid första anblicken är Xstorys utgivning just också sex för finkänsliga kvinnosinnen. Omslagen signalerar sensualism snarare än porr (de är smakfulla som det brukar heta i nakenbildssammanhang) – och den svenska utgivningen pryds enbart av konstnärligt poserande kvinnokroppar med bortvända ansikten. Den översatta litteraturen å andra sidan har samma sorts bilder som kvällstidningarnas söndagsbilagor använder för att illustrera artiklar av typen »Kickstarta sexlivet« eller »Så blir du en bättre älskare«.

Praktiskt taget samtliga böcker Xstory ger ut är skrivna under pseudonym, men förlaget lovar att det är »kända svenska författarinnor«. Och först så tänker jag att det kanske är ett sätt att försöka skapa mystik kring något som inte längre är tillräckligt tabubelagt för att vara kittlande i sig – att hemlighetsmakeriet ska ha en erotisk funktion även det – men efter att ha läst större delen av utgivningen är jag mer benägen att tro att pseudonymerna är till för att dölja ett dåligt hastverk snarare än ett smutsigt hantverk.

Till skillnad från den klassiska pornografin, som ju ofta har ett politiskt syfte kopplat till brytandet av sexuella tabun (vilket också gör dem ganska oporriga – Marquis de Sade är ju till exempel definitivt mer sömnpiller än sexhjälpmedel), verkar den svenska erotiska litteraturen snarare handla om att återupprätta moralen.

De flesta av Xstorys noveller inleds med en ingående beskrivning av hur huvudpersonen har fått lida – det är olyckliga, plågade, svikna och misslyckade människor, vars uppgivenhet liksom tvingar dem till sexuell njutning och därför får de också något slags ursäkt för sin sexuella frigjordhet. Dessutom gråter och snyftar de påfallande ofta – både männen och kvinnorna – när de njuter. Det är inte sex som underhållning utan sex som frälsning. Och gladporren göre sig icke besvär – här är det terapeutiska samlag som gäller.

Birgitta Stenberg skiljer sig dock en smula från den övriga utgivningen och hon skäms uppenbarligen inte heller för att ha sitt namn på novellsamlingen. Å andra sidan känns hon betydligt kyligare och mer klinisk. Som om hon snarare försökt utröna vad hennes uppdragsgivare vill ha, än vad hon själv är intresserad av. Den enda gången det verkligen blir allvar är i novellen »Det är så jävla hemskt«. Det är en riktigt brännhet historia, välskriven och medryckande och nästan självlysande av åtrå. Med meningar som: »Nu. Blodet sjunker i sin mjuka slinga mot botten av lösningen och sedan tornar den upp i ett rött moln. Jag har svar jag har svar jag har svar jag har svar«, lyckas hon förmedla en stark lust. Men så handlar det heller inte om sex, utan om amfetamin. Och knark är fortfarande betydligt mer tabubelagt än samlaget.

Kanske är det just föreställningen om vår egen frigjordhet som lägger krokben för sexgenren? Det är fortfarande i förbudet – eller hemlighetsmakeriet – som den absolut största kittlingen finns.

Jag har alltid ansett att dåligt sex är bättre än inget sex alls, men Xstorys utgivning har fått mig att ändra uppfattning. Är det något vi inte vill ha i sängen så är det tråkigt – och det gäller både för älskarna och litteraturen.