Det enda som hjälper är att tvinga barnen läsa klassiker

Lika bra att säga det direkt. Jag vill ha hårdare tag i kulturpolitiken. Hårdare litteraturtag närmare bestämt. Tänk vad behändigt om en statlig expertkommitté tar fram en svensk litterär kanon – ett hanterbart antal verk som alla elever får läsa i skolan. Eller får och får förresten, ska är väl ett bättre ord. Eller varför inte ett auktoritärt måste.

I Danmark tog man fram tolv verk till sin litteraturkanon. Jag är beredd att bums pruta ner det till tio, eftersom jag har god insyn i hur motigt det är för främst pojkar i dag att ta fram en bok och läsa ut den. Tio litterära klassiker uthällda på tolv skolår är ändå inget ohemult krav. 

De unga kommer eventuellt ändå att uppleva det som ett övergrepp, ett utslag av fascism rentav, om de tvingas läsa böcker med ålderdomligt språk och komplexa meningar. Jag är emellertid övertygad om att det är karaktärsdanande. Att ha besegrat svåra texter och att ha koll på tio centrala litterära referenser kommer att stärka deras självförtroende. På kuppen kanske de lär sig något intressant ålderdomligt ord också. ”Hon runkade på huvudet” till exempel, eller ”påtår”. Sådant kan komma på högskoleprovet. Inte runka kanske, men påtår, säkerligen.

Efter ett decennium har en kritisk massa elever i Sverige läst de där tio verken. Det finns något magiskt i det. Vilken kultur annars delar vi på det viset? Kalle Anka på julafton. Och han den där Youtubern Pie-nånting som spelar datorspel och flirtar med judefientlighet. Fast han är ju mest känd bland unga. Tänk om lika många i stället hade läst, säg, Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas. Hur skulle det prägla Sveriges kulturklimat? 

Det ska sägas att SD och M, partier som är extra populära bland unga i dag, spelar ett högt spel med sitt initiativ kulturkanon. Om litteraturkanon faktiskt blir obligatorisk läsning i skolorna och eleverna fattar vems påhitt det är, finns en stor risk att bägge partier sjunker som stenar i opinionen bland de unga. Här bör dock partierna vara ståndaktiga, eftersom initiativet kan gynna gemenskapen i landet – över generationsgränser, klassgränser och etniska identitetsgränser. Och det säger jag inte ironiskt. 

Det är viktigt att kanon blir just obligatorisk läsning i skolan, annars är den poänglös. Ett problem är bara hur urvalet ska se ut. Jag skulle gärna vara med i den där expertkommittén. Den blir ju som en galet spännande bokcirkel. Hur svårt som helst att komma överens. Vissa kommer att värna Njals saga, fast den snarare är isländsk. Andra kommer att värna någon bok av Jonas Gardell, antagligen en av de vanligaste författarna på skolornas läslistor i dag. Selma Lagerlöf och August Strindberg bör vara med – men borde de fem nationella minoriteterna få representation också? Kommer RFSL att bråka om inte de sexuella minoriteterna, HBTQIA+, inkluderas på något vis? Hur ska allt detta förenas med feministiska krav på varannan damernas? 

Matematiken går helt enkelt inte ihop, kommitténs arbete blir stentufft, för att inte säga omöjligt, men spännande. Det kommer att finnas läckor, kulturskribenter kommer att skriva gallsprängt och hånfullt, kulturchefer kommer att träta eftersom de alla älskar en präktig litteraturdebatt, experterna i kommittén kommer att få kritik för att vara fascister och för att Strindberg var antisemit. Och så vidare. Det kommer att pågå länge och bli minst lika underhållande som turbulensen på tidskriften Bulletin.

När en litterär kanon väl är framvaskad, och jag räknar med att de flesta av titlarna är minst hundra år gamla, ska jag gå till mina barn och säga: de här klassikerna vill jag att ni läser, för er allmänbildning. Det har inte hjälpt med mina tidigare mutor, mitt tjat och skuldbeläggande. Men nu måste ni göra som statministern säger. 

Läs även: Nina Solomin: Vem vågar gäspa åt Nobelpriset i litteratur?

Läs även: Marcel Proust var ingen torrboll