Det är Askungens fel, fel, fel!
När dubbleringen mist sin kraft i etermedierna krävs väl tre upprepningar för att vi ska uppfatta tyngden?
Toppbild: Disney
Det är Askungens fel.
»Om det är någon julklapp ditt barn verkligen, verkligen vill ha …«
»Dejan Kulusevski var riktigt, riktigt vass …«
»Varmt, varmt välkomna till Ring P1 …«
»Elskotrarna har blivit ett stort, stort problem …«
»Vänta bara en liten, liten stund …«
»Det är väldigt, väldigt svårt att …«
Som sagt, det är Walt Disneys fel som låter det stackars mobbingoffret Cinderella drömma om balen på slottet som i den svenska översättningen av filmen från 1950 kan vara »alldeles, alldeles underbar«.
Motivet till den fattiga och förtryckta flickans revansch härleds till åren före Kristus då greken Strabo skrev grundstoryn, i vilken faraon Amasis lät söka rätt på ägaren till en sandal som visade sig passa på flickan Rhodopis, vars lycka då var gjord.
Sedan den första franska stumfilmen om Cinderella 1899 har historien filmats och spelats på scenerna i hundratals varianter, bland annat av Mary Pickford 1914 och som musikal av Rodgers och Hammerstein 1957 med Julie Andrews som Askungen.
Sammanfattningsvis: Historien har verkligen, verkligen gjort stor, stor succé och blivit en alldeles, alldeles underbar framgång för filmmakarna som blivit väldigt, väldigt rika.
Så kan man ju inte skriva. Det ser ju löjligt ut. Det är förmodligen därför dubbleringssjukan grasserar i etermedierna där språkförmågan och kontrollen blir allt sämre i takt med att allt fler pratar om alltmer till lyssnare som fortfarande bara har två öron och 24-timmarsdygn.
Det påminner om dagis, där det gäller att höja rösten när alla pratar på en gång.
Det ska bli verkligen, verkligen, verkligen spännande att se vem som blir först med tripplar.