Den stora undergången: Därför är dystopitrenden starkare än någonsin
På senare år har dystopier – berättelser om framtida skräcksamhällen – fått ett allt större genomslag. Suzanne Collins Hungerspelen, tv-serien Stranger things och Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse med efterföljande serien Handmaid’s tale är bara några av alla framtidsskildringar som blivit kommersiella megasuccéer.
Men dystopier erbjuder inte bara underhållning för stunden. När vi tar del av dem får vi möjlighet att upptäcka något om oss själva, en vetskap som vi kanske helst hade velat slippa undan. Särskilt gäller det om vi jämför vår tids dystopier om televiserade gladiatorspel eller institutionaliserat kvinnoförtryck med sådana som skrevs för femtio eller hundra år sedan. Genren säger lika mycket om vad vi oroar oss för i vår egen tid, som hur vi fantiserar om framtiden.
Själva begreppet dystopi är påhittat. Filosofen John Stuart Mill lanserade det för första gången 1868 i ett tal till det engelska parlamentet. Ordet kommer från grekiskan och betyder »dålig plats«. Mill använde det i polemik mot den brittiske renässansfilosofen Thomas More, som i sin tjänst vid Henrik VIII:s hov hade myntat begreppet utopi. Mores Utopia var en plats med reglerad arbetstid, religionsfrihet och lagstadgad utbildning för både män och kvinnor. Inte alla uppfattade detta som ett lyckorike, för många liknade det snarare en mardröm som satte den fria viljan ur spel.
I slutet av 1800-talet skapade två fantasifulla teknikentusiaster den moderna framtidsskildringen: HG Wells i England och Jules Verne i Frankrike. I Tidsmaskinen (1895) låter HG Wells en uppfinnare frakta sig till framtiden, för att märka att mänskligheten muterat till två skilda arter. Wells riktar en spark mot samtidens klassamhälle, där över- och underklass lever i parallella världar, som två skilda arter.
Jules Verne drömde i stället ihop uppfinningar som alltid låg retfullt utom räckhåll för hans engagerade fans. Med hjälp av hans böcker kunde läsarna i fantasin ge sig ut på långa, exotiska resor, möjliggjorda av den framtida teknologins landvinningar. Verne förblev en obotlig optimist, till den dag då han under en promenad hade oturen att möta sin psykiskt sjuke brorson Gaston, som sköt den store författaren i benet och gjorde honom till invalid för resten av livet. Det tycks ha satt stopp för Vernes ljusa förtröstan, och förberedde honom för det nya, mörkare sekel som skulle komma.
För under 1900-talet fick utopierna ge vika för mer pessimistiska framtidsskildringar. Med särskilda höjdpunkter på 30- och 50-talen, det vill säga före och efter andra världskriget, ägnade sig dystopiförfattarna nu helst åt filosofiska och sociologiska frågor. Banbrytande böcker som George Orwells 1984, Karin Boyes Kallocain och Aldous Huxleys Du sköna nya värld dissekerade diktaturens väsen och undersökte den fria viljans natur. De flesta analyser av Orwells klassiker brukar stirra sig blinda på Sovjetstaten, men mellan raderna varnar författaren även för auktoritära tendenser i sin tids Storbritannien. I en kommentar till sin bok A clockwork orange (1962) skrev Anthony Burgess att han föredrog en värld där människor, liksom hans sociopatiskt lagda huvudkaraktär Alex, begår våld av fri vilja framför en värld där människor har berövats förmågan att vara något annat än snälla och harmlösa: »En människa som inte kan välja är ingen människa.«
[caption id="attachment_649769" align="alignnone" width="991"]
Handmaid’s tale.[/caption]
På 2020-talet verkar oron för den fria viljans existensberättigande ha minskat. Vilket egentligen är ganska motsägelsefullt; stora delar av jordens befolkning lever numera i samhällen där teknologisk kontroll och övervakning av individen har drivits till fulländning. Ändå är det fysisk överlevnad snarare än personlig frihet och integritet som oftast sysselsätter dystopiförfattarnas tankar. Ingen skriver längre science fiction om totalitära superstater. »Dystopiernas historia ...«, skriver Håkan Lindgren [UNT 17 mars 2018], »... liknar Rysslands: från sovjetdiktatur till Putins maffiavälde«.
När vi tänker på saker som kan gå illa i framtiden, föreställer vi oss länder och samhällen som faller sönder, klimatkatastrofer som radikalt förändrar livsbetingelserna eller epidemier som utplånar befolkningar. Cormac McCarthys Pulitzervinnande roman Vägen, som har filmatiserats med Viggo Mortensen i huvudrollen, är ett skolboksexempel. Det är en postapokalyptisk fantasi, där två personer, en man och hans son, vandrar ensamma genom ödemarken utan fler ägodelar än sina kläder och en pistol med två kulor. De rör sig sakta mot kusten, trots att de inte vet om det finns några överlevande människor eller något kvar att hämta där. I Margaret Atwoods stilbildande Oryx och Crake är det den unge Jimmy, eller den avskyvärde Snömannen, som har överlevt mänsklighetens undergång och nu kämpar med att överleva i en nästan obefolkad värld. Svensken Mats Strandberg leker i den allegoriska Slutet med tanken att jorden snart kommer att gå under. I väntan på kometen Foxworths ankomst utbryter kaos. Människor slutar gå till jobbet, skolor och fabriker stängs, allmänna kommunikationer upphör. Religiösa sekter uppstår. Allra värst är det i de fattiga länderna där blodiga uppror startas. På andra ställen tar kometförnekare makten och bestämmer sig för att leva som om inget hot fanns.
Om det under 1900-talet var kollektivet som betraktades som farligt och instabilt, ligger den största upplevda faran nu för tiden alltså i den postapokalyptiska ensamheten. De moderna dystopiernas hjältar och hjältinnor strävar efter att hitta någon gruppgemenskap att uppgå i. Rädslan för det auktoritära samhället har ersatts av rädslan för att det i framtiden inte kommer att finnas något samhälle alls. »There is no such thing as society«, som premiärminister Margaret Thatcher med profetisk övertygelse sade.
[caption id="attachment_649770" align="alignnone" width="991"]
Vägen.[/caption]
Ett gemensamt drag för alla dystopitrender är att de oftast uppkommer under perioder av stor oro och samhällsomvälvningar. De får människor att omvärdera sina föreställningar och ompröva värden som dittills har verkat stabila. Men fascinationen för undergången kan också hänga ihop med en längtan efter spänning i en annars överskådlig tillvaro. Att fundera över katastrofer kan skapa en känsla av att vara mer levande, samtidigt som det manar till eftertanke. Vad är egentligen viktigt i våra liv?
Dessutom finns den motsatta attityden, hos människor som vantrivs i den komplexa civilisationen. De som kanske längtar efter ett enklare liv i ett mer primitivt samhälle, där individens handlingar och egenskaper, som intelligens, handlingskraft och fysiskt styrka, blir mer omedelbart avgörande för överlevnaden. I den gruppen finns allt från preppers som aktivt förbereder sig för undergången, till de som aktivt strävar efter att skynda på den.
Frågan är vilka av dagens dystopiska framtidsscenarier som kommer att färga av sig på den närmaste framtidens fantasy- och science fiction-berättelser? Verkligheten befinner sig i ständig förvandling, både lokalt och globalt. Den värld vi kände för bara tio eller tjugo år sedan har redan försvunnit.
Eller som den kända sci-fi-författaren Ursula K Le Guin skrev: »The world as I knew it has already ended several times.«
Efter coronapandemin kanske våra föreställningar om framtiden måste revideras igen. När civilisationer väl går under i verkligheten, precis som när arter dör ut, är de som är med om förändringen sällan medvetna om vad som händer, eftersom det sker så utsträckt i tid. Först i efterhand går det att se var brytpunkten låg. Snarare än att kollapsa på grund av plötsliga naturkatastrofer eller våldsamma krig, brukar ju civilisationer tackla av på grund av resursbrister när människan uttömt lättillgängliga naturtillgångar och måste anpassa sig till nya livsbetingelser.
Men sådana långsamma förlopp har aldrig varit tacksamma att göra fiktion av, varken i vår tid eller under antiken. Vad kan vi vänta oss i stället? Förmodligen en störtflod av böcker, pjäser och tv-serier präglade av covidkrisen – lite grann som under den pestdrabbade senmedeltid som såg Boccaccios Decamerone föda.
