Den svenske mannen 4.0

Sigge Eklund gråter. Han vet inte varför men »plötsligt kommer tårarna bara. Jag vet bara att jag är trött. Någonting i mig … lyfter på locket«. Han kallar denna gråt för den mystiska gråten. Det är en av fem sorters tårar som han beskriver i kapitlet »Gråtens kust« som finns med i boken »Rum– en roadtrip genom psyket« (Bookmark) som han skrivit tillsammans med Alex Schulman. Där finns mysgråten, den sentimentala gråten, utmattningsgråten, sorgens gråt och så allvarets gråt. Det är så mycket känslor att till och med den unge Werther och hans lidanden verkar avtrubbade.

Det är inte lätt att vara man hösten 2017. Det är förvisso inte lätt att vara kvinna heller, eller att befinna sig någonstans där emellan. Kanske är det säkrast att konstatera att det är svårt att vara människa: ett heltidsjobb. Men just nu, när sen­hösten vandrar mot vinter, är det dock mansrollen som fumlar där i mörkret. Att använda en sådan beskrivning efter höstens omvälvande #metoo-kampanj kanske kan verka olämpligt men nog har det ena med det andra att göra. Plötsligt hade strukturer blottats (förlåt igen) och beteenden som borde ha hört ett annat decennium, till och med sekel, till hade exponerats i all sin generande oprakt.

Trots att övergrepp och trakasserier givetvis måste tillskrivas enskilda individer riktades strålkastarljuset plötsligt mot mannen som inrättning. Frågorna samlades vid scenkanten: Hur beter sig en man av i dag? Vem är han och varför? Och vilka strukturer är det som håller honom om ryggen?

Det är tio år sedan boken »På Y-fronten intet nytt, eller jakten på den nya mansrollen«, skriven av Peter Eriksson, kom ut. Det var slutet av 00-talet, ett decennium som då kändes så modernt men som i dag verkar som evig­heter sedan med sina referenser till mp3-spelare, utvik och MTV. Den manlighet som där sattes under lupp känns i dag närmast medeltida. Den metrosexuelle mannen – bäst personifierad av den då fortfarande aktive fotbolls­spelaren David Beckham – var ett nytt inslag i stadsbilden. Han var en man som kombinerade klassisk manlighet (vara jättebra på sport) med att vara extremt mån om sitt yttre. Beckham var inte rädd för att bära sarong, dyka upp i nya iögonfallande frisyrer och låta enorma diamanter glittra från ör­snibbarna. Massa barn hade han också. Och en riktig pangfru. Vilken man!

»På Y-fronten intet nytt, eller jakten på den nya mansrollen«, beskriver en tid som i dag verkar närmast kittlande: en tid då den stereotype mannen fortfarande var återhållen med sina känslor – vi kan kalla det för »världen innan Alex & Sigge«. I den nyligen utgivna »Rum – en roadtrip genom psyket« skriver den framgångsrika podduon och scenshowskollegorna Alex Schulman och Sigge Eklund sig igenom sin ångest. De verkar ha det mesta: avundsvärda karriärer, avundsvärda liv och avundsvärda bank­konton. Ändå är det något som hela tiden skaver. »Aldrig tidigare har Alex Schulman och Sigge Eklund visat sig så sårbara« lovar presstexten som är signerad av inte mindre än tre representanter – förlagschef, förlagsredaktör och förläggande redaktör – från förlaget. Detta är den nya manlighetens bibel. I kapitlet »Melankoliklippan« skriver Alex Schulman om sina tre mest melankoliska rum. Det är familjens torp på den sista dagen på semestern. Det är hans pappas grav och det är duscharna i offentliga badhus. Just det sista exemplet kanske låter udda i sammanhanget men Schulman låter sig transporteras tillbaka genom känslominnena och landar i sin barndom. Det handlar om hur skolklassen gick till badhuset en gång i veckan. Han blir sorgsen. Den allmänna duschmiljön påminner honom om »denna den ensammaste stunden i den ensamma barndomen«.

Den nye mannen är både manlig och mjuk. Stark men känslosam. Kanske är han tydligast personifierad av Kalle Zackari Wahlström – programledare för bland annat träningsprogrammet »Svett och etikett« som på omslaget till sin träningsbok »Stark som en björn, snabb som en örn« bär sin fru och sin son på axlarna. När tidningen Café, i en intervju i januari 2015, följde honom under en styrkelyftstävling i Värmland (då var hans personbästa 220 kilo) funderade han på framtiden:

»Jag är lite mätt på träning. Jag kommer nog att göra två program till, sen är det dags för något annat. Jag funderar på jaktprogram, ett program om föräldraskap eller något med brorsan«.

En man som gör marklyft, byter blöjor och skjuter vilda djur på en och samma vecka. Det är ett nytt livspussel som mött dagens män. Den mansroll som förut var fyrkantig har nu blivit mer som origami.

»Det är dags att titta lite mer på mansrollen« sa Lena Ag, socialdemokratisk politiker med ett förflutet i organisa­tionen »Kvinna till kvinna«, när hon i slutet av oktober tillträdde som chef för den nya Jämställdhetsmyndigheten. Hon hyllade #metoo-kampanjen och önskade att den leder till ökade diskussioner om destruktiv maskulinitet.

Destruktiv maskulinitet – så omodernt det klingar. Precis lika omodernt som att tafsa.

Hur genant och fantasilöst är det inte att ägna sig åt aktiviteten tafs – att det är oetiskt låter vi vara grund­premissen – år 2017?

Den 18 december är det fem år sedan den ökända grabb­tidningen Slitz gick i graven. Det sista numret pryddes av en bild på Marcus Birro och rubriken »Porr, aborter och alkoholism«. Den som bläddrar i någon av mans­magasinen i dag får inte se avklädda kvinnor eller tävlanden i »Sveriges sexigaste flickvän«. Det kvinnliga ögongodiset är ersatt av män att beundra. Håriga män. De är skäggiga med välvårdade hårmanar. Framgångsrika förebilder. Ingen älskar heterosexuella män lika intensivt som andra heterosexuella män. Det finns ingen plats för kvinnor i den mixen.

Att det är fritt från kvinnokött på sidorna beror på att det är annan slags jakt som uppehåller intresset hos mannen av i dag. Sakta styr dock manligheten in sin båt på nya vatten. I oktober lanserade Café sin första pappablogg skriven av Nisse Edwall som tidigare drev en liknande blogg på Mama. Tiden är ny men på samma gång gammal; mansmagasinen är fortfarande fyllda med artiklar om brott (»svenska rånare berättar: så kom vi över miljonerna«) och relationer (»9 tecken på att du jobbar med en tvättäkta psykopat«). Numera är de dock uppblandade med inredning (»18 mysiga doftljus till jul för under 400 kronor« och stil (»Höstens kängor nr ett – så stylar du dina Dr Martens«).

Dagens man må vara mjuk, det kan bero på skäggoljan, men han är inte töntig som 1970-talets velourman. Han är inte hunsad med utan känslig på sina egna villkor. Det är därför som han intres­serar sig för både psykopater och doftljus. Det är den klassiska kombinationen som mormorsmagasinen har kört i alla år: 49 recept på fläskfilé möter stickbeskrivningar och råbarkade mordhistorier. Det ena måste balanseras med det andra.

Den mjuke mannen får dock vara beredd på att hånas. Dramaserien »Boys«, som hade premiär på SVT i oktober 2015, ville skildra två unga män i jakt på sin identitet i ett samhälle där mansrollen var under förändring. Sågningarna haglade över serien där Victor (Adam Pålsson) och Leo (Armand Mirpour) gestaltade två hipsters som hade ett band ihop och delade en andrahandslya på Söder. De bytte kalsonger med varandra, jämförde snoppar i badkaret och pratade om känslor. Här skulle det göras tv om unga män som det aldrig gjorts tv om unga män förut. Men där man lyckades med »Våra vänners liv«, en serie om fyra manliga vänner som sändes på SVT under 2010 och som kammade hem Kristallen för »årets drama«, blev »Boys« en flopp. Kanske för att serien saknade den värme som »Våra vänners liv« hade men också för att den saknade trovärdighet. Fanns de här männen på riktigt?

Kanske var det verkliga problemet att man försökte ge sig på att skildra söder­hipstern. Det finns ju en anledning till att alla serier som haft den ambitionen misslyckats. Det är helt enkelt för smalt för att roa stort.

Men man försökte åtmin­stone göra något nytt. Det är inte lätt. Mansrollen är en snårig skog att orientera sig i. Också de män som försöker göra rätt kan plötsligt få vinden vänd mot sig. Parallellt med #metoo-kampanjens vittnesmål, där kvinnor över hela världen delade med sig av sexuella ofredanden som de utsatts för, försökte en del män visa solidaritet genom hashtaggen »ihave« – »jag har«. Att berätta att man utsatt kvinnor för handlingar som inte var önskade var ett sätt att ta ansvar på. Man visade att man förstod. Vissa upp­skattade engagemanget (svaret på »var är männen i den här frågan?”) medan andra ansåg att männen klev fram och stal utrymme i en kamp som just nu inte var deras.

Den manliga feministen är en minerad karaktär. Ta bara pappafeministerna – de män som blev feminister först när de fick egna döttrar och vars feministiska diskussioner alltid verkar landa i just det: »min dotter«. Pappafeministen är nyvaken och vill väl men varför har hans empati inte aktiverats av kvinnor i hans närhet tidigare? Eller som resultat av en snabb moralisk överslagsräkning i huvudet? Är det beskyddarinstinkten över den egna dna-kedjan som han nu ska plocka jämställdhetspoäng på?

Den moderna manligheten famlar sig fram. Ibland med mobilen i högsta hugg.

I den nyutgivna »Män visar kuken för mig« (Mondial) tar författaren Caroline Hainer ett grepp om fenomenet dickpics, det vill säga icke efterfrågade bilder som män skickar på sina könsorgan.

Enligt boken är de mest ivriga dickpicsskickarna i Sverige män mellan 40 och 50 år. Kanske tycker de bara att de bjuder flott på det finaste de har men parallellt med att skickandet av dickpics ökat har också anmälda fall av blottning minskat. Ett tecken på samband kan tyckas.

Hainer är dock generös nog att förklara att företeelsen med dickpics handlar om »att den traditionella manligheten hindrat mannen från att sätta ord på osäkerhet och känslor«. Han kan känna osäkerhet kring sin kropp, precis som en kvinna kan, men han har inte samma utrymme att diskutera det. Därför kan man se dickpicen som »en bild av en manlighet som inte kan uttryckas i skrift eller tal. Det är en längtan att (…) bli beundrad och bekräftad som man«.

Det är som sagt inte lätt att vara man av i dag. Den potente världsmannen med tillgång till kärnvapenkoder och enorma egon är förvisso hämtad direkt från vår tid men han är också otidsenlig – omodern rent av. Han framstår närmast som löjligt när han inte förstår att dagens man inte måste spela samma roll som män gjort i decennier och åter decennier före honom. Som om livet vore en björn att brotta ner med bar överkropp och sedan tvätta av sig smutsen från med en förpackning dubbeldusch.

Fakta| 19 november – männens dag
Den Internationella mansdagen infaller den 19 november. Dagen har firats sedan 1999 men rösterna för att införa en mansdag – som en motpol till den internationella kvinnodagen – har hörts sedan 1969.

Dagen syftar på att fokusera på pojkars och mäns hälsa, uppmärksamma mäns bidrag till samhället, lyfta fram positiva manliga förebilder, uppmärksamma diskriminering av män, förbättra relationer mellan könen och skapa en bättre värld där människor kan utvecklas till sin fulla potential.

Källa: internationalmensday.com