Den svenske konstkungen

Daniel Birnbaum visar inte upp något tecken på nervositet. Ändå är förväntningarna på honom som konstnärlig ledare för årets Venedigbiennal stora. Trots konkurrens från ett hundratal internationella konstutställningar, är urbiennalen (grundad 1895) fortfarande det viktigaste skyltfönstret mot världen. Här samlas vartannat år de mest betydelsefulla konstnärerna, museicheferna och kritikerna.

– För mig är det unika med biennalen att den är en plats för experiment, säger Birnbaum, som varit kurator för biennalens temautställning, som pågår parallellt med biennalens nationella paviljonger där artister från hela världen finns representerade.

Den 45-årige svensken, rankad en av konstvärldens mest inflytelserika personer, tror på konstens möjlighet att som biennalens tema säger »Skapa världar« (Fare Mondi/Making Worlds).

– En av dem som verkligen skapar en egen värld är Nathalie Djurberg, säger Daniel Birnbaum om svenskan som tillsammans med Jan Håfström bjudits in att delta vid biennalen.

Placerad direkt till höger innanför entrén till Palazzo delle Esposizioni, kommer hennes leranimationer att ses av nästan alla besökare. Och enligt Birnbaum bjuda på en skärva av världen.

– Ett konstverk är mer än ett objekt, mer än en vara. Det utgör en vision av världen, och kan om det tas på allvar betraktas som en form av värld i tillblivelse.

De senaste åren har samtidskonsten tenderat att betraktas som en eftertraktad livsstilspryl snarare än »världar av tillblivelse«. Och mycket fokus har legat på konstens kommersiella värden, något som blev särskilt tydligt i höstas när britten Damien Hirst krängde formalinhajar och gyllene kalvar på Sotheby’s för över en miljard kronor. Daniel Birnbaum vill »tillbaka till konsten«.

– Framöver tror jag att det kommer att handla mer om de centrala värdena, om själva konsten. Om konsten som ett sätt att förstå och hantera världen och inte som en livsstilsmarkör.

– Jag tror att vi kommer se en normalisering av konstvärlden nu, inte minst med tanke på krisen i världsekonomin.

Daniel Birnbaum säger att det försämrade ekonomiska läget inte har påverkat arbetet med själva biennalen. Däremot har det blivit svårare för de medverkande konstnärerna att få sponsring från före­tag. Tidigare har lyxvarumärken som Gucci, Tom Ford och Prada synts flitigt bland samtidskonsten. Och ibland har företagets logga bokstavligen skymt verket, särkilt i den amerikanska paviljongen. Fortfarande pratas det om Ann Hamilton som 1999 sponsrades med 1,5 miljoner dollar av Tom Fords Gucci. Daniel Birnbaum har inget principiellt emot sponsring, men tror ändå att den försvagade ekonomin kan ha vissa positiva effekter på konstvärlden. Inte minst för konst­institutionerna.

– Ekonomiskt svagare institutioner och museer kommer troligen att få en större möjlighet att förvärva samtidskonst när de mer kapitalstarka konstsamlarna blir färre, säger han.

Som väletablerad skribent – på 90-talet var han den enda europeiska medarbetaren i inflytelserika amerikanska tidskriften Artforum – är Daniel Birnbaum också hoppfull vad gäller den seriösa konstkritiken. I flera år har ambitiösa konstessäer och recensioner drunknat i det flöde av »konstkritik« som livsstilsmagasinen och tv-tyckarna spottat ur sig.

– När man återgår till de grundläggande värdena kommer det även att krävas en ökad tydlighet av kritiken.

Det var just som konstkritiker – och filosof – Daniel Birnbaum gjorde sig ett världsnamn. Och blev tillfrågad om att kurera en mängd prestigeutställningar. Venedigbiennalen har han redan erfarenhet av från 2003 då han tillsammans med italienaren Francesco Bonami ansvarade för den internationella utställningen i den italienska paviljongen. Tidigare var han chef för Iaspis – International Artist’s Studio Programme in Sweden, i dag är han rektor för den internationella konsthögskolan Städelschule i Frankfurt.

Vårens heta debatter kring Konstfack i Stockholm vill han inte kommentera. Han känner sig inte tillräckligt insatt, men ser dem som ett tydligt tecken på att konst verkligen är något många tar på stort allvar.

– Dessutom är ju ämnen som våld, makt och sexualitet sådana saker som ofta väcker starka känslor, konstaterar han.

Tror du att något konstverk på Venedigbiennalen kommer att väcka den sortens uppmärksamhet?
– Svårt att veta, men provokationer för provokationens skull är väldigt konventionellt, säger Daniel Birnbaum. Han nämner Paul Chans verk om Markis de Sade som en möjlig kandidat.

Många av konstverken i Daniel Birnbaums utställning »Making Worlds« är nyproducerade och visas för första gången. Förutom Nathalie Djur­berg och Jan Håfström deltar bland andra samtidskonstnärer som Dominique Gonzalez-Foerster, Carsten Höller, Cildo Meireles, Aleksandra Mir, Wolfgang Tillmans och Rirkrit Tira­vanija. Men utställningen innehåller även konsthistoriska tillbakablickar. Verk som alla haft en viktig betydelse under Venedigbiennalens historia, däribland Öyvind Fahlströms »Dr Schweitzer’s Last Mission« (1964–66). Andra konstnärer är Gordon Matta-Clark och André Cadere.

– Det handlar om konstnärer som influerat en ny generation som förebilder och som på det viset får en ny betydelse. De har varit lite av konstnärernas konstnärer, men är värda en betydligt större publik.

Venedigbiennalen pågår 7 juni–22 november 2009.