Det är jag som är L.A. Woman

Journalisten, konstnären och författaren Eve Babitz var intresserad av hur det är, inte hur det borde vara, och har skildrat Hollywood som ingen annan.

Text:

Bild: The Huntington Library / Art Museum and Botanical Gardens

Hedonist med en anteckningsbok har hon kallats, Eve Babitz.  

Hennes första bok, Eve’s Hollywood, kom 1972. Hon var journalist, konstnär och författare, uppvuxen i ett Hollywood hon älskade och skrev ständigt sin historia från platsen Los Angeles. 

Platsen? “Los Angeles isn´t a city. It’s a gigantic, sprawling, ongoing studio.” Los Angeles är en studio, ansåg Eve och hon ritade dess porträtt. 

Hon var nepobaby. Hennes far, Sol, klassiskt skolad violonist, hade kontrakt med 20th Century Fox och därmed Hollywood-adel. Modern Mae, konstnären, avbildade det LA som skulle rivas i takt med att framtiden flyttade in. Det var till Mae Eve gick som trettonåring och bad om en leopardskinnsmatta, en riktig. Hon fick en leopardbaddräkt, och hennes lillasyster tyckte sig förstå att hon hade ett riktigt knasigt syskon. 

Böcker av Eve Babitz 

Eve’s Hollywood, 1972 

Slow days, fast company, 1974 

Fiorucci The Book, 1980 

L.A. Woman, 1982 

Black Swans, 1993

Two by Two, 1999  

Sex & Rage, 2017  

I used to be charming, 2019  

Böcker om Eve Babitz:  

Hollywood’s Eve, 2019, Lili Anolik 

Didion & Babitz, 2024, Lili Anolik 

Hur kan en författare med åtta utgivna böcker associeras med anteckningsbok? Hedonist? Den som kallar författare för hedonister brukar dra ett löjets skimmer över sig själv. Men inte med Eve Babitz. Henne har man kunnat vara nedlåtande mot utan att något händer. 

Låt oss ta reda på varför. 

Eve Babitz var född 1943. Hon var med om uppfarten till The Summer of Love och blev en del av -68. Det var bara det att Eve inte uppskattade hippies, inte alls. Hon var för egensinnig för att ansluta sig till kollektiv, rörelser var till för att hålla sig utanför.  

Hon hade därmed ett hälsosamt avstånd också till det amerikanske kulturkotteriet, kanske med ett undantag. Det var den nio år äldre Joan Didion, som såg till att Eve fick börja skriva sina första artiklar i blanka magasin. Men de som stod vid sidan om förstod ganska snart att deras relation inte skulle hålla. Efter att Eve fått en text hårdredigerad av Didion påstod hon att hon ”avskedat” Didion. Efter det var deras kontakt en räcka spända möten. 

För möttes gjorde de. Didion, som gift sig med författaren John Dunne, flyttade mellan öst- och västkusten. Eve bodde en kort stund i New York, kort eftersom det med hennes ord inte fanns några mellanrum mellan orden i NYC. Och för att östkustare aldrig på riktigt förstod hennes drömmars stad. Fast när Didion under perioder valde LA, träffades de på konstnärs- och musikerfester. Eve satte tonen för deras kontakt med orden: “Joan och jag kopplade. De droger hon tog, tog jag.”  

Eve Babitz dagbok, 2-7 juni 1975. Foto:

Naturligtvis visste hon att Joan inte skulle gilla vare sig ordval eller innehåll i det hon skrev, hur sanna det än var, så olika var de.  

Didions främsta redaktör var hennes man, som läste allt hon skrev och hon läste allt hans. Eve stretade mot att tillåta andra att påverka hennes texter. Didion sparkades av Babitz, så varför ska de två ens beskrivas på samma sida? 

Kanske för att båda skrev, och om Hollywood. Men olikheterna skavde. Eve var i motsats till Didion ointresserad av att gifta sig, ointresserad av att passa in, ointresserad av att vara smal. I bilden av Didion ingår den ständiga cigaretten, de stora solglasögonen i det uttryckslösa ansiktet. Och en frukost bestående av Coca-Cola. Kall Coca-Cola. Eva älskade att äta och dricka. 

Babitz beskrev, i sin första roman, östkustsamerikaner som färgblinda. Under depressionen, skriver hon, tog sig de som hade hjärnor till New York och de med ansikten, faces, åkte västerut. Hon berättar om föräldrar i LA som betraktade skönhet som en maktfaktor, de var snygga själva. Babitz var en betraktare som iakttog skönheterna. Särskilt intressant var det när de börjar tjäna pengar. Hon ville veta vad de skulle göra av dem. 

Suzanne Tenner, foto av Eve Babitz som bär hatt och röker, 1983.

Där Didion var petit och gömde sig, var Babitz kurvig och poserade gärna. Den unga Annie Liebowitz tog halvnakna bilder av Eve, säkert helnakna också, och var troligen hennes älskarinna. Andra Eve lade i sin säng var Jim Morrison, Harrison Ford och Steve Martin. Så hedonist, ja. 

De skrev som de var. Didion kontrollerad, med fokus på rätt kust, och Babitz utlevande, dödligt uppriktigt för den som läser hennes böcker längs hennes egen livslinje.  

Under Babitz enda år i New York arbetade hon for East Village Other. Didion vann en tävling och fick plats på Vogue.  

I stället för Playmate of the Month, brukade East Village Other kora Slumgudinnan. Eve fick utmärkelsen. Naturligtvis, eftersom hon föresatte sig att knipa den. Och då erkänner hon ändå att den bestulna var snyggare än hon själv. Ärligt nog, Babitz tyckte att hon själv var snygg, men hon visste som de flesta när hon inte var snyggast. Fast de flesta kniper om det. 

Kvaddad av kokain

Babitz låg i både när det gällde sprit och knark. Hon tog ett citat och gjorde det till sitt: ”De droger jag föredrog, var de som fanns.” Och hon tog det mesta som fanns. Hon kan beskriva hur orden försvinner och världen blir grön när hon tar LSD, så man tror henne. Hon kände Frank Zappa sen hon var sjutton och introducerade honom för Salvador Dalí på King Cole Bar och drack chartreuse med dem. I hennes ungdoms universum kunde man vara både påtänd, smart, sexig och seriös författare.  

Hon höll på tills det inte gick längre. 1982 blev hon ren, näsan kvaddad av kokain, och såg tillbaka på det hon kallade sin naivitet. Var hon naiv som trodde att hon både kunde vara utlevande, och ändå bli tagen på allvar? Tyckte kulturkommissarierna att hon gått för långt? 

Samma år hon blev ren gav hon ut boken L.A. Woman, en titel hon hävdade att Jim Morrison stulit. Av henne. De var ett par och sedan var det han som associerades med namnet. ”Det är jag som är L.A. Woman” avslutade Babitz diskussionen. 

Är svaret på frågan hur Didion uppnådde status och Babitz nämns i samma andetag som en anteckningsbok – ren moralism? 

Var det då fortfarande så att där författande män kunde köra i diket, så var kraven på en framgångsrik kvinna helt andra? Och var det därför fel av Babitz att gapskrattande posera på lättklädda bilder? Misstogs hennes intensiva närvaro för ytlighet? Har kort sagt bohemen svårare att göra sig gällande, än den som vunnit Vogues talangtävling?  

Hemingway, Bukowski, Hunter Thompson, Edgar Alla Poe, Truman Capote, James Joyce, Faulkner… Det räcker nu. Svaret på frågan om det går att bohemiskt droga på och ändå slå som författare är, ja. 

Eller hade den uteblivna framgången med Babitz verk att göra?  

När Babitz skrev var hon bohem utan att vara hippie. Hon var totalt ointresserad av hur det borde bara. Hon var intresserad av hur det är, hur det känns och vilken färg den känslan har. Föreställer jag mig Eves reaktion på mantrat Summer of Love, skulle den ha varit: Är inte varje sommar en Summer of Love?  

Det skulle dröja elva år efter L.A. Woman och till Babitz nästa bok kom, Black Swans, en roman om en lika vild som försvunnen ungdom. Då var Babitz femtio och hennes litterära uttryck mildrat, både till form och innehåll. Förlusten, inte utlevelsen, var nu hennes ämne. Så brukar det vara för de flesta som överlever sitt kritiska tjugosjunde år, vilket Jim Morrison inte gjorde. 

När Eve Babitz dog 2021 hade hon under sina sista år stalkats av journalisten Lili Anolik. De under lång tid misslyckade förföljningsförsöken, beskrev Anolik sedan in i minsta detalj i boken ”Hollywood’s Eve”. Talande nog en parafras på Eves första bok, som kom 2019. I sin bok målar Anolik upp sin förälskelse i Babitz. Hon beskriver ordrikt Eves ointresse av både henne och det utlovade tillfället att visa upp sig.  

Eve Babitz hade varit på scen och hade minimalt intresse av att återvända. Hon gav bara skriftliga intervjuer. Men det blev en bok av Anolik, fylld av upprepningar på ett sätt som kanske var tänkt att påminna om Eve Babitz, men inte med ett särskilt intressant resultat. 

Kanske sålde inte boken som Anolik tänkt sig. Hon skrev en till, återanvände mycket av Babitzmaterialet från den första, och laddade upp med den rafflande titeln ”Didion & Babitz”. Den kom 2024 och träffade rätt. Nu kom artiklarna som beskrev fiendskapen och framgång versus motgång.  

På sitt bakvända sätt beskriver Anolik återigen segraren Didion på Babitz bekostnad. Vilken blev bilden av Babitz? Anolik verkade mer intresserad av sina egna känslor än av Babitz. Än en gång bleknar bilden av den starka, vackra och levande Hollywoodförfattaren till förmån för två karriärkvinnor.  

Och så artiklarna som följde på boken – ”Gör testet, är du Babitz eller Didion?”  

Vem skulle komma på tanken att hitta på testet ”Är du Hemingway eller Fitzgerald?”. 

Svaret på frågan hur Eve Babitz kunde bli hedonisten med anteckningsboken, ser deprimerande oprofessionellt ut. En egensinnig kvinna i de fria 60- och 70-talens LA kunde inte tas på allvar. Man behövde vara smal, som Anolik och Didion, och helst lägga pannan i djupa veck för att ses som seriös.  

Eve Babitz var svaret på spåren när hon ställde frågan ”Skulle du kunna skriva det du skriver om du inte var så liten, Joan?”  

Enligt Anolik hittade hon längst in i en garderob hos den nyss avlidna Babitz en samling brev som Eve hade skrivit. Men som hon aldrig skickade. Där fanns den finurliga frågan formulerad och Eva Babitz har tidigare beskrivit att vad hon syftade på var att Didion, rent faktiskt genom sin petita fysik, aldrig kunde uppfattas som hotfull av män. Babitz med sin större bh-storlek kunde ju i så fall ha verkat hotfull. Att hon sedan uttryckte att Didion skrev tråkiga (deprimerande) böcker är förstås ingen motsägelse i sig. 

För tio år sen kom nyheten att Hulu skulle göra film av fem av Eves böcker; Eve’s Hollywood, Slow Days, ”Fast Company”, Sex and Rage och L.A. Woman. Som så ofta i filmbranschen har filmen ännu inte synts till, men den såldes in som en tonåring blir vuxen-komedi. Och Eve som en ”it girl” som rulade i Los Angeles under det sena 60- och tidiga 70-talet. Häften västkustrebell, hälften bohemintellektuell och helt och hållet ett bombnedslag som förvånade inte minst sig själv genom att bli en av LA’s varaktiga litterära röster. 

Ja, en av LA’s varaktiga litterära som har fått de flesta av sina böcker i nytryck på senare år. Hennes beskrivningar av drog- och kändistillvaron lever sitt eget liv.  

Kanske ska man inte reta upp sig på anteckningsboken. Kanske ska man inte reta upp sig på kvinnorna som använde den säregna kvinnan som stege? 

Vissa berättelser tar längre tid på sig än andra att nå läsarnas medvetande. Men helt ärligt; många som skriver om henne verkar inte ha läst henne.  

Eve behöll sin personlighet och gjorde sin analys: ”Det är på AA man träffar de roligaste killarna.” 

Livsvisdom från en som varit med. För dem som är intresserade. Babitz blev det till slut. 

***

Läs även: Att gå i inre exil

Hedonist med en anteckningsbok har hon kallats, Eve Babitz.

Hennes första bok, Eve’s Hollywood, kom 1972. Hon var journalist, konstnär och författare, uppvuxen i ett Hollywood hon älskade och skrev ständigt sin historia från platsen Los Angeles. 

Platsen? “Los Angeles isn´t a city. It’s a gigantic, sprawling, ongoing studio.” Los Angeles är en studio, ansåg Eve och hon ritade dess porträtt.

Hon var nepobaby. Hennes far, Sol, klassiskt skolad violonist, hade kontrakt med 20th Century Fox och därmed Hollywood-adel. Modern Mae, konstnären, avbildade det LA som skulle rivas i takt med att framtiden flyttade in. Det var till Mae Eve gick som trettonåring och bad om en leopardskinnsmatta, en riktig. Hon fick en leopardbaddräkt, och hennes lillasyster tyckte sig förstå att hon hade ett riktigt knasigt syskon.

Böcker av Eve Babitz 

Eve’s Hollywood, 1972

Slow days, fast company, 1974

Fiorucci The Book, 1980

L.A. Woman, 1982

Black Swans, 1993

Two by Two, 1999

Sex & Rage, 2017

I used to be charming, 2019

Böcker om Eve Babitz:

Hollywood’s Eve, 2019, Lili Anolik

Didion & Babitz, 2024, Lili Anolik

Hur kan en författare med åtta utgivna böcker associeras med anteckningsbok? Hedonist? Den som kallar författare för hedonister brukar dra ett löjets skimmer över sig själv. Men inte med Eve Babitz. Henne har man kunnat vara nedlåtande mot utan att något händer.

Låt oss ta reda på varför.

Eve Babitz var född 1943. Hon var med om uppfarten till The Summer of Love och blev en del av -68. Det var bara det att Eve inte uppskattade hippies, inte alls. Hon var för egensinnig för att ansluta sig till kollektiv, rörelser var till för att hålla sig utanför.

Hon hade därmed ett hälsosamt avstånd också till det amerikanske kulturkotteriet, kanske med ett undantag. Det var den nio år äldre Joan Didion, som såg till att Eve fick börja skriva sina första artiklar i blanka magasin. Men de som stod vid sidan om förstod ganska snart att deras relation inte skulle hålla. Efter att Eve fått en text hårdredigerad av Didion påstod hon att hon ”avskedat” Didion. Efter det var deras kontakt en räcka spända möten.

För möttes gjorde de. Didion, som gift sig med författaren John Dunne, flyttade mellan öst- och västkusten. Eve bodde en kort stund i New York, kort eftersom det med hennes ord inte fanns några mellanrum mellan orden i NYC. Och för att östkustare aldrig på riktigt förstod hennes drömmars stad. Fast när Didion under perioder valde LA, träffades de på konstnärs- och musikerfester. Eve satte tonen för deras kontakt med orden: “Joan och jag kopplade. De droger hon tog, tog jag.”

Eve Babitz dagbok, 2-7 juni 1975. Foto:

Naturligtvis visste hon att Joan inte skulle gilla vare sig ordval eller innehåll i det hon skrev, hur sanna det än var, så olika var de.

Didions främsta redaktör var hennes man, som läste allt hon skrev och hon läste allt hans. Eve stretade mot att tillåta andra att påverka hennes texter. Didion sparkades av Babitz, så varför ska de två ens beskrivas på samma sida?

Kanske för att båda skrev, och om Hollywood. Men olikheterna skavde. Eve var i motsats till Didion ointresserad av att gifta sig, ointresserad av att passa in, ointresserad av att vara smal. I bilden av Didion ingår den ständiga cigaretten, de stora solglasögonen i det uttryckslösa ansiktet. Och en frukost bestående av Coca-Cola. Kall Coca-Cola. Eva älskade att äta och dricka.

Babitz beskrev, i sin första roman, östkustsamerikaner som färgblinda. Under depressionen, skriver hon, tog sig de som hade hjärnor till New York och de med ansikten, faces, åkte västerut. Hon berättar om föräldrar i LA som betraktade skönhet som en maktfaktor, de var snygga själva. Babitz var en betraktare som iakttog skönheterna. Särskilt intressant var det när de börjar tjäna pengar. Hon ville veta vad de skulle göra av dem.

Suzanne Tenner, foto av Eve Babitz som bär hatt och röker, 1983.

Där Didion var petit och gömde sig, var Babitz kurvig och poserade gärna. Den unga Annie Liebowitz tog halvnakna bilder av Eve, säkert helnakna också, och var troligen hennes älskarinna. Andra Eve lade i sin säng var Jim Morrison, Harrison Ford och Steve Martin. Så hedonist, ja.

De skrev som de var. Didion kontrollerad, med fokus på rätt kust, och Babitz utlevande, dödligt uppriktigt för den som läser hennes böcker längs hennes egen livslinje.

Under Babitz enda år i New York arbetade hon for East Village Other. Didion vann en tävling och fick plats på Vogue.

I stället för Playmate of the Month, brukade East Village Other kora Slumgudinnan. Eve fick utmärkelsen. Naturligtvis, eftersom hon föresatte sig att knipa den. Och då erkänner hon ändå att den bestulna var snyggare än hon själv. Ärligt nog, Babitz tyckte att hon själv var snygg, men hon visste som de flesta när hon inte var snyggast. Fast de flesta kniper om det. 

Kvaddad av kokain

Babitz låg i både när det gällde sprit och knark. Hon tog ett citat och gjorde det till sitt: ”De droger jag föredrog, var de som fanns.” Och hon tog det mesta som fanns. Hon kan beskriva hur orden försvinner och världen blir grön när hon tar LSD, så man tror henne. Hon kände Frank Zappa sen hon var sjutton och introducerade honom för Salvador Dalí på King Cole Bar och drack chartreuse med dem. I hennes ungdoms universum kunde man vara både påtänd, smart, sexig och seriös författare.

Hon höll på tills det inte gick längre. 1982 blev hon ren, näsan kvaddad av kokain, och såg tillbaka på det hon kallade sin naivitet. Var hon naiv som trodde att hon både kunde vara utlevande, och ändå bli tagen på allvar? Tyckte kulturkommissarierna att hon gått för långt?

Samma år hon blev ren gav hon ut boken L.A. Woman, en titel hon hävdade att Jim Morrison stulit. Av henne. De var ett par och sedan var det han som associerades med namnet. ”Det är jag som är L.A. Woman” avslutade Babitz diskussionen. 

Är svaret på frågan hur Didion uppnådde status och Babitz nämns i samma andetag som en anteckningsbok – ren moralism?

Var det då fortfarande så att där författande män kunde köra i diket, så var kraven på en framgångsrik kvinna helt andra? Och var det därför fel av Babitz att gapskrattande posera på lättklädda bilder? Misstogs hennes intensiva närvaro för ytlighet? Har kort sagt bohemen svårare att göra sig gällande, än den som vunnit Vogues talangtävling?

Hemingway, Bukowski, Hunter Thompson, Edgar Alla Poe, Truman Capote, James Joyce, Faulkner… Det räcker nu. Svaret på frågan om det går att bohemiskt droga på och ändå slå som författare är, ja.

Eller hade den uteblivna framgången med Babitz verk att göra?

När Babitz skrev var hon bohem utan att vara hippie. Hon var totalt ointresserad av hur det borde bara. Hon var intresserad av hur det är, hur det känns och vilken färg den känslan har. Föreställer jag mig Eves reaktion på mantrat Summer of Love, skulle den ha varit: Är inte varje sommar en Summer of Love?

Det skulle dröja elva år efter L.A. Woman och till Babitz nästa bok kom, Black Swans, en roman om en lika vild som försvunnen ungdom. Då var Babitz femtio och hennes litterära uttryck mildrat, både till form och innehåll. Förlusten, inte utlevelsen, var nu hennes ämne. Så brukar det vara för de flesta som överlever sitt kritiska tjugosjunde år, vilket Jim Morrison inte gjorde. 

När Eve Babitz dog 2021 hade hon under sina sista år stalkats av journalisten Lili Anolik. De under lång tid misslyckade förföljningsförsöken, beskrev Anolik sedan in i minsta detalj i boken ”Hollywood’s Eve”. Talande nog en parafras på Eves första bok, som kom 2019. I sin bok målar Anolik upp sin förälskelse i Babitz. Hon beskriver ordrikt Eves ointresse av både henne och det utlovade tillfället att visa upp sig.

Eve Babitz hade varit på scen och hade minimalt intresse av att återvända. Hon gav bara skriftliga intervjuer. Men det blev en bok av Anolik, fylld av upprepningar på ett sätt som kanske var tänkt att påminna om Eve Babitz, men inte med ett särskilt intressant resultat.

Kanske sålde inte boken som Anolik tänkt sig. Hon skrev en till, återanvände mycket av Babitzmaterialet från den första, och laddade upp med den rafflande titeln ”Didion & Babitz”. Den kom 2024 och träffade rätt. Nu kom artiklarna som beskrev fiendskapen och framgång versus motgång.

På sitt bakvända sätt beskriver Anolik återigen segraren Didion på Babitz bekostnad. Vilken blev bilden av Babitz? Anolik verkade mer intresserad av sina egna känslor än av Babitz. Än en gång bleknar bilden av den starka, vackra och levande Hollywoodförfattaren till förmån för två karriärkvinnor.

Och så artiklarna som följde på boken – ”Gör testet, är du Babitz eller Didion?”

Vem skulle komma på tanken att hitta på testet ”Är du Hemingway eller Fitzgerald?”.

Svaret på frågan hur Eve Babitz kunde bli hedonisten med anteckningsboken, ser deprimerande oprofessionellt ut. En egensinnig kvinna i de fria 60- och 70-talens LA kunde inte tas på allvar. Man behövde vara smal, som Anolik och Didion, och helst lägga pannan i djupa veck för att ses som seriös.

Eve Babitz var svaret på spåren när hon ställde frågan ”Skulle du kunna skriva det du skriver om du inte var så liten, Joan?”

Enligt Anolik hittade hon längst in i en garderob hos den nyss avlidna Babitz en samling brev som Eve hade skrivit. Men som hon aldrig skickade. Där fanns den finurliga frågan formulerad och Eva Babitz har tidigare beskrivit att vad hon syftade på var att Didion, rent faktiskt genom sin petita fysik, aldrig kunde uppfattas som hotfull av män. Babitz med sin större bh-storlek kunde ju i så fall ha verkat hotfull. Att hon sedan uttryckte att Didion skrev tråkiga (deprimerande) böcker är förstås ingen motsägelse i sig.

För tio år sen kom nyheten att Hulu skulle göra film av fem av Eves böcker; Eve’s Hollywood, Slow Days, ”Fast Company”, Sex and Rage och L.A. Woman. Som så ofta i filmbranschen har filmen ännu inte synts till, men den såldes in som en tonåring blir vuxen-komedi. Och Eve som en ”it girl” som rulade i Los Angeles under det sena 60- och tidiga 70-talet. Häften västkustrebell, hälften bohemintellektuell och helt och hållet ett bombnedslag som förvånade inte minst sig själv genom att bli en av LA’s varaktiga litterära röster. 

Ja, en av LA’s varaktiga litterära som har fått de flesta av sina böcker i nytryck på senare år. Hennes beskrivningar av drog- och kändistillvaron lever sitt eget liv.

Kanske ska man inte reta upp sig på anteckningsboken. Kanske ska man inte reta upp sig på kvinnorna som använde den säregna kvinnan som stege?

Vissa berättelser tar längre tid på sig än andra att nå läsarnas medvetande. Men helt ärligt; många som skriver om henne verkar inte ha läst henne.

Eve behöll sin personlighet och gjorde sin analys: ”Det är på AA man träffar de roligaste killarna.”

Livsvisdom från en som varit med. För dem som är intresserade. Babitz blev det till slut.

***

Läs även: Att gå i inre exil