Denna Danius!
Texten publicerades första gången i maj 2013 och återpubliceras i samband med Sara Danius död 12 oktober 2019.
»Obildade människor hakar ofta på ytliga vulgärbeskrivningar«, var det någon som sa. Sammanhanget var ett helt annat, och giltigheten i påståendet kan säkert diskuteras, men ett är säkert: det är en utmärkt beskrivning av allt Sara Danius inte är. För, det som mer än något annat utmärker Sara Danius gärning är hennes gedigna bildning, hennes erkännande av världens och litteraturens komplexitet och hennes osvikliga förmåga att trampa fram nya stigar när andra sätter fingret i luften för att känna åt vilket håll vinden blåser i dag. Som nyinvald ledamot i Svenska Akademien, på stol nummer sju, tar hon plats närmast efter Knut Ahnlund men också efter namn som Hjalmar Gullberg och Selma Lagerlöf före honom. Formellt invald blir hon sedvanligt inte förrän i december, då hon håller det obligatoriska inträdestalet, men reaktionerna på landets kultursidor har förstås inte låtit vänta på sig.
»Mer kulturadel än Sara Danius är det svårt att bli i Sverige«, skrev Sydsvenskans Patrik Svensson apropå hennes bakgrund. Hon är dotter till författaren Anna Wahlgren och akademikern och läraren Lars Danius, och tidigare gift med kritikern och litteraturvetaren Stefan Jonsson – Danius och Jonsson var något av ett intellektuellt radarpar på Dagens Nyheter. Men Svensson är rätt ensam om att kommentera Akademiens ofta snäva rekryteringsbas, förtjusningen över att Sara Danius upptas bland De Aderton är översvallande.
Hon är måhända en doldis utanför sitt skrå, även om hennes namn då och då dykt upp i debatten kring mamma Anna Wahlgrens uppfostringsmetoder, men bland kulturfolket tycks hon vara generellt aktad och uppskattad. Det skulle kunna uppfattas som en smula förvånande. För Danius är frispråkig och radikal, och hennes arbete har både feministiska och marxistiska influenser. Är det inte rent av lite ironiskt att Akademien, som Ahnlund lämnande i protest efter att Elfriede Jelinek fått Nobelpriset 2004, nu placerar en svensk »Jelinek light« på hans gamla stol? Men det är något med denna drygt femtioåriga professor i estetik med dubbla doktorsexamina i litteraturvetenskap, som får kultureliten, från höger till vänster, att jubla ikapp.
Kanske avslöjar Aftonbladets Åsa Linderborg och Svenska Dagbladets Kaj Schueler något om skälen. Medan Schueler lyfter fram hur hennes jordnära inställning och förmåga att stilsäkert redogöra för sammanhang kompletterar Akademiens arbete, menar Linderborg att hennes placering på stol nummer sju är en garant för en djärv och oförutsägbar akademi under många år framöver. Sara Danius är en av få svenska intellektuella som har något som appellerar till de flesta. Lika orädd som noggrann, lika frispråkig som korrekt. Och uppenbart uppskattad också av sina studenter för sin förmåga att förmedla vad framgångsrikt, intellektuellt arbete ska handla om. Litteraturkritikern och DN-medarbetaren Malin Ullgren har Sara Danius som handledare för sin magisteruppsats i estetik:
– Min första, delvis skämtsamma, delvis uppriktiga reaktion när jag fick höra att hon hade blivit invald i Akademien, var en rent egoistisk stress: »Ta inte min handledare ifrån mig!«
Tajmingen kunde i alla fall inte ha varit bättre för Sara Danius del. Att bli invald i Svenska Akademien samtidigt som hon är dubbelt bokaktuell borde vara en skjuts både för försäljningen av och intresset för den akademiska litteratur som annars brukar vara en angelägenhet enbart för de närmast sörjande. Strax efter offentliggörandet av ledamotskapet i mars kom »Näsa för nyheter« i svensk översättning, en essä om James Joyce som Danius skrivit tillsammans med den tyske författaren Hanns Zischler. Och nu är det dags igen – »Den blå tvålen« handlar om ett av Danius specialområden, nämligen den stora, franska 1800-talsromanen. Stendahl, Balzac, Flaubert. Men Danius är inte den typ av litteraturvetare som nöjer sig med närläsning av enskilda författarskap (även om hon definitivt sysslar med sådant, och på detaljinivå!). Hennes ärende är alltid att sätta litteraturen i direkt relation till det omgivande samhället.
Med »Den blå tvålen« tar Danius spjärn mot hela den rikedom av analyser kring seendets betydelse som genomsyrat humanistisk forskning i decennier, och vänder i stället blicken mot det synliga – mycket har skrivits om den betraktande blicken i litteraturen, men desto mindre har sagts om det som betraktas. Här fyller Danius en litteraturhistorisk lucka. Men inte bara det, innan hon är färdig har hon också hunnit med att vända upp och ner på en etthundrafemtioårig konsensus om vad som utmärker den litterära realismen. Realismen är ingen spegel, säger Danius, tvärtom.
Dessa författares närmast maniska besatthet av detaljer och ting handlar alltså inte om avbildning utan är, något förenklat, snarare ett sätt att skriva fram en illusion av verklighet ur en omvärld som är för komplex och omtumlande för att låta sig reflekteras skönlitterärt. Exaktheten i verken, alla deras nogsamt utförliga beskrivningar av ting och detaljer, sätter paradoxalt nog fingret på omöjligheten i att beskriva världen sådan den är. Eller, som Danius skriver i sin epilog: »Den realistiska berättarkonsten springer inte ur närhet till den gestaltade världen. Tvärtom har avståndet aldrig varit större. Realismen föds över en klyfta.«
Ett rätt djärvt påstående, med litteraturvetarmått mätt. Men före det ligger fyrahundra sidor av noggrant analytiskt arbete, och det är sådan Sara Danius är. Grundad först, sedan högtflygande eftersom hon har ordentligt med luft under vingarna. Eller kött på benen, om man så vill. Hon har beskrivits som en av få riktiga intellektuella i Sverige, och även om det kan bli tröttsamt med denna svenska självbild av intellektuell utarmning, bör för den sakens skull ingen skugga falla över Danius. Hon är helt enkelt det – som ett resultat av bakgrund (»litteraturen var angelägen för min pappa, han samlade till och med på inträdestalen i Svenska Akademien«) och hårt arbete. Hon är bildad, på gränsen till spränglärd vad det verkar, och presenterar sina kunskaper med självklar pondus. Hon plockar teoretiker som smågodis. Har man inte koll på vem Theodor W Adorno eller Roland Barthes är, får man vackert googla. Hon har inte tid att redogöra för fakta som var och en kan tillskansa sig på egen hand. Hon vill göra det viktiga i det intellektuella arbetet – se de stora sambanden med nya ögon.
Låter det elitistiskt? Nja. Sara Danius är en rolig skribent, mycket mer essäist än traditionell akademiker. Flera exempel på det finns i hennes texter i DN, dit hon värvades som litteraturkritiker under mitten av 1980-talet. Bland annat i en hejdlöst underhållande analys av utvecklingen av Bonniers stora kokbok över åren. Eller, i hennes reflektioner kring mode – som kan vara såväl en essä om modets betydelse i litteraturen som en recension av Camilla Thulins stilguide för svenska kvinnor – där hon konsekvent visar var skåpet ska stå: slentrianmässig uppdelning i yta och djup köper hon inte. Och är man av den sorten att man roas av skoningslösa uppgörelser med svensk humaniora, får man också roligt med den text i ämnet som Danius skrev 2005, »Bekämpa mossigheten«. Ett exempel på de åtgärder hon föreslår: »Fråga: Hur undviker man att det börjar växa mossa? Svar: Man håller stenen i rullning. Förbjud nydisputerade att arbeta ens som timlärare vid sina heminstitutioner.« Egensinnigt, var ordet. Förmodligen också kontroversiellt i mångas ögon, och det stämmer: hennes säregenhet har drag av vildhet.
Även Malin Ullgren beskriver en professor och handledare som är något utöver det vanliga:
– Sara Danius är helt enkelt sträng på ett sätt som jag som student uppfattar som förlösande, eller majeutiskt som det heter i filosofin. Det kan ju vara så att hennes studier och avhandlingsarbete i England och USA och hennes tidningserfarenhet har gett henne en särskild känsla för hur man är intellektuell, kreativ och produktiv på en gång.
I intervjuerna efter att hon tackat sitt självklara ja till sin stol, har hon ofta påtalat Svenska Akademiens viktiga insatser för vårdandet av det svenska språket. Men Danius personliga gärning består knappast av enbart bevarande språkvård, hon är också något av ett reningsbad för den svenska akademiskan. Hennes essäistiska prosa är rapp och koncis, torrt och tråkigt har ingen plats i hennes texter. På det viset är Danius en av de tillgängliga akademikerna, men inte utan bortre gränser. Inget är onödigt tillkrånglat i hennes essäistik, men hon är inte direkt folklig. Det funkar inte att aldrig ha läst en bok i sitt liv och börja med Danius. Men den som har läst några stycken och tycker att man kan luta sig bekvämt tillbaka mot sin fullgoda bildning, bör läsa henne. Hon öppnar blicken på nytt, vänder perspektiven.
Att läsa Sara Danius är faktiskt lite som en riktigt bra fylla – ett rus som får en att känna sig på topp, kunnig och initierad, och som gör att man ser saker klart för första gången. Minus den påföljande baksmällan och den bedrägliga illusion av klarhet som är alkoholrusets rätta ansikte, förstås. Den enda baksidan med en litteraturuttolkare av hennes rang är att hon möjligen gör världslitteraturen en björntjänst: Varför ska man läsa Balzac när man lika bra och hellre kan läsa Sara Danius om Balzac?
Fakta | Litterär croupier
Sara Danius, född 1962, är professor i estetik vid Södertörns högskola och kritiker i Dagens Nyheter. Hon har dubbla doktorstitlar i litteraturvetenskap – den ena från Uppsala universitet, den andra från Duke University, USA. Hon är också utbildad croupier och jobbade som card dealer före universitetsstudierna. Hon är just nu aktuell som nyinvald ledamot i Svenska Akademien och med boken »Den blå tvålen. Romanen och konsten att göra saker och ting synliga«.
Texten publicerades första gången i maj 2013 och återpubliceras i samband med Sara Danius död 12 oktober 2019.