Den svenska biblioteksdöden

Solen skiner över den lilla biblioteksfilialen på Stocksunds torg utanför Stockholm den här majdagen. Några föräldrar med småbarn är inne för att låna böcker, några äldre sitter och vilar sig och läser tidningen. Men idyllen är en chimär.

Stocksundsbiblioteket är, som så många filialer, nedläggningshotat.

Sedan 1990 har 400 biblioteksfilialer lagts ned i Sverige. Det totala antalet har minskat med 30 procent. Niclas Lindberg, generalsekreterare i Svensk biblioteksförening, anser att färre filialer är ett stort samhällsproblem.

– Problemet är att man centraliserar biblioteksverksamheten. Man rustar upp huvudbiblioteken och rustar ned filialerna därför att pengarna inte räcker. Vi ser i internationella undersökningar att barnens läsförståelse försämras. Det är klart att det finns ett samband mellan den utvecklingen och att det är sämre tillgång på böcker i hemmen, barnen läser mindre och besöker bibliotek mer sällan. De välutbildade läser mer, medan biblioteken inte når lågutbildade. Den folkbildande uppgiften har urholkats, säger han.

Men det är svårt att slå fast hur filialnedläggningen har påverkat medborgarnas biblioteksbesök. En undersökning från Statens kulturråd 1999 visar att 37 procent av de filialer som då hade lagts ned hade öppet mindre än fyra timmar per vecka. Snittet för alla nedlagda filialer låg på knappt sju timmar i veckan. Tillgängligheten var alltså väldigt låg. Och eftersom Kulturrådet inte förde någon statistik över filialernas besök under en stor del av den kritiska period då filialerna lades ned i stor skala, mitten av 90-talet till 2003, går det inte att dra några säkra slutsatser av effekterna.

Och raset i antalet utlånade böcker slår inte igenom förrän »filialdöden«, som inleddes runt 1990, hade pågått under åtta år. I stället ökade antalet utlånade böcker mellan 1991 och 1996. Mellan 1998 och 2005 faller sedan antalet från 72 miljoner till 60 miljoner böcker per år.

– Det är för enkelt att säga att det är ett problem att man lägger ned filialer. Jag är inte säker på att alla bibliotek som någonsin har etablerats måste vara kvar i framtiden, framför allt inte på de platser där de ursprungligen placerades.

Tillgänglighet är A och O och ett bibliotek som bara är öppet ett par timmar i veckan är inte särskilt tillgängligt, samtidigt som det kostar väldigt mycket pengar i lokalhyra och investeringar i teknik och media, säger Inger Edebro Sikström, bibliotekschef vid Umeå stadsbibliotek.

Tittar man på besöksantalet vid huvudbiblioteken har det legat stabilt på runt 45 miljoner årligen de sista åren. Går vi tillbaka till 2000 är det en minskning, men då talar vi om antalet fysiska besökare i en tid då antalet virtuella besök ökar kraftigt, enligt biblioteken. Här saknas dock också bra statistik ännu så länge.

Webben får en alltmer central roll som verktyg på biblioteken. Biblioteksföreningens seminarium 23–25 maj har namnet »Bibliotek 2.0«, och temat är bibliotekens roll i det senmoderna samhället och digitaliseringens tid. Göteborgs och Stockholms stadsbibliotek hör till dem som har arbetat mycket med att utveckla webben och det virtuella biblioteket.

– Den fysiska mötesplatsen kommer att vara viktig även i framtiden, men webben ökar hela tiden i betydelse. Där kan man möta andra med samma intressen, man kan tipsa om böcker och debattera. Och i dag är det ju nästan ingen som går in på biblioteket för att beställa en bok eller förlänga lånetiden, det gör man på nätet, säger Inger Edebro Sikström.

– Biblioteken håller på att få en delvis förändrad roll. Förut var vi främst lånebibliotek, nu är vi mer en plats för elektronisk informationssökning. Vi är ett viktigt nav i informationssamhället, vi kan hjälpa människor att navigera fram till trovärdig information, säger Christina Persson, bibliotekschef för Göteborgs stadsbibliotek.

De stora biblioteken och deras besökare är på ett sätt vinnare i centraliseringen. Men den virtuella utvecklingen är ännu viktigare för de mindre biblioteken, som drabbas hårdast av ekonomiska åtstramningar. För dem är det en överlevnadsfråga.

– Det är viktigt att små bibliotek har gemensamma nätverk. Man kan exempelvis dela på vissa funktioner, som det virtuella biblioteket, alla behöver inte bygga upp allt och ha alla böcker stående. I stället delar man på resurserna, säger Anna Christina Rutquist, som är chef för Länsbiblioteket Värmland, där alla lokala bibliotek i Värmland samverkar.

Hon tycker att uppdelningen mellan filialer och huvudbibliotek är förlegad, den byggde på andra förutsättningar. Många regionala huvudbibliotek är dessutom mindre än storstädernas filialer.

– Det viktiga är ju att med gemensamma datasystem kan man se alla bestånd över allt. Så kan besökarna beställa de böcker de vill ha. Vi kanske inte kan hålla liv i alla filialer som de ser ut i dag, men vi ska se till att det finns många mindre knutpunkter som är lustfyllda och inspirerar till läsning, där man kan komma in och beställa böcker. Och närheten är viktig, finns det bara ett bibliotek i centrum når man inte de mer utsatta grupperna och barnen, man måste finnas där de bor, säger Anna Christina Rutquist.